När uppstod V2?

[Markus Holst]

Jag läser att alla germanska språk, utom den engelska mishmashen, har V2-ordföljd. Det finns några språk långt österut som också har denna ordföljd men ändå bara är avlägset släkt med de germanska.¨

Hur tolkar man denna kluvenhet? Har V2 uppstått två gånger eller skall vi skylla på vikingarna eller Marco Polo?

Vet man när V2 uppstod? Det torde ju finnas i urgermanska.

[Ephraim]

Det är omdiskuterat. Det verkar som att ordföljd med verbet i andra position var den dominerande ordföljden i deklarativa huvudsatser (dvs påståendesatser, ej frågor eller uppmaningar) i de flesta tidiga litterära språken, såsom fornhögtyska, fornsaxiska och fornnordiska. Även fornengelska verkar ha haft en stark tendens till sådan ordföljd. Detta var dock inte den enda möjliga ordföljden, utan det var exempelvis ganska vanligt att placera verbet först (V1) även i deklarativa satser, som vi idag gör i frågor och uppmaningar. Det var alltså inte lika robusta V2-språk som de flesta germanska språk är idag utan det fanns större möjligheter att variera ordföljden.

En ordföljd med verbet sist förekommer också i flera tidiga germanska språk, och inte minst i runinskrifter, vilket vi bland annat kan se i den kända texten från Gallehushornen: "ek Hlewagastiz Holtijaz horna tawidō". Detta är rätt vanligt i gotiskan vad jag förstår (men ordföljden där är lite osäker då det bevarade materialet är en bibelöversättning som ev. imiterar grekiskan).

Det har nog varit en ganska långsam och gradvis process för de germanska språken att nå dagens relativt fasta V2-ordföljd, och än idag kan man ju exempelvis stöta på V1-ordföljd i en känd barnvisa (”fick han höra barnen […] hoppa han från tallegren, stötte han sitt lilla ben”).

Man ska nog inte rekonstruera en strikt V2-ordföljd för protogermanskan, utan en ganska fri ordföljd, men detaljerna är svåra att komma åt.

George Walkdens avhandling Syntactic Reconstruction and Proto-Germanic kan vara av intresse, även om den bitvis är lite teknisk:
http://walkden.space/Walkden_2012_thesis.pdf

[Markus Holst]

Tack Ephraim.

V2 lär förekomma även i kashmiri. Är det en utveckling oberoende av de germanska språken?

[Ephraim]

Frågan berörs i avsnittet om kashmiri från den 17 mars i år, av podcasten A Language I Love Is… Värt att lyssna på, men sammanfattningsvis så kan vi vara ganska säkra på att utvecklingen av obligatorisk V2-ordföljd i kashmiri är oberoende sv de germanska språken. I övrigt verkar det som att vi inte vet så mycket om hur utvecklingen i kashmiri har gått till, men kan kan se vissa V2-tendenser även i andra språk i området.

Det finns ett V2-liknande fenomen även i warlpiri, ett pama-nyunganskt språk som talas i ett område i de centrala delarna av Australien. Warlpiri är känt för sin synnerligen fria ordföljd, men det faktiskt en begränsning som är att det finns ett ordelement som kallas "auxilliary" som alltid måste komma på andra plats. Detta element påminner en hel del om ett hjälpverb i germanska språk ("auxilliary" är ju engelska för hjälpverb). En skillnad är att det verkar vara obligatoriskt, och att det är enklitiskt, dvs. det är väl på något sätt obetonat och "fäster sig" i stället på föregående betonade ord.

Ganska många (tidiga) indoeuropeiska språk har också grammatiska småord, ofta enklitiska partiklar, som alltid eller typiskt sett placeras på andra plats i satsen. Detta kallas Wackernagels lag.

[Markus Holst]

Tack.