Voyager 2

[Mathias Forsberg]

Det är tyvärr inte mycket jag kan tillföra i form av solsystemets utförande, men jag trodde att Voyagerfarkosternas intrument hade brunnit ut sedan länge. Den gamle projektledaren och operatörerna måste uppleva det fantastiskt spännande att följa farkostens signaler än idag, som skickades upp innan jag föddes.

Solsystemet något tillplattat

Solsystemet är inte runt som ett klot, utan mera tillplattat i formen. Det visar rymdsonden Voyager 2. Den har nu efter över trettio års färd hunnit fram till solsystemets yttersta gränsområden, den chockvåg där solvinden bokstavligt talat "går in i väggen".

Gränsen kallas för termination shock. Där saktas solvinden abrupt av, från överljudshastighet till en hastighet som är långsammare än ljudvågors.

Voyager 2 passerade termination shock på ett avstånd av 84 astronomiska enheter (en enhet motsvarar avståndet mellan solen och jorden).

För fyra år sedan passerade det identiska systerskeppet Voyager 1 termination shock i en annan riktning. Där låg gränsen 94 astronomiska enheter bort.

Voyager 1 och 2 sändes upp 1977. Det ursprungliga syftet var att undersöka de avlägsna planeterna Jupiter och Saturnus. Instrumenten ombord drivs med kärnkraftsdrivna motorer, eftersom solenergi inte fungerar så långt ute i solsystemet.

Sitt egentliga uppdrag klarade Voyager 1 och 2 av redan i början av åttiotalet. Sedan har de fortsatt sin resa mot solystemets utkanter. Och hela tiden har de sänt data tillbaka till jorden.

I torsdagens nummer av tidskriften Science rapporterar fem forskargrupper vad Voyager 2 har hittat på sin väg över terminalchocken.
Den viktigaste upptäckten är att termination chock inte är formad som en sfär runt solen, utan tillplattad på vissa ställen och utsträckt på andra, kanske på grund av lokala magnetfält.

Nu befinner sig både Voyager 1 och 2 bortanför termination shock i en region kallad heliosheath. Här är solvinden långsam men turbulent, eftersom den påverkas av vinden från andra stjärnor.

Om några år kommer sonderna att nå den så kallade heliopausen. Där upphör solsystemet helt. Solvinden dominerar inte längre. De andra stjärnornas inflytande är lika stort.
Heliopausen ligger sannolikt 100 till 150 astronomiska enheter bort. Det är oklart om Voyager 1 och 2 kommer att hinna fram till heliopausen innan instrumenten upphör att fungera.

[Hexmaster]

Här är hemsidan! Current Mission, minsann. Undras om samma personer suttit med samma sond sen 1977?


http://www.nasa.gov/mission_pages/voyager/index.html

[Vargas]

Något som förvånade mig var att de där satelliterna är får elektricitet genom atomkraft.
Hade någon frågat mig för en vecka sedan hade jag självsäkert sagt att de drevs av solceller.

Men när de där satelliterna skickades upp var solcellerna i utvecklingsstadiet fortfarande till att bli ekonomiskt effektiva, gissar jag vilt.
Enligt DN så klarade inte solen av att förse satelliten med solljus så långt ut i systemet.

En mycket imponerande resa och jag hoppas innerligt att satelliten håller ett tag till och kan fortsätta skicka data tillbaks till planeten.

Det där om "Terminal chock" var också nytt för mig.

[Hexmaster]

Men när de där satelliterna skickades upp var solcellerna i utvecklingsstadiet fortfarande till att bli ekonomiskt effektiva, gissar jag vilt.
Enligt DN så klarade inte solen av att förse satelliten med solljus så långt ut i systemet.

Enligt Wikipedia så genererar plutonium-verken i skrivande stund en bit under 300 W. Med tanke på att solen på det avståndet inte är mycket mer än en stark stjärna så är det väl även teoretiskt omöjligt att få den effekten med solceller.

[Mathias Forsberg]

Voyager 1 och 2 sändes upp 1977. Det ursprungliga syftet var att undersöka de avlägsna planeterna Jupiter och Saturnus. Instrumenten ombord drivs med kärnkraftsdrivna motorer, eftersom solenergi inte fungerar så långt ute i solsystemet.

[predator]

VAD e det för data den skicka tillbacka då?

[NIL]

pip! pip! pip!