Avskaffandet av verbens pluralformer

Diskussioner om språkhistoria, allmän språkvetenskap och den komparativa språkforskningen.
Användarvisningsbild
ERland
Medlem
Inlägg: 384
Blev medlem: 01 mar 2012 00:11

Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av ERland » 28 sep 2020 13:45

Jag skulle vilja veta hur det gick till när verbens pluralformer avskaffades i svenskan.
Som jag förstått det var det en gradvis process. Tydligen hade de försvinnit i talspråket för flera hundra år sedan, men hängde med i skriftspråket in på 1900-talet då de gradvis avskaffades och processen var avslutad ungefär på 1950-talet, tror jag.

Men jag skulle vilja veta mer om det. Finns det exempelvis inspeningar från början av 1900-talet där människor pratar utan dessa pluralformer?
Singular- och pluralformer (i plural) verkar ha förekommit i skrift parallellt under flera decennier. Min pappa började första klass 1935 och han behövde inte lära sig verbens pluralformer.

Men vilka beslut fattades om detta av statsmakterna, myndigherna, Svenska Akademien m.fl?

Vet någon något mer om detta, och var kan man läsa om det?

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 8222
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Markus Holst » 28 sep 2020 14:24

Jag kan inte svara på dina frågor, men min vilda gissning rä att det gick till på samma sätt som när i vår egen tid de/dem succesivt har fått ge vika för "dom", och sedan i ungdomlig vokabulär ersatts med "dem" både som subjekt och objekt. Skriftspråket lunkar efter i sin egen takt.

Mn far berättade just om pluralformer, hur den första tiden de progressiva tidningarna fick översätta alla telegram från TT och liknande och plocka bort pluraländelserna. Senare började nyhetsbyråerna ny-stava varpå istället de konservativa tidningarna fick ägna tid till att skriva till alla ändelser.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 250
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Ephraim » 28 sep 2020 21:13

Det var mycket riktigt en gradvis process. Man får också se förlusten av pluralformerna som en del av ett större förlopp där kongruensböjning efter subjekt generellt gått förlorat. Tidigare böjde svenskan även verben efter person (första, andra och tredje) och det är i sammanhanget inte så väldigt lång tid som man hade ett system med enbart singular- och pluralformer. Vad gäller talspråket torde det ha funnits väldigt stora dialektala skillnader (liksom säkert skillnader i sociolekt, formalitet etc). Än idag finns det talade mål där personböjning, eller enbart numerusböjning, lever kvar.

När formförlusterna skedde i skrift beror mycket på genre. Det kan ju nämnas att 1917 års Bibel fortfarande har personböjda verb ("I ären" etc), alltså inte enbart särskilda pluralformer. Annars började enhetsformer användas i skönlitteratur en bra bit innan de började användas i facklitteratur, tidningstext eller myndighetstext. Under sent 1800-tal och inte minst under 1900-talets första årtionde använde en hel del mer radikala författare enhetsformer. I sammanhanget kan nämnas att Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, publicerad 1906–1907, inte använde pluralformer. Enligt Gösta Bergmans "Kortfattad svensk språkhistoria" tog bruket av enhetsformer i skönlitteraturen sedan fart från 1930, så att så gott som alla verksamma skönlitterära författare hade slopat pluralformerna på 1940-talet.

Inom skolan verkar det bl.a. ha varit så att Skolöverstyrelsen, på initiativ från Modersmålslärarnas förening, beslutade 1944 att eleverna fick välja om de skulle använda enhetsformer eller skilja på singular och plural i sina avgångsuppsatser på gymnasiet (så länge de var konsekventa).

En annan händelse som brukar framhållas som viktig i sammanhanget var att TT beslutade att slopa pluralformerna hösten 1945. Då hade DN redan övergått till att använda enhetsformer 1943, och Expressen har använt dem sedan grundandet 1944.

Vad gäller myndighetsspråket verkar det delvis ha lämnats till enskilda myndigheter om man ville övergå till enhetsformer. Intressant i sammanhanget kan vara att läsa Bet. 1952:ABU1 från den 6 februari 1952 (det är ju förvisso alltid intressant att läsa Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtanden). Utlåtandet visar ganska tydligt att man då befann sig i en övergångsfas.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-la ... a_ED1OAbu1

Vidare kan nämnas att Högsta domstolen beslutade i plenum den 7 mars 1966 att från och med den 15 april samma år inte använda verbens pluralformer. Regeringsrätten (nuvarande Högsta förvaltningsdomstolen) beslutade detsamma den 15 mars 1966 (SvJT 1966 s. 204 om någon skulle vara intresserad av källa). Statsrådsberedningen förklarade sedan i Språket i lagar och andra författningar den 25 januari 1967 att singularformerna skulle användas konsekvent i författningstext.

Det går att läsa mer i nedanstående artikel, bl.a. om att det dröjde till 1973 års upplaga av SAOL innan enhetsformer förespråkades (det ska dock sägas att det då inte kommit någon ny upplaga sedan 1950).
https://spraktidningen.se/artiklar/2020 ... uralformer
ERland skrev:
28 sep 2020 13:45
Men jag skulle vilja veta mer om det. Finns det exempelvis inspeningar från början av 1900-talet där människor pratar utan dessa pluralformer?
Har egentligen inte så mycket information om språket i tidiga inspelningar, men jag skulle tro att man kan hitta exempel på singularformer med pluralsubjekt från den tiden, i inspelningar med mer fritt tal (vilket jag tror att det finns några). Sen misstänker jag att rätt många tidiga inspelningar är mer formella, och kanske snarare har karaktären av uppläst skriftspråk, där man kan förvänta sig särskilda pluralformer.

Att vi kan veta något om när enhetsformer började dyka upp i tal är annars genom felskrivningar i text, genom återgivet tal i dramadialoger och liknande, eller för att vissa samtida skribenter uttryckligen har uttalat sig om saken.

koroshiya
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 2571
Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
Ort: Göteborg

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av koroshiya » 30 sep 2020 17:40

En fråga, några former måste redan ha varit likadana tänker jag mig, och att det fanns skillnader mellan hur man böjde starka och svaga verb.

Jämför "de beslöto" med "de kunde blifva förhindrade". Idag säger vi, "de beslutade" och "de kunde bli förhindrade".

Exemplen hämtade från en bok tryckt 1884.

(Extra text) Vilket dumt exempel jag valde. Det heter ju jag blev förhindrad, så där är en skillnad mellan singular och plural. Hm, kanske det kan vara en skillnad mellan transitiva och intransitiva verb då? I samma bok som ovan finns också verbet bestycka. Där vissa former redan var desamma, alltså, jag bestyckade och de bestyckade.
Senast redigerad av 1 koroshiya, redigerad totalt 30 gånger.

Användarvisningsbild
Sarvi
Medlem
Inlägg: 5541
Blev medlem: 25 mar 2002 09:00
Ort: Sverige

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Sarvi » 30 sep 2020 17:56

Finns en artikel i SvJT från 1959 som sammanfattar utvecklingen fram till detta år. Jag blir extra glad då den refererar till Erik Wellanders underbara SOU från 1950: https://svjt.se/svjt/1959/105

Ephraim
Medlem
Inlägg: 250
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Ephraim » 30 sep 2020 20:56

koroshiya skrev:
30 sep 2020 17:40
En fråga, några former måste redan ha varit likadana tänker jag mig, och att det fanns skillnader mellan hur man böjde starka och svaga verb.

Jämför "de beslöto" med "de kunde blifva förhindrade". Idag säger vi, "de beslutade" och "de kunde bli förhindrade".

Exemplen hämtade från en bok tryckt 1884.

(Extra text) Vilket dumt exempel jag valde. Det heter ju jag blev förhindrad, så där är en skillnad mellan singular och plural. Hm, kanske det kan vara en skillnad mellan transitiva och intransitiva verb då? I samma bok som ovan finns också verbet bestycka. Där vissa former redan var desamma, alltså, jag bestyckade och de bestyckade.
Under den sista tiden när vi hade särskilda pluralformer fanns distinktionen endast i presens indikativ (för alla verb med något undantag) och i preteritum indikativ för starka verb. I konjunktiv (i den mån det användes), och i preteritum av svaga verb, fanns alltså ingen distinktion. Någon direkt skillnad mellan transitiva och intransitiva verb fanns det nog inte.

Vad gäller besluta har verbet den egenheten att det kan och länge har kunnat böjas både starkt och svagt. Därmed är exemplet från 1884 och det moderna exemplet inte helt jämförbara. I dag är nog svag böjning (beslutar, beslöt) vanligast i Sverige men en blandad böjning med svag presensform (beslutar) och stark preteritumform (beslöt) tycker jag fortfarande att man stöter på inte allt för sällan, även om beslöt nog är på väg bort. Presensformen besluter verkar ha blivit ovanligare i skrift i Sverige på 1800-talet, men i Finland verkar formen fortfarande användas även i skrift (tillsammans med beslöt).

Vad gäller bliva har verbet den egenheten att det även har kortformen bli. Man sade (eller sa!) nog i allmänhet bli också på 1800-talet men då och en bit in på 1900-talet var ju <bli(f)va> rätt vanligt i skrift. Det är dock ingen skillnad i böjning utan varianter av samma form. Jämför hava–ha, taga–ta, draga–dra, sade–sa, lade–la, vara–va (med varierande stilvärden).

Nedan följer några böjningsmönster för ett antal verb, som visar att det i synnerhet för starka verb var många former som var identiska. Formerna motsvarar de sista decennierna när pluralformer användes (även om konjunktiven i praktiken knappast var särskilt vanliga då):

Infinitiv:
Sg/pl: vara, bära, springa, gå, bliva (bli), besluta (stark), besluta (svag), kunna, bestycka

Presens indikativ:
sg: är, bär, springer, går, bliver (blir), besluter, beslutar, kan, köper, bestyckar
pl: äro, bära, springa, gå, bliva (bli), besluta, besluta, kunna, köpa, bestycka

Presens konjunktiv:
sg: vare, bäre, springe, gå, blive (bli), beslute, beslute, –, köpe, bestycke
pl: vare, bäre, springe, gå, blive (bli), beslute, beslute, –, köpe, bestycke

Preteritum indikativ:
sg: var, bar, sprang, gick, blev, beslöt, beslutade, kunde, köpte, bestyckade
pl: voro, buro, sprungo, gingo, blevo, beslöto, beslutade, kunde, köpte, bestyckade

Preteritum konjunktiv:
sg: vore, bure, sprunge, ginge, bleve, beslöte, beslutade, –, köpte, bestyckade
pl: vore, bure, sprunge, ginge, bleve, beslöte, beslutade, –, köpte, bestyckade

Går man längre tillbaka i historien har sammanfallet varit mindre. Det är också värt att notera att den sista upplagan av SAOL med pluralformer för verben, dvs den från 1950, fortfarande anger särskilda former för andra person pluralis åtminstone för några verb (hittar exempelvis ären, haven och mån).

Amund
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 7647
Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
Ort: Västerbotten

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Amund » 02 okt 2020 16:33

Varför har man inte rationaliserat bort dessa otaliga verbformer i de romanska språken i samma utsträckning?

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 8222
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Markus Holst » 02 okt 2020 16:40

Amund skrev:
02 okt 2020 16:33
Varför har man inte rationaliserat bort dessa otaliga verbformer i de romanska språken i samma utsträckning?
Det räcker att gå till de flesta andra germanska språk för att få sitt lystmäte på verbformer. Det är snarare svenska, norska och danska som sticker ut. Och engelska.

koroshiya
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 2571
Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
Ort: Göteborg

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av koroshiya » 02 okt 2020 17:24

Har någon av er hört en människa använda dessa former i vardagstal?

Själv är jag 51 och kan inte erinra mig ha hört dem. Det skulle vara Ernst-Hugo på tv då, om det är någon dramadokumentär eller så.

Morfar föddes 1898, och började väl skolan ca. 30 år före ERlands pappa.

Tittade på ett par gamla vykort också, och såg att en syster till farfar använde verbformen fick när hon tackade för ett paket. Hon var född 1896 och vykortet är från julen 1907. Här är texten.
Godt nytt år
Tack för lådan som vi fick
Helsningar från oss alla
Ines

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 8222
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Markus Holst » 02 okt 2020 17:25

Det är väl ingen pluralform i den texten?

Amund
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 7647
Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
Ort: Västerbotten

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Amund » 02 okt 2020 17:30

koroshiya skrev:
02 okt 2020 17:24
Har någon av er hört en människa använda dessa former i vardagstal?
Nä, men man undrade redan som barn varför bönen Gud som haver barnen kär inte använde ordet har istället.

koroshiya
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 2571
Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
Ort: Göteborg

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av koroshiya » 02 okt 2020 17:37

Markus Holst skrev:
02 okt 2020 17:25
Det är väl ingen pluralform i den texten?
Precis :)

Jag skulle ha skrivit ut att det var ett exempel på en singularform. Men jag vet inte: kanske fanns det olika sorters få? Det är ju ett verb som går att använda på många olika sätt.

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 8222
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av Markus Holst » 02 okt 2020 18:30

Plural torde väl vara "fingo".

koroshiya
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 2571
Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
Ort: Göteborg

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av koroshiya » 02 okt 2020 19:17

Markus Holst skrev:
02 okt 2020 18:30
Plural torde väl vara "fingo".
Ja, det är åtminstone en version.

I SAOB finns båda varianterna med, med någon hänvisning efter. Tyvärr är jag för korkad för att förstå vad de betyder.

https://www.saob.se/artikel/?unik=F_1761-0238.iaIA&pz=3

Googlar man på fingo får man många träffar.

adlercreutz
Medlem
Inlägg: 230
Blev medlem: 09 sep 2018 20:36
Ort: Umeå

Re: Avskaffandet av verbens pluralformer

Inlägg av adlercreutz » 02 okt 2020 21:16

Amund skrev:
02 okt 2020 17:30
koroshiya skrev:
02 okt 2020 17:24
Har någon av er hört en människa använda dessa former i vardagstal?
Nä, men man undrade redan som barn varför bönen Gud som haver barnen kär inte använde ordet har istället.
Det är väl i sånger, ramsor och kanske även böner det lever kvar - även om de sistnämnda fått nya översättningar.

”Skuggorna ruva” etc...