Routemaster går i graven

Donkeyman · Inlägg av **Donkeyman** » 22 november 2005, 19:08

Fredagen den 9. December klockan 13.59 går en epok i graven.........

Det är nämligen slut för Routemastern - Den klassiska Londonbussen.

Aldrig mer får vi höra konduktörens rop "Fares Please" - "Next stop Selfridges, Selfridges next". Aldrig mer får vi höra klockans snabba dubbelpling signalera avgång. Aldrig mer får vi höra "Full inside - but room on top". Aldrig mer drar vi i signallinan för att ge stoppsignal och hör ett riktig pling från en riktig klocka. Aldrig mer kan man fråga konduktören om vägen........

Som oförbätterlig Anglofil tog jag en nostalgitur över till London förra veckan bara för att en sista gång få uppleva de "riktiga" bussarna. Och jag reste fram och tillbaka flera varv med 159:an mellan Marble Arch och Steatham bara för att känna atmosfären. Samtidigt som jag kände hur ännu en del av den verklighet jag älskar gick i graven. Genom 100-tals arbets- och nöjesbesök i London har Routemastern blivit något som är så till de grader förknippat med minnen. Därför var det värt vartenda öre att göra en extra Londontur för att kunna genomföra ett värdigt och personligt gravöl.

För bara några veckor sedan, den 22 Oktober avslutades operationen med Routemaster på linje 13 och den 28:e Oktober gick 38-an i graven.

Men THE END är alltså nära. Fredagen den 9. December klockan 13.59 ankommer den sista Routemastern på linje 159 till Streatham Garage. Och då är det oåterkalleligen slut.

Det blir sista steget i en avvecklingsplan som egentligen har pågått sedan början av 1980-talet. Men som tagit fart sedan Ken Livingtone blev borgmästare i London.

Mannen som gick till val på att konduktören skulle komma tillbaka på bussarna blev i stället mannen som avvecklade "den riktiga Londonbussen".

Routemaster konstruerades i början på 1950-talet. Därefter fylldes London med dem - liksom de andra Engelska städerna. Den ersatte spårvagnar och trådbussar i London. Och den var perfekt för Londontrafiken. Smal, snabb acceleration, många resande, snabb på- och avstigning. En slitstark buss som är enkel att reparera och underhålla. Konstruerad i London och byggd i London för Londonbor.

Den sista Routemastern byggdes år 1968. Och 1982 började man sakta men säkert att avveckla dem. Men i början av 1990-talet moderniserades den kvarvarande bussparken. De fick nya motorer och växellådor och har sedan gått i ytterligare 15 år. Många av de vagnar som nu går ur trafik har bortåt 50 år bakom sig på Londons gator.

Och jag minns mycket väl "the good old days" när det var rökning på toppen och rökförbud nere. Och när kondisarna hade en stor vevförsedd biljettmaskin hängande i en kraftig sele på bröstet (för övrigt en annan av efterkrigstidens stora tekniska underverk). Och kunde ge avgångssignal från övervåningen med ett kraftigt dubbelstamp i golvet........

Fast det finns lite ljus i tunneln. Man har börjat köra Routemasters som "Heritage Route" på två linjer sedan början av November.

På linje 9 skall det gå RM mellan Royal Albert Hall och Aldwych och på linje 15 skall det gå RM mellan Trafalgar Square och Tower Hill. Det skall vara fem vagnar på vardera linjen med ytterligare sex vagnar som reserv. Trafiken skall pågå mellan klockan 0930 och 1830 dagligen. Totalt beräknas 50 förare och konduktörer få jobb i denna trafik.

Och naturligtvis har det ännu en bok om Routemasters: Travis Elborough, "The Bus we Loved". En bok som inte bara handlar om Routemasters utan också om det (kontroversiella) beslutet att ta bort dem. Till skillnad från de flesta andra bussböcker handlar den här om människorna OCH bussen. Det är inte en teknisk beskrivning med ändlösa fordonslistor.

12:an var i många år min linje under täta jobbbesök i London. Hur många gånger har man inte sprungit i kapp vagnen och hoppat upp på plattformen med ett kraftfullt grepp om stolpen i ingången. Medan kondisen har sett med kritiska blickar på den potentiella självspillningen. Det är också en av grunderna till avvecklingen. Alldeles för många slår sig fördärvade när de missar på- och avstigning i farten. Eller för att citera en av direktörerna i London Transport: "Om någon för 20 år sedan var för optimistisk och missade att hoppa på i farten borstade han av sig dammet och tog nästa buss. Nu stämmer de oss på två millioner pund."

Och jag har ett minne från en lyckligare tid. Min numera avlidna hustru och jag var på ett av många Londonbesök och skulle byta från buss till t-bana. Vi sitter på toppen och jag säger att nästa stop går vi av. Varvid hon tar täten nedför trappen. När bussen tillfälligt stoppar för trafik ute i tredje filen mitt inne i en stor trafikplats går hon av. Så kör bussen vidare och jag ser en röd kappa stå mitt ute i trafiken i en stor rondell och försvinna bland lastbilar, bussar och droskor. Kliver av vid hållplatsen och går tillbaka och letar men ingen hustru finns att se. Men jag noterar att på tvärgatan är det en pub och räknar snabbt ut vart jag skall leta. Mycket riktigt där står hustrun i sin röda kappa vid bardisken och väntar. Samt frågar var jag har hållit hus.

Så avslutar jag med frågan som egentligen borde ha överlåtits till teknik-quizet: "Who could design a bus that could last a half century? A bus that is admired in distant parts of the world. A bus we loved. A bus, the like of which we'll probably never see again?"

Svaret är Albert Arthur Molteno Durrant. En man som 1930 blev teknisk chef i London Transports bussdivision. Under kriget jobbade han centralt med krigsproduktion. Men efter kriget gick han tillbaka till LT där han blev helt central i konstruktionen av en ny buss där man utnyttjade alla de nya material och den nya teknik som kommit som följd av kriget. Och han pensionerades 1965 när hans buss var helt dominerande i alla landets städer. Men som så många andra av teknikens stora pionjärer är han helt okänd utanför en liten krets av speciellt intresserade.

CvD · Inlägg av **CvD** » 22 november 2005, 19:19

Mycket tråkigt, det känns som en del av London försvinner.

Var det inte något ljushuvud som ville ersätta den klassiska brittiska polishjälmen helt och hållet med keps??

/CvD

Frogman · Inlägg av **Frogman** » 23 november 2005, 10:15

Kolla även denna sida http://www.savetheroutemaster.com/

Belisarius · Inlägg av **Belisarius** » 23 november 2005, 15:42

Har åkt med den, men tack och hej. Gammal och omodern, jag kommer inte att sörja deras frånvaro. Visst, som en charmig nostalgipryl för nån liten viktoriansk idyllstad är de väl ok, men som linjebussar i en stad på 8 miljoner? Det kommer ju flång nya scaniabussar, inga routemasters men ni kan fortfarande sitta på andra våningen...

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 27 november 2005, 04:25

Du menar väl aldrig London-dubbeldäckarna? Oh ko! är de borta? Men vad i all sin dar skall de ha istället???

Bagheera · Inlägg av **Bagheera** » 27 november 2005, 05:36

Jag sörjer Routemastern. Öppen dörr/plattform där bak. De gick inte bara i London utan även i andra städer.

Att på åttiotal springa ikapp bussen och kunna hoppa ombord i farten kändes alltid som en reminicens av det gamla England.
Var lättast att springa ikapp dem på Oxford Street

Ser en bild framför mig då jag där jagar en buss med paraplyn i vänster hand, portföljen i höger, och den gamla trenchcoaten fladdrande bakåt, mkt kort på tid till Heathrow, måste dock hämta väskan på hotellet. Osv.

Donkeyman · Inlägg av **Donkeyman** » 27 november 2005, 12:56

Jag blir tvungen att komma med några kompletterande uppgifter om Routemaster som nog inte är allmänt kända. Det är nämligen inte vilken buss som helst som nu ligger på sitt yttersta.

RM var nämligen resultatet av en mångårig konstruktionsperiod. Varje detalj i bussen testades och övervägdes. Allt skulle bli så praktiskt som möjligt.

Tag bara en sådan sak som dynor och ryggstöd. Man valde hela ryggstöd och dynor av flera skäl. Men ett av de överväganden som gjordes var att det skulle försvåra för ficktjuvar.......

Så byggde man ryggstöd och dynor så att de kunde bytas ut på ett par minuter om de blev skadade. Något som också gällde de flesta andra detaljer i bussen. En krockad plåt på utsidan skiftades också på minuter. Dessutom var interiören inte i direkt kontakt med exteriören. Om bussen blev påkörd från sidan knöcklade man till lite plåt på utsidan. Interiören var i allmänhet oskadad. Fönstren var fästade inifrån. Blev det slagsmål inne i kupén tryckte man inte ut rutan.......

Säten och ryggstöd var faktiskt så hållbara att de flesta vagnar hade originalen kvar långt in på 80-talet. Något som också gällde interiörfärgen. Det var bara att ta fram polityren och gnida lite så var det snyggt igen.....

Ytterkanten på säten och ryggstöd hade läderförstärkning. Dels därför att det blev bekvämt att ta tag i handtaget på översidan av ryggstödet och glida in på sätet men också därför att man därmed minskade slitaget på konduktörernas byxor. Han gick ju fram och tillbaka utmed säten och var i kontakt med dem hela tiden.

Har ni tänkt på en sån detalj som "The Cubbyhole". Det vill säga den lilla nischen in under trappen där kondisen kan ta ett halvt steg undan och därmed inte vara i vägen vid på- och avstigning......

Tekniskt sett var bussen tidig med många saker.

RM byggdes med servostyrning och servobromsar (hydrauliska)

RM har helautomatisk växellåda med elektro-hydraulisk växelväljare. En spak som sitter på ratten. Du kan växla utan att släppa gasen..........

Fjädringen är särdeles bekväm. Individuella spiralfjädrar på alla hjul. Vagnen har en stabil och bekväm gång som jämnar ut gropar i gatan. Och bakfjädringen är dimensionerad så att den gör det bekvämare att hoppa på och av från plattformen....

Förarhytten har skjutdörr. Ingen risk att slå upp dörren i nosen på en cyklist. Och körning med öppen dörr är möjlig = en enkel och effektiv A/C på varma sommardagar.

Det är värme i kupén (varmluftcirkulation). Något som var en otrolig nyhet på 50-talet. Och fönstren kan öppnas så att det blir god luftcirkulation sommartid.......

Innan bussen togs i drift hade man provkört provexemplar i tusentals mil. Och simulerat i stort sett alla tänkbara händelser. Bland annat visade det sig så att man nästan inte kunde få den att välta vid tester. Förmodligen den mest stabila dubbeldäckare som byggts genom historien.

Och när man slutligen satte bussen i drift löste man underhållet så att vart 4:e år tog man in den på överhalning. Då gjorde man som på ett flygplan. Man monterade ned allt sammans. Lyfte av karossen från ramen och gick igenom var enda del. Så byggde man upp den igen. Men man byggde då upp den med renoverade delar från lagret så att det var i praktiken en ny individ. Dessutom hamnade vanligen karossen på en annan ram eftersom karossöverhalning gick snabbare än ramens överhalning. Så lackade man om vagnen och skickade ut den på fyra nya år. Som den vanligen klarade utan reparationer.

Inte undra på att de har gått i 50 år.

Här kommer en bild jag tog i Januari i år just innan 36:an gick i graven. Bussen har just passerat Paddington och skall svänga höger in på Eastbourne Terrace. Bilden tagen från uteserveringen på "Pride of Paddington".

Ytterligare en bild från samma tillfälle. Bussen är nu mitt i svängen

Och detta är vad Londonborna får nu. Mercedes.
En könlös låda som Londonslangen kallar "Bendy". Kulturskymning.......

Men det är inte helt slut. Linje 9 och Linje 15 kör Routemasters klockan 09.30-18.30 alla dagar som extravagnar på den centrala delen av linjen. Detta som så kallad "Heritage Route". Ett par dussin bussar och 50 man har fortsatt jobb där.