Plast

Hexmaster · Inlägg av **Hexmaster** » 9 januari 2007, 15:10

Den här var då otippad!

På Riksantikvarieämbetet pågår sedan två år ett utvecklingsprojekt som ska rädda plasten åt museer och föremålsforskare.

Man har ju alltid alltid hört att problemet med plast är dess praktiskt taget obegränsade hållbarhet, aldrig det omvända. Om det som är dåligt för museerna är bra för dikesrenarna vet jag inte. Det är hur som helst en komplicerad fråga, det finns ju otaliga sorters plast och de beter sig lite olika beroende på handhavande, miljö, temperatur m.m.

http://www.raa.se/cms/extern/aktuellt/n ... peten.html

Ja77 · Inlägg av **Ja77** » 9 januari 2007, 15:49

Kankse plasten är oförstörbar men inte färgen och/eller formen.

Wooster · Inlägg av **Wooster** » 9 januari 2007, 15:56

Ja77 skrev:Kankse plasten är oförstörbar men inte färgen och/eller formen.

Precis: form, färg och egenskaper förstörs men själva materialet är (ibland) svårare att bryta ner.

Sen är det ju som Hexmaster skriver - det finns ju så fruktansvärt många olika sorters plast med så fruktansvärt skilda egenskaper.

Hexmaster · Inlägg av **Hexmaster** » 9 januari 2007, 15:57

Det varierar nog, men som det beskrivs kan plasten verkligen brytas ner till sediment, eller något ditåt:

Sprickor, krackeleringar, missfärgningar, bucklor och styvhet är några exempel på hur plast åldras och bryts ned. Ofta är det mjukgöraren i materialet som försvinner, vilket gör plasten hård med risk för sprickor. Ibland kan man se vita beläggningar eller utfällningar, som kan vara ett tecken på att mjukgöraren har upphört att verka.

Hans · Inlägg av **Hans** » 9 januari 2007, 16:03

Vad hette de här plastflaskorna för öl på sjuttiotalet som var designade för att brytas ned?

MVH

Hans

Hans · Inlägg av **Hans** » 10 januari 2007, 16:27

Själv är bästa dräng

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rigello

Bilden från http://blog.aggeman.se/historia/

MVH

Hans

Wooster · Inlägg av **Wooster** » 10 januari 2007, 16:32

Hexmaster skrev:Det varierar nog, men som det beskrivs kan plasten verkligen brytas ner till sediment, eller något ditåt:
Sprickor, krackeleringar, missfärgningar, bucklor och styvhet är några exempel på hur plast åldras och bryts ned. Ofta är det mjukgöraren i materialet som försvinner, vilket gör plasten hård med risk för sprickor. Ibland kan man se vita beläggningar eller utfällningar, som kan vara ett tecken på att mjukgöraren har upphört att verka.

När man pratar om "nedbrytbarhet" - räcker det att bryta ner till sediment? Har ett vagt minne av att defintionen kräver att molekylerna bryts ner till "naturliga" ämnen (saknar ett bättre ord) och går in i "kretsloppet".

Belisarius · Inlägg av **Belisarius** » 10 januari 2007, 17:24

Hexmaster skrev:Det varierar nog, men som det beskrivs kan plasten verkligen brytas ner till sediment, eller något ditåt:
Sprickor, krackeleringar, missfärgningar, bucklor och styvhet är några exempel på hur plast åldras och bryts ned. Ofta är det mjukgöraren i materialet som försvinner, vilket gör plasten hård med risk för sprickor. Ibland kan man se vita beläggningar eller utfällningar, som kan vara ett tecken på att mjukgöraren har upphört att verka.

Det är väl också så att det är UV-strålning (det vill säga dagsljus) som bryter ner mjukgörarna. Drabbar de flesta sorters plast, inte minst inredningen i en Volvo 240...

Hexmaster · Inlägg av **Hexmaster** » 10 januari 2007, 17:34

Rigello! - Namnet säger mig ingenting, det var innan jag s.a.s. kom in i den branschen, men jag har ett svagt minne av flaskan. Vilken jävla apful ursäkta grej.

Wooster skrev:När man pratar om "nedbrytbarhet" - räcker det att bryta ner till sediment?

Äähum, ingen aning - tog en titt på Wikipedia-sidan här, blev lite klokare fast inte såpass att jag har något svar. Bortsett från att jag inte vet vad som menas

så står där några uppgifter (väl brasklappade) om ungefär hur lång tid det tar att bryta ner diverse saker - till cellulosa + koldioxid, eller vad det nu kan vara.

http://en.wikipedia.org/wiki/Biodegradation

Wooster · Inlägg av **Wooster** » 10 januari 2007, 17:40

Hexmaster skrev:
Wooster skrev:När man pratar om "nedbrytbarhet" - räcker det att bryta ner till sediment?
Äähum, ingen aning - tog en titt på Wikipedia-sidan här, blev lite klokare fast inte såpass att jag har något svar. Bortsett från att jag inte vet vad som menas så står där några uppgifter (väl brasklappade) om ungefär hur lång tid det tar att bryta ner diverse saker - till cellulosa + koldioxid, eller vad det nu kan vara.

http://en.wikipedia.org/wiki/Biodegradation

Då är vi i gott sällskap - jag har nu också letat utan att finna.

Sjukt att ett sånt vedertaget uttryck var väldigt svårt att få någon definition på.

Amazon · Inlägg av **Amazon** » 20 januari 2007, 00:30

Museikonservatorer - jag själv och mina kollegor - brukar tala om "nedbrytning" av materialet i föremål och menar inte bara "biodegradation" utan även oxidation, hydrolys etc.
Alla ämnen strävar mot en form där de är som mest kemiskt stabila, oftast slutar de som jord: olika oxider. Fast den processen kan ta tusentals år.
Konservatorer kan pröva att imitera nedbrytningsprocesserna genom att i försök åstadkomma så kallad "accelererad åldring". Sedan kan det vara svårt att enas om vilken åldringsmetod som är den mest korrekta: man arbetar t.ex. med olika höga temperaturer och hög relativ luftfuktighet eller intensivt kortvågigt ljus.

Som ni vet är inte järn stabilt, det behövs inte mycket vatten för att det ska börja rosta. Ur ett mänskligt nyttoperspektiv är det nedbrytning. Men alltså, järnoxiden är mer stabil än det metalliska järnet, så ur järnets synvinkel är det tillståndet det trevligaste.
Plaster finns det ju en uppsjö av, men den dag de har brutits ner totalt blir till koldioxid och vatten kvar av dem. Fast inte av gamla LEGO-bitar förståss för de (i likhet med en massa gamla färgglada platsprylar) innehöll tungmetallen kadmium som färgämne!

Den tidigaste plasten man började tillverka var cellulosanitrat. Den tillverkades genom att bomull och salpetersyra blandades och sedan löstes upp till en seg smet med t.ex. eter samt kamferolja. Smeten kunde gjutas och därefter stelna. Brinner alldeles fantastiskt = oerhört nedbrytbart!
Plastföremål av Celluloid, cellulosanitrat, avger nitrösa gaser som lätt angriper och medverkar till nedbrytning av andra material som förvaras i närheten. Det är en av anledningarna till att vissa museiföremål kan behöva destrueras.

Världens historiska film- och fotografiskatt är allvarligt hotad: film gjordes av cellulosanitrat ända in på 1930-talet. Gamla filmrullar är så explosiva att det finns stränga föreskrifter för förvaringen. Därför jobbar man för fullt med digitalisering för att i slutändan destruera originalen .

Covendor · Inlägg av **Covendor** » 20 januari 2007, 19:18

Amazon skrev:Konservatorer kan pröva att imitera nedbrytningsprocesserna genom att i försök åstadkomma så kallad "accelererad åldring". Sedan kan det vara svårt att enas om vilken åldringsmetod som är den mest korrekta: man arbetar t.ex. med olika höga temperaturer och hög relativ luftfuktighet eller intensivt kortvågigt ljus.

Blev lite nyfiken här. Varför skulle konservatörer vilja göra detta? För att bli av med oönskade museiföremål?
Verkar ju som en bra färdighet att ha om man vill tillverka fejkade antikviteter e.d. dock

Amazon · Inlägg av **Amazon** » 21 januari 2007, 18:11

Covendor skrev:Blev lite nyfiken här. Varför skulle konservatörer vilja göra detta? För att bli av med oönskade museiföremål?
Verkar ju som en bra färdighet att ha om man vill tillverka fejkade antikviteter e.d. dock

Nej, konservatorer brukar inte vilja bli av med oönskade föremål, de brukar snarare betraktas som rätt föremålsfixerade....
Men man måste ju förvara de ihopsamlade sakerna, och då måste man ju veta om förvaringskartonger, mappar, påpsar, skynken etc. har bra egenskaper: kemiskt inerta, stabila gentemot syror och baser, beständiga i ljus och hög luftfuktighet etc.
Bra egenskaper måste också materialen ha som man använder för att konsolidera föremålen eller fylla ut förluster med. Genom tester och försök kan man välja de material som bäst passar för arbetet.
Om man omkring 1930 hade gjort grundliga undersökningar av zaponlackernas beständighet hade konservatorer i efterhand sluppit stöna över att lacken orsakade rostangrepp på vapensamlingar eller frätte sönder gamla kartor!

Sedan bedrivs det forskning kring föremålens egenskaper och då är det intressant att genom modeller simulera vad materialen kan ha varit med om. Många färgämnen och pigment bleks, men hur fort går det? Papper gulnar och blir skört, hur händer det? Olika plaster har olika egenskaper, vilka tål värme bäst? Listan med frågeställningar är oändlig!

Många konservatorer är skickliga hantverkare som kan göra replikor för utställningar och pedagogiska syften. Förfalskningar görs i en helt annan bransch! Ett kopierat föremål blir inte förfalskat förrän någon utger det för att vara äkta.

Hans · Inlägg av **Hans** » 21 januari 2007, 18:30

Stort tack Amazon för dina insatser för att utbilda oss okunniga!

MVH

Hans