Den bästa utrustningsdetaljen var golvmattorna som var väldigt grovmönstrade och utgjorde en fantastiskt grepphjälp de morgnar som man var insnöad på parkeringen...man jammade in dom under framhjulen och kunde sedan backa sig ur de jävligast tänkbara förhållanden.
Vid ett tillfälle så började det brinna i passagerarstolen (som var obesatt), det hade hänt någonting med rumpvärmaren. Jag vågade inte stanna eftersom jag pga av ett obra väglag inte ville tappa moment, jag tog vad som fanns till hands och hällde en burköl över härden...detta löste problemet även om bilen luktade limpdeg under återstoden av sitt liv.
Den hängde med i fyra månader efter detta tills jag beslöt mig för att ta den till den sista vilan eftersom det skulle kosta rätt mycket pengar för att få den i besiktningsdugligt skick.
Ödet ville annorlunda, en morgon i Akalla när jag kom ut efter att ha besökt min dåvarande flickvän så hade bilen försvunnit...stulen.
Den hittades senare upp-och-nedvänd i Husby och helt utbränd, jag hade svårt att hålla ett straight face när försäkringsbolaget erbjöd mig niotusen kronor osett.
Underbar bil, den svek mig aldrig när den levde och lämnade t o m ett generöst arv efter sig
