Telefonnätets utbyggnad(blandad)

[Stefan Lundgren]

Det där är en utvikning från tråden kring svensk telegrafhistoria. Under 1800-talets sista decennier blev telefonnätet allt vanligare i Sverige. År 1885 fanns det 22,5 telefoner/invånare i Stockholm enligt tabell 1 i Skårfors rapport(se tråden viewtopic.php?t=19333). Det var högsta andelen av de europeiska huvudstäder som togs upp i tabellen. I Helsingfors fick ca 46 000 dela på 575 telefoner(12,5) och i Rom 300 000 på 2 054 telefoner(6,4). Minst telefoner per invånare hade Madrid som 477 500 invånare fick dela på 270 telefoner(bara om dom visste vilka som hade telefoner ).

Förut fanns uppsatsen online på Uppsala Universitet, numera är det lite svårare om det inte har blivit ändrad igen. Men annars kan ni höra av er till institutionen som jag angav i mitt senaste inlägg i telegraftråden.

ARKIV

RIKSARKIVET:

Nämnden för televisionsforskning Inledning År 1947 bildades i Stockholm Nämnden för televisions- forskning av Försvarets forskningsanstalt, Tekniska högskolan i Stockholm, Telestyrelsen, AB Radiotjänst, Telefon AB L.M. Ericsson och företrädare för rundradioindustrin. Ett sonderande möte ägde rum den 10 juni 1947, och nämndens första sammanträde hölls den 10 november samma år. Nämnden har bedrivit forskningsverksamhet inom televisionsområdet i avsikt att undersöka förutsättningarna för att införa TV i vårt land. I dess regi installerades två TV-sändare för provsändningar på Tekniska högskolan i Stockholm. Nämnden synes ha upphört utan att något formellt beslut om dess avveckling fattades. Det sista sammanträdet tycks ha ägt rum den 16 mars 1960. Arkivet levererades till Riksarkivet i oktober 1992 (Dnr 2851-92) och består av c:a 1 hyllmeter. Hela arkivet är kartonglagt. Riksarkivet i december 1992 Leif Alverholm Eflerleverans av serie D 2 Journaler och sändningsprotokoll 2000-03-17. Ellinor Melander

HUVUDARKIVET

http://www.nad.ra.se/Arkis2/NADpages/ar ... 02440207BB}

År 1908 var Arvidsjaur, Norrbottens län, växelstation för telefonverksamheten under Byske centralstation. Den 1 oktober 1930 överfördes telegrafverksamheten från Byske till Arvidsjaur. Stationen belv centralstation och därmed underställd huvudstationen i Sundvsall, VI:e distriktet. Centralstationen överfördes till Umeå centralstationsområdet den 1 januari 1966. Den huvudsakliga uppgiften var att övervaka telefon- och telegramtrafik samt drift och underhåll av station och stolplinjer. Stationens arbetsuppgifter var samtalsväxling och abonnemangsrörelse (försäljning, uppbörd, katalog) samt att mottaga och avsända telegram från allmänhet och stationer. År 1896 anläggs ett lokalt telefonnät i Arvidsjaur och 1913 når rikstelefonnätet Arvidsjaur och Arjeplog. För ytterligare historik, se Norra regionkontorets arkiv, Sundsvall. Arkivet uppvisar luckor. Verksamhetstiden är från 1890-talet; tidsperioden för handlingarna från 1933. Personaldossieer och personalkort, se Umeå teleområde arkiv och Region Nords arkiv.

Här var en liten början.

Stefan

[Hans]

22,5 telefoner/invånare i Stockholm

Det var mycket! Hur fick de plats med alla?

Ledsen Stefan, kunde inte låta bli per 1000 eller?

MVH

Hans

[Donkeyman]

Det är ganska otroligt viken utveckling telefonnätet har haft under min levnad.

Inom Stockholm kunde man ringa automatiskt under min barndom (50-tal) men Rikssamtal måste beställas manuellt. Jag kommer ihåg när modern skulle snacka med sin syster uppe i Tornedalen. Karungi 93A var telefonnumret. Det var alltså tre abbonenter som delade på en linje och så var det manuell telefonväxel.

Efter några timmars väntetid ringde det så i telefonen. "Klart Karungi" meddelade telefonisten och så kunde de prata. Med jämna mellanrum gick telefonisten in och meddlade "Två perioder" etc så man visste vad det skulle kosta. Och det var dyyyyyrt med Rikssamtal.

Samma sak gällde på betydligt närmare håll. Man hade manuella växlar i Stockholms skärgård långt in på 50-talet. Waxholmsbolagets kajexpeditioner hade till exempel följande nummer: Vaxholm 458, Stavsnäs 233, Dalarö 108, Väddö 7 och Öregrund 108. Skulle man ha rum på Vaxholms hotell ringde man Vaxholm 82.

En så stor ö som Blidö hade på den tiden bara en enda linje till land. Och i telefonstationen, som låg i BlidöGård fanns det en väntsal för den som inte hade egen telefon. Man beställde samtalet från telefonisten i en lucka och så var det bara att vänta. När man kommit på tur att få använda den enda linjen och samtalet var uppkopplat ropades: "Klart Stockholm i box 2". Så gick man in i den boxen, lyfte på luren och pratade. Samt gick tillbaka till luckan och betalade.

Det måste ha varit otroliga mängder med jobb som rök på landsbygden när man automatiserade telefonnätet.

Sedan en annan sak som har förändrat landskapet. Fram till för inte så länge sedan var det bara luftledningar. Överallt på landsbygden hängde telefonledningarna i sina stolpar kors och tvärs. Och har gjort så ända till modern tid.

Men också inne i Stockholm var luftledningarna en del av stadsbilden. På taket till huvudstationen på Drottninggatan satt en jättelik rigg där stadens telefonledningar samlades. Och så gick de från tak till tak runt hela Stockholm. Men nu måste vi tillbaka till 20-talet ungefär. Se detaljer på gamla foton.

[Stefan Lundgren]

Det var mycket! Hur fick de plats med alla?

Ledsen Stefan, kunde inte låta bli per 1000 eller?

MVH

Hans

Det blev visst lite fel, invånare per telefon skulle det vara. Jag förstod din pik faktiskt och inget promilletal, därmed kan man inte sätta 1000 invånare i denna typ av statistik. Alla människor gör sina små misstag, tack för påpekande.

Stefan

[varjag]

Donkeyman's telefonminnen väcker egna. Mest att telefon var ganska dyrt att ha och de s.k. 'rikssamtalen' var svindyra i förhållande till inkomstlägena. Det knackades ofta på dörrarna med bön att få 'låna telefon' - av dem som ingen hade. De första jag minns hängde på väggen och hade en liten vev, med vilken man 'ringde' den lokala telefonissan, det fanns även en skrivbordsvariant med vev - ett massivt bakelitblock men man måste ändå hålla fast den när man vevade. Alla samtal (tills 1942-3??) i Piteå - även lokala, gick genom manuell, f-rlåt kvinnuell - växel. Sen kom den stora nyheten - automatväxeln. Telefonerna fick nummerskiva och denna nymodighet kallades för 'petmoj'. Ett namn vars sexuella undertoner jag först begrep tio år senare!
Och 'klassamhället' inskränkte sig minsann inte bara till Svenska Amerikalinjen och Statens Järnvägar - nehej Telegrafverket var med i svängen också. För 'rikssamtalen' fanns det, som på SJ - tre klasser; 'vanligt samtal', 'ilsamtal' och 'blixtsamtal'. Om Donkeyman var vid god kassa, hade hans mamma inte behövt vänta en hel timme på 'klart Karungi' utan mot Dubbel Taxa komma fram inom en-två minuter. Med 'blixt' lade man aldrig på luren - samtalet kopplades genast - men givetvis mot Fyrdubbelt(?) den vanliga taxan. Om samtalsmottagaren råkade befinna sig i ett lokalsamtal - avbröts det av telefonissan med ett kort 'Riks Bryter'...och man fanns sig tala med uppringaren från riksnätet.
Telefonissorna - hade en unik ställning på mindre orter - de visste ALLT OM ALLA, då de kunde avlyssna alla samtal, vilket givetvis var förbjudet utom i 'kontrollsyfte'. Men
denna 'censur' gjorde underverk för moralen - då varje kommunikation med dunklare motiv eller syften - måste ske utan medverkan av Kungliga Telegrafverket.

[Stefan Lundgren]

Det var ju så att Stockholm moderniserades först med telenätet, sedan kom nätet igång i de största städerna och sen ute på landsbygden. Så kan man ju alltid sammanfatta.

Stefan

[Donkeyman]

Det knackades ofta på dörrarna med bön att få 'låna telefon' - av dem som ingen hade.

Jag minns barndomens somrar i Roslagen när den 6-årige pojken skickades att springa iväg med telefonbud. Det vill säga, det kom telefonsamtal till någon som inte hade telefon. Men växeldamen visste vem som bodde i närheten. Så fick pojken springa iväg till mottagaren, hämta denne och så ringde man upp telefonstationen för att koppla upp samtalet.

Det var en stor händelse att få ett Rikssamtal på 50-talet. Det var väl inte någon som kunde förutspå dagens verklighet. Speciellt när det gäller de helt unga. Jag kör droska då och då på helgerna och upplever ofta att det sitter fyra ungdomar i bilen som SMS-ar till varandra. Tydligen bekvämare än att snacka direkt med varann. Det är ju trots allt någon meter mellan de som sitter på yttersidorna i baksätet........... Och det är sällan någon kan åka hela vägen från "Downtown" till en förort utan att ha minst ett mobilsamtal på vägen.

Jag har ju jobbat inom shipping i mer än 40 år och vant mig vid att ha kontakt med hela världen direkt från min PC. Men nu när den här tråden kommer upp så minns jag en gång i barndomen när modern fyllde 40 år 1954. Då fick hon AMERIKASAMTAL. Hennes storasyster som emigrerat redan 1912 ringde från USA för att gratulera. För modern var det ett minne för livet. Att få telefon från Amerika var nästan ofattbart på den tiden. Undrar hur lång tid det behövdes för att koppla upp ett sådant samtal....

Jag minns mycket väl vilken stor händelse det var när det kom Amerikabrev och att då helt oförhappandes få ett telefonsamtal var så stort att det knappt är begripligt för dagens ungdomar.

[Hexmaster]

Telefonerna fick nummerskiva och denna nymodighet kallades för 'petmoj'. Ett namn vars sexuella undertoner jag först begrep tio år senare!

Hm, förstod det först nu... Vilket väl är i senaste laget, när nummerskivorna är museala.

[FredH]

Sedan en annan sak som har förändrat landskapet. Fram till för inte så länge sedan var det bara luftledningar. Överallt på landsbygden hängde telefonledningarna i sina stolpar kors och tvärs. Och har gjort så ända till modern tid.

Men också inne i Stockholm var luftledningarna en del av stadsbilden. På taket till huvudstationen på Drottninggatan satt en jättelik rigg där stadens telefonledningar samlades. Och så gick de från tak till tak runt hela Stockholm. Men nu måste vi tillbaka till 20-talet ungefär. Se detaljer på gamla foton.

Välkommen till 2000-talet, här på landsbyggden har vi kvar luftledningarna, det märktes inte minst när stormen Gudrun drog för bi och hela telefonnätet på landsbyggden i Kronobergslän slogs ut, p.g.a. nedfallna träd över ledningarna.
Det är faktiskt bara städer och huvudledningarna som ligger i jorden, samt alla nya ledningar som dras, de gamla hänger fortfarande kvar i stolparna. De är för dyra att byta ut, för få abonenter per km ledning så det lönar sig inte att gräva ned dem.

[Frogman]

Tror det var Nynäshamn som var först med knapp-telefon, alltså dom telefoner som kom efter "pet-mojen"....

[Stefan Lundgren]

Välkommen till 2000-talet, här på landsbyggden har vi kvar luftledningarna, det märktes inte minst när stormen Gudrun drog för bi och hela telefonnätet på landsbyggden i Kronobergslän slogs ut, p.g.a. nedfallna träd över ledningarna.

Jag minns att det var telefonledning som gick mellan Vassunda och Sigtuna för 15-20 år sedan och numera är denna ledning nedgrävd. De klassiska telefonledningarna på den uppländska landsbygden är sen några år tillbaka. Det finns lite rester kvar, framförallt på några avlägsna platser öster om Uppsala. Men det kanske förekommer en del skillnader på olika platser i Sverige.

Stefan

[Ednew]

Mitt hus som ligger i Kristinehamn har fortfarande luftledning. Den närmaste stolpen står på granngården och leder in till de angränsande 7 husen.

[Hans]

Var det här på forumet någon berättade historien om någon ung person som inte visste hur en nummerskiva fungerade - vi är den sista generationen, med oss går nummeskivekunskapen i graven

MVH

Hans

[Stefan Lundgren]

Det var inte jag iallafall, men jag har också hört talas om denna person. Det var visst väldigt svårt för honom/henne att komma underfund med att man skall stoppa en finger i ett av hålen och sedan dra runt. Jag har själv använt en sådan telefon, men nu var det länge sen.

Stefan

[Donkeyman]

Att använda nummerskivan var för amatörer och gamla kärringar. Den som ville stajla brukade lurens upphängningsklyka ungefär som en telgrafnyckel. Det var antalet impulser som avgjorde vilken siffra som slogs. Här ligger en av förklaringarna till att tonval är så mycket snabbare.