Att köra ihjäl en människa är något alla lokförare fruktar. Far hade persontåg mot Bålsta med en Hg (se foto). Strax efter Stäkets station såg han en ung kvinna, som stod och plockade blommor intill banvallen. Plötsligt slängde hon blommorna och sprang upp och lade sig på rälsen. Far berättade senare:
- Jag slog till nödbromsen, men bromssträckan med 90 km/tim och aktuell tågvikt var ju normalt 900 meter. Med full nödbroms ca 300 meter. Jag signalerade kollision. Lång - kort - lång - kort hela tiden. Detta för att tågbefälhavaren (konduktören) skulle förstå att något farligt var på gång. Och möjligen även för att skrämma bort flickan. Jag kunde inte göra något annat än svära och säga till mig själv att flickstackare, nu klipper jag ju bara av benen på dig.
Så såg jag att hon ändrade sig och rullade till sidan av spåret.
När tåget väl stannat gällde det att backa tillbaka och se hur det gått för flickan. Det är tågbefälhavarens uppgift. Lokföraren får aldrig se offret -i annat fall blir han varaktigt obrukbar. Efter en stund kom tågbefälhavaren:
- Plogen klippte henne i pannan. Alles kaputt.
Det fanns ju inga mobiltelefoner eller järnvägsradio. utan på var 300:e meter fanns det en kopplingsplint, där en på loket medförd fälttelefon kunde kopplas in. Så vevade man på telefonen och fick kontakt med stationerna. I detta fall Kungsängen. Kort rapport och därefter fortsatte färden.
Sedan blev det härdad personal från banavdelningen som ryckte ut med en dressin och en stor plastsäck. De åtföljdes av en polisman som förde protokoll över förrättningen. I Kungsängen fick far beskedet att han skulle köra returen till Stockholm C där inkallad avbytare väntade. Vidare påmindes han - lite i onödan - om att skriva händelserapport.
Far blev sjukskriven tre dygn. Det var standardförfarandet. Det gick sämre för tågbefälhavaren. Han hade varit med om så många dödskörningar, att han av kamraterna kallades "Mordängeln". Nu slog det över för honom. Han ansåg sig hemsökt och förföljd av onda andar. Det blev en tid på mentalsjukhus och därefter stationär tjänst i biljettexpedition.
Far berättade att det tog många år innan händelsen försvann ur hans inre öga. Var gång han passerade platsen kände han vanmakten över att ha stått där med fullt tillslagna bromsar och inte kunna göra något.
Även i vagnarna hade det varit lätt kaos. Den kraftiga nödbromsningen gjorde att passagerare tumlade runt, men ingen skadade sig allvarligt. Det var biljettgranskarens (andre konduktörens) uppgift att gå och utandas trygghet:
- Vi har kört på ett föremål, men det åtgärdas nu.
- 500px-ellok.jpg (50.62 KiB) Visad 1826 gånger
