Beväring

[Hans]

Man är aldrig för gammal att lära sig något. En allvarlig kunskapslucka som jag inte förstår att jag kunnat överleva i 62 år utan.

I gyllene fält ett rött lejon med blå beväring och hållande i tassarna ett...

viewtopic.php?f=93&t=49599&p=854429#p854428
Min fetstil.

Va! Har jellon värnplikt eller?

Inom heraldiken används ordet beväring för att beteckna ett djurs klövar, klor, näbb, horn, tunga och andra delar av kroppen, som ofta får en annan tinktur (färg) än djuret i övrigt i vapenskölden. En synonym till denna betydelse av ordet är beväpning.

Jag trodde det bara fanns i Hären.

Beväring är en beteckning för värnpliktigt manskap inom det militära. Ordet är enligt en uppgift inlånat från tyskans Bewehrung, ett ord som betyder "beväpning", enligt en annan uppgift kommer ordet från fornnordiska väring som betyder edsvuren (se även Väringagardet).

I sammanhanget är det ju värt att nämna salig Varjag.

Varjager (engelsk transkribering: varyag, fornöstslaviska варѧгъ, med latinska bokstäver transskriberat som varęgŭ), av nordiska väringar (förmodligen "De edsvurna"), är namnet på vikingatida skandinaver (nordmän, framför allt ruser eller svear i allmänhet) hos de slaviska stammarna.

Vet någon som kan något om språk hur det ligger till mellan edsvurna och beväpning?

MVH

Hans

[sveahk]

Och, jag undrar, har det gamla ordet "bevars" något med "beväring" att göra...?

Hans K

[Ephraim]

Beväring och väring är sannolikt obesläktade.

Tyska substantivet Bewehrung är väl bildat av verbet bewehren, som vi också lånat i svenskan som bevära. Detta tyska verb är i sin tur bildat antingen till verbet wehren (< urgermanska *warjanan), som är kognat med svenska verbet värja (och indirekt med substantivet värja), eller till substantivet Wehr (< urgermanska *warīniz), som är kognat med svenska värn. Oavsett vilket är wehren, Wehr, värja och värn alla besläktade, och från en urgermansk och urindoeuropeisk rot *wer- som har att göra med att vakta, vara varsam och liknande.

Bevars är en sammandragning av ”(Gud) bevare oss” och är nog faktiskt släkt med beväring, om än något indirekt. Bevara är lånat från medeltida lågtyska bewaren (medan beväring och bevära nog är lite senare lån från högtyskan). Jfr tyska bewahren. Dessa verb lär gå tillbaka till ett urgermanskt *biwarōjanan. Jfr också närbesläktade tyska wahren utan prefix. Alla nämnda verb lär gå tillbaka till samma rot *wer- som ovan, bara med lite andra ändelser.

Den etymologi som brukar anges för väring är mycket riktigt att det är bildat till ett ord som betyder ’ed’, vilket vi hittar i fornisländska som várar (ordet förekommer i princip bara i pluralis). Det är också samma ord som gudinnan Vár (i singularis). Ordet är inte släkt med värn och värja, men det är bl.a. släkt med slutledet i allvar, och med ett urgermanskt adjektiv *wēraz som torde ha betytt bl.a. ’sann’, jfr. tyska wahr. På längre håll är ordet släkt med latinets verus ’sann’. Därmed finns troligen ett släktskap mellan väring och verifiera.

Det kan tilläggas att engelska war sannolikt är från en tredje rot.

[Markus Holst]

Hur uttalade de första indieuropeerna detta w som inleder all ord? Jag tänker på det ständiga ifall ifall w är ett dubbelt u eller ett dubbelt v

[Ephraim]

Hur uttalade de första indieuropeerna detta w som inleder all ord? Jag tänker på det ständiga ifall ifall w är ett dubbelt u eller ett dubbelt v

Med största sannolikhet uttalades urindoeuropeiskt *w som w i engelska water, även om det förstås är svårt att veta helt med säkerhet. Det gäller även uttalet av urgermanska *w, och motsvarande ljud i de tidiga germanska språken. Det mer v-aktiga uttalet (med viss uttalsvariation) i de flesta andra germanska språk är en relativt sentida utveckling, som också delas med en stor del av det indoeuropeiska språkområdet.

Rent fonetiskt är [ w ] med uttal som på engelska och [ u ] med uttal som på spanska eller finska (mer som svenskt o) i stort sett samma ljud, men [ u ] är vokal och bildar kärnan i en stavelse och [ w ] fungerar som konsonant och befinner sig i stavelsens periferi. Detta avspeglar sig i urindoeuropeiskan där *w och *u i princip var samma fonem, och det var mer positionen i ordet som styrde uttalet. Eftersom urindoeuropeiskan hade gott om vokalväxlingar och vokalbortfall fanns det gott om växlingar mellan *u och *w i olika besläktade ord och ordformer. Det kan man se bl.a. i orden utter och vatten som båda kommer från roten *wed-, men med vokalväxling. Vatten är från en form med o-vokal, *wod-, medan utter är från en form utan vokal *wd- > *ud-.

Det är liknande skäl till att det latinska alfabetet ursprungligen inte skilde mellan bokstäverna <u> och <v>. Konventionen att dubbelteckna <vv> eller <uu> för ljudet /w/ uppstod rätt tidigt, typ på 600-talet, först för att skriva fornengelska och fornhögtyska. På den tiden var <u> och <v> fortfarande inte distinkta bokstäver, så <w> är väl åtminstone till ursprunget lika mycket dubbelt v som dubbelt u.

[Hans]

Jag tackar Ephraim för den pedagogiska förklaringen, som t.o.m. jag begriper.

MVH

Hans

[sveahk]

Instämmer med föregående skrivare. Tack Ephraim för din uppenbart välutbildade kompetens - hoppas att kunna strapatsera den vid mer än ett tillfälle...!

Hans K