Hur man ska klassificera språk efter släktskap är nog teoretiskt mer komplicerat än det ibland framställs. Vi använder ju ofta en trädmodell (
http://en.wikipedia.org/wiki/Tree_model), inspirerat från artklassificering inom biologin, men ibland är det svårt att få språk att passa in där. En vågmodell har föreslagits (
http://en.wikipedia.org/wiki/Wave_model), inte minst i diskussioner om germanska språk. Just norska är ett bra exempel på språk som kan vara svårt att veta om det ska sitta på den västnordiska eller den östnordiska grenen (eller om olika geografiska och tidsmässiga varieteter hör hemma på olika grenar).
Icke desto mindre är trädmodellen väldigt användbar. Jag tycker att vissa ovan verkar missförstå hur klassificeringen fungerar. Att ett språk lånar väldigt mycket ord eller grammatiska strukturer gör inte att man kan klassa det som en blandning av olika språkgrenar. Trädmodellen utgår från gemensamt ursprung. Ett språk kan förändras enormt under historien – under påverkan av andra språk eller på egen hand – men sålänge det finns en historisk kontinuitet till ursprunget anser man fortfarande språket ha samma plats i trädet. Engelska är utan tvekan ett germanskt språk, lån från romanska språk är helt oväsentliga för klassificeringen.
I teorin skulle engelskan ha kunnat kasta bort allt sitt nedärvda ordförråd för att ersätta det med romanska ord. Det skulle fortfarande vara ett germanskt språk. Tricket är att inte göra lånen på samma gång. Om alla engelsktalande på 1100-talet bestämt sig för att bara använda ord från normandisk franska (men med engelsk grammatik) skulle vi säga att de talade ett blandspråk. Men om engelskan istället stegvis lånat in ord till den grad att det sista germanska ordet dog ut år 1900 skulle det ändå förbli ett germanskt språk. Skillnaden är att det finns en historisk kontinuitet där ord inkorporeras i språket vid olika tidpunkter, där äldre ord genomgår ljudändringar etc.
Det finns språk som har ett väldigt litet nedärvt ordförråd. Armeniska antogs länge vara ett indo-iranskt språk men man har senare kommit fram till att det utgör en egen gren i det indo-europeiska språkträdet. Det är bara det att armeniskan lånat en väldigt stor del av sitt ordförråd från indo-iranska grannspråk. Redan klassisk armeniska har ganska få ord som är av nedärvt ursprung (och de är förövrigt ganska svåra att känna igen som indoeuropeiska tack vare några ganska excentriska ljudändringar). Den romska dialekten av armeniska ska visst i princip sakna ord av armeniskt ursprung. Icke desto mindre finns där en nedärvd fonologi, och morfosyntax.
Var också lite försiktiga med ord som kreolspråk, det är ett ganska speciellt fenomen. Att språk lånar väldigt mycket ord från en källa gör det inte till ett kreolspråk (eller blandspråk eller pidginspråk), bara till ett språk med många lånord. Hypotesen att engelska, eller de fastlandsskandinaviska språken, skulle vara kreolspråk (vilket har föreslagits) har väldigt litet stöd i forskarvärlden.
———
Faarlund, om jag förstår honom rätt, håller alltså med om att fornengelska var ett västgermanskt språk. Han tes tycks dock vara att fornengelskan dog ut och att medelengelskan istället härstammar från det fornnordiska språk som talades av vikingaättlingar i England. Det är trots allt en väldigt stor del av det moderna engelska ordförrådet som är av västgermanskt ursprung, men detta ska alltså om jag förstår Faarlund rätt betraktas som lånord från fornengelska till fornnordiska (snarare än tvärtom).
