Vad är en "slejs"

[hasse lindquist]

I Evert Taubes underbara "Eldarevalsen" berättar huvudpersonen Charlie Barr att hans ångfartyg gick "med slejsen igång". Vad är/var slejsen för märklig manick?

[Hexmaster]

i ena ändan utplattat järnspett för uppbrytning av slagg (o. upplyftning av brinnande kol) i ugn (till ångpanna), slaggspett

Det är samma ord som slice och kan uttalas mer på engelska. Inte för att det blir begripligare utan facit.

[hasse lindquist]

Tack Hexmaster, Du har gjort Eldarevalsen om möjligt ännu mer njutbar!

[Stellan Bojerud]

Kan blott tillägga att slejsen är både lång och tung. F ö är Eldarevalsen en av mina favoriter. Min far började som eldare på pansarskepp och jag själv på skärgårdsångare och bogserbåtar.

[Donkeyman]

Eftersom jag har hanterat en "slejs" i skarpt bruk i min ungdom skall jag fördjupa det hela lite grand. En ångbåtseldare hade flera olika redskap till sin hjälp när det gällde att hålla fyren i gång.

Slejs
Detta var ett kraftigt järnspett som var cirka 20 mm i diameter och två meter långt. Bakändan var uppsmidd till en kula för att ge bättre grepp medan den främre änden var tillplattad och något vinklad. Slejsen användes i huvudsak till två ting. Dels för att bryta upp slaggkakor när man "slaggade ur" fyren. Den användes också för att lägga över fyren till ena sidan när man slaggade under gång.

Raka
Man hade vanligen ett par olika rakor. Den ena var lite kraftigare och så pass lång att man kunde nå hela fyren. I bakänden var skaftet format som en ögla och i framänden var det en platta som utgjorde själva rakan. Den andra rakan var lite smidigare för att inte bli för tung men den var så lång att man kunde nå upp på eldbryggan och ända in i botten på askgraven.

Skyffel
Man hade vanligen ett par kolskyfflar att välja på. En lite större med upphöjda kanter och en lite mindre. Väldigt viktigt - man skyfflade kol. Vilket innebar en väldigt speciell teknik. Den som inte kunde detta beskylldes för att "skotta kol" eller "sprätta kol".

Detta var de tre huvudinstrumenten. Sedan hade man bland annat sotviskor (att sota tuber med), kolsläggor (att krossa stora stycken med), vattenpyts (att släcka utdragen slagg med).

Sedan vill jag också komma med en komma med en rättelse till "Eldarevalsen". De allra flesta av dagens trubadurer sjunger texten och uttalar båt- och ortsnamn på korrekt Engelska. Det är alldeles fel. 1930-talets sjöman talade Svengelska. Vilket helt säkert Evert Taube tog höjd för när han skrev låten. Det betyder till exempel att orten Hull uttalas som det stavas, trots att man på Engelska närmast säger "Hall". New York uttalades "Nyjork" och så vidare.

[millgard]

Tack för mycket intressant inlägg, donkeyman.

Då jag i min ägo faktiskt har lite redskap härstammande från koleldning undrar jag hur den rätta tekniken för "skyfflandet" enklast beskrivs.

Att bli kallad för kolskottare önskar jag ingen.

[Donkeyman]

Man skall hålla skyffeln med ena handen i handtaget och den andra en god bit ned på skaftet. Armarna skall vara i princip raka så att man låter skyffeln pendla fram och tillbaka hängande i armarna. Lyfta och sänka sker med benen - inte med ryggen även om man av naturliga skäl står lite framåtböjd.

I gamla tider skiljde man mellan "right handed" och "left handed" när eldarna tilldelades fyrar och pannor men i stort sett alla eldare i äldre tider kunde elda från bägge håll. I en trång skärgårdsbåt till exempel finns det ofta lejdare och annat som står i vägen så det blir väldigt obekämt att enbart elda från ett håll.

När man fyllt skyffeln låter man den pendla in mot fyren och så skall den landa på dödplåten. Hur långt in kolen kommer och spridningen justeras med fart och vinkel på bladet. Det avgörande är att skyffeln skall landa på dödplåten (=utrymmet just innanför fyrluckan). Det är just stöten mot dödplåten som skickar iväg kolen. Den som skottar kol stoppar skyffeln medan man håller den i luften.

Den som kan tekniken behöver inte någon större muskelkraft eller uthållighet. Man förbrukar inte så mycket kraft. Den som inte kan tekniken blir trött ganska fort. Den som vet hur det skall göras hör direkt på ljudet om man eldar rätt eller ej. Det skall liksom låta: "Ssssccccchhhhhhoffffff" just när kolen lämnar skyffeln.

[Blixten]

I Evert Taubes underbara "Eldarevalsen" berättar huvudpersonen Charlie Barr att hans ångfartyg gick "med slejsen igång". Vad är/var slejsen för märklig manick?

Jag trodde att jag kunde texten men känner inte igen någon slejs? I vilken vers?
(Taube-låtarnas texter kan variera mellan böcker och olika insjungningar så kanske har jag jag hört/läst en annan version.)

Donkeyman: berätta mer! Och så skall jag ändra mitt uttal "När jag kom till Nyjork då blev det rättegång...."

[Schwemppa]

Åtminstone i den här versionen är "sjäjsen" med...

http://members.fortunecity.se/svengabenga/eldare.htm

[varjag]

Även jag tackar Donkeyman för utmärkt beskrivning av ''livet nere på fyrdurken''. (Själv har jag bara gjort ''en vakt'' där - det var på HMS SVALAN - men det räckte....)
Jag ville ta upp ett angränsande ämne som Evert också diktar om......Slaggningen

Vårat kol var som snus eller finmalet krut,
vi fick släjsa och raka i ett.
Vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett.

(Min fetstil i 3:e raden.) Kolens kvalité betydde mycket för hur hårt eldare och kollämpare måste arbeta. Och slaggen ur fyrarna måste rakas ur - och kastades överbord. Och det var inte lite slagg det blev på större ångbåtar.....
Det gick till så här; Pannrummen hade minst en, oftast två ventilatorer uppe på däck

ventilatorer.jpg (2.13 KiB) Visad 3581 gånger

Inne i ventilatorröret ovan däck, fanns ett handspel med vev och vajer som löpte ned till pannrummet där ''slaggpytsen'' stod. Slaggen spadades ner i pytsen - uppe på däck väntade en eldare/lämpare på klarsignal - sen handvevade han slaggpytsen upp till den lucka i ventilatorn, där han lyfte ut och krokade av den - och slängde slaggen överbord.
Ett hårt jobb - då däcket ofta låg många meter över fyrdurken - och tunnan var tung!
Rätta mig Donkeyman om jag minns fel...men slaggningen gjordes mot slutet av varje vakt, så den pågående vakten
törnade till ''rent hus'' s.a.s.

''vi fick slagga två ggr på vakten till slut.......''

Jag har i stilla stunder reflekterat över att på Nordsjöns botten, måste det ligga långa åsar av gammal slagg - som om man torrlade den, skulle visa raka vägar mellan alla dess hamnar

My Tuppence, Varjag

[Donkeyman]

Det var "god sed" att lämna över rena och nyslaggade fyrar vid vaktskifte. Var det dåliga kol eller i övrigt dåliga förhållanden kunde man "åka på" att slagga två gånger på vakten.

Slaggningen gick i princip till så här: Eftersom det innebar att man dämpade intensiteten på en fyr så blev det också mindre med ånga. Alltså förberedde man slaggningen genom att se till att man hade maximalt vattenstånd så kunde man lite sakta släppa ned det för att kompensera för minskad eldning. I allra värsta fall måste man minska på ånguttaget, dvs farten, vilket inte var populärt.

Man lät en fyr brinna ned lite grand. Så drog man ihop fyren med rakan så "bränderna" låg just innanför luckan. Sedan tog man slejsen och flyttade över "bränderna" till ena sidan. Varefter man bröt loss slaggen med slejsen och tog ut den med rakan. Så släckte man ned slaggen genom att pytsa vatten på den. Nästa steg var att flytta över bränderna till andra sidan med slejsen samt bryta loss slagg och dra ut den med rakan. Så släckning. Så in med rakan i askgraven och få ut all aska. Samt släcka den. Sista momentet var att sprida ut de kvarvarande "bränderna" med rakan samt friska på fyren med nya kol. Skyffla undan askan så den inte var i vägen och så gå vidare till nästa fyr.

När alla fyrarna var slaggade vidtog askhivningen. På senare tid fanns också ett annat instrument. Den så kallade "askejektorn". Med hjälp av brandpumpen drev man en ejektor där man spolade man ut aska och slagg. Vilket sparade en hel del arbete. Det var "bara" att ösa ned askan i en stor tratt.

Självfallet är havsbottnarna utmed alla de stora fartygslederna fyllda med aska och slagg. Något som också gäller de stora farlederna in till hamnarna. Än i dag är det så att sätter man nät för djupt så får man slaggbitar i dem. Slaggen användes också till byggmaterial för vägar. Den var tyngre och spolades inte väck lika lätt som sand och grus. Ett exempel från Stockholms skärgård: De allra flesta vägarna där Waxholmsbåtarna hade natthamn är baserade på slagg. Även om man i efterhand har fyllt på med grus. Vilket kanske inte är så lyckat ur miljösynpunkt då slaggen bland annat innehåller kvicksilver och en del andra tråkigheter. Men gräver man lite grand så kommer det fram.

[varjag]

Tack Donkeyman! Gissar den där ''askejektorn'' - en apparat jag aldrig sett - var en välsignelse.
Intressant höra om tekniken vid slaggning.....och kanske för de oinvigda, om det jobbet i hård sjö med rullning >

Det var bus på Biscaya och slinger i ett,
och vi lovade rorgängarna dagg.
För på elddurken drällde där skyfflar och spett
och vi trampa i glödande slagg.

, Varjag

[hasse lindquist]

Tack Donkeyman för högintressanta inlägg om koleldningens mysterier.
PS. Du har väl noterat att Du själv omnämns i slutet av Eldarevalsen.

[janviktor]

Jag vill inte besvara men bekräfta vad "Donkeyman" säger om uttalet.
"Båtens namn var Bermudas på sextusen ton med fem fyrar o s v" Jag har byggt mig en liten ångslup på c:a ett ton och den döpte jag till just BERMUDAS. Men folk som kom och tittade kunde inte uttala namnet på svenska utan kallade den för "börmjodäs" så jag blev tvungen att döpa om den till JOHN ERICSSON. Det namnet klarar dom.
Janviktor