Skillnad på begå och gå (i bildlig bemärkelse)?

[Axial]

Finns det någon regel som styr när det heter "begå" respektive "gå"? Eller beror det på gammal hävd, så att säga?
Till exempel så går man ed på något men begår mened.
Gå bärsärkagång
Begå självmord

Jag läste nämligen nånstans på facebook ett påstående om att vikingar begick bärsärkagång. Om vi hoppar över faktadelen om vikingar och bärsärkar, skulle det rent teoretiskt kunna heta "begå bärsärk" eller ännu värre "begå bärsärkagång"?

Kan för övrigt skillnaden mellan gå och begå vara nästa stora stötesten, ungefär som oförmågan att skilja på de och dem?

[Markus Holst]

Nej, vikingarna gick bärsärkagång.

[Hexmaster]

Kanske finns något att hämta hos SAOB: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.ph ... 3/135.html

[millgard]

Man begår en handling. Stor skillnad.

[Markus Holst]

Man begår en handling. Stor skillnad.

Edgång och bärsärkadito är alltså inte handlingar?

[lampros]

Man går en gång. Man går bärsärkargång, går skallgång.

Begå är lite mer abstrakt. Begå självmord, begå mened. Du går inte mened, du be-går det, dvs ett abstrakt gående.

Så ser jag på denna problematik.

[Markus Holst]

Går ed men begår mened? Där förstår jag inte din logik.

Begå är väl synonymt med engelskans "commit", men det förklara ju ingenting.

[Axial]

Att "gå ed" skulle syfta på en konkret handling kan jag tänka mig. Nån gång i tiden så handlade det väl om att rent fysiskt gå fram på tingsplatsen, vilket även skulle göra "gå i god" till en konkret handling. Det heter ju än idag "edgångssammanträde" vid konkursförhandlingar i tingsrätten. Sedermera har det blivit en abstrakt handling att gå ed på nåt.

[Ephraim]

En viss logik finns det nog allt, men det är klart att det till stor del bygger på hävd. Begå betyder väl något i stil med ’utföra en negativ handling (gärning)’. Det betyder ungefär samma sak som föröva. Gå betyder ungefär ’förflytta sig (särskilt till fots)’.

I den mån gå används transitivt (vilket inte är alltför vanligt) är det i allmänhet för att man preciserar var eller hur förflyttningen sker. Väldigt ofta med ett objekt som slutar på -gång. Det är kanske mest genomskinligt i uttryck som gå kräftgång där det är frågan om ett visst sätt att gå, eller varför inte gå moonwalk. Gå catwalk kan man tydligen också säga, då kanske det är frågan om en väg snarare än ett sätt. I gå vägen är det kanske gå i betydelsen ’fungera’ som avses men objektet uttrycker åter en metaforisk väg. I uttryck som gå skallgång eller gå bärsärkagång var det väl åtminstone ursprungligen frågan om ett sätt att förflytta sig, så att säga.

Uttrycket "gå ed" är det som sticker ut, man kan verkligen fråga sig varför det heter så. Uttrycket torde vara väldigt gammalt (konstruktionen gå i ed som man ser ibland är nog nyare) och det enkla svaret är väl att det bara är så det heter.

Hypotesen har dock framförts att ordet ed är besläktat med gång, så här skriver SAOB:
"Härledningen är oviss. Enl. en av många forskare omfattad mening skulle ordet vara avledt av roten i, gå, (jfr ED. sbst.²) o. eg. betyda gång. Härvid har man dels tänkt sig, att bet. ed skulle få sin förklaring därav att i urgammal tid vid eds avläggande ett högtidligt gående utgjort ett huvudmoment (jfr gå ed samt t. einen eid leisten, där leisten eg. betyder gå), dels velat antaga en bet – utveckling från'gång' till 'tillvägagångssätt', 'handling', 'sed', 'lag' (jfr det till ifrågavarande rot hörande sanskr. éva, gång, i pl. handlingssätt, sed, o. vidare att fsv. lagh, n. pl., eg. lag, användes äv. i bet. ed)"

Ed skulle alltså vara bildat till den protoindoeuropeiska roten *h₁ey- (> lat. eō och gr. εἶμι, båda med betydelsen ’gå’), närmare bestämt till o-graden med ett suffix *-t > *h₁oy-t-. Detta verkar dock väldigt spekulativt, OED nämner t.ex. inte hypotesen vad väller engelskans oath. Dock förklarar det uttrycket "gå ed", det är alltså åter frågan om att gå en särskild gång.

Man kan förstås också avlägga ed eller avge ed. Uttrycken verkar användas synonymt.

Att man begår mened men inte ed är dock inget konstigt. Man begår brott eller andra handlingar som anses negativa, och mened är ett brott. Ed är däremot inget brott. Man måste avlägga/avge vittnesed för att kunna begå mened.

Det finns vissa fall där det finns en viss logik bakom både gå och begå. Begå bärsärkagång är ett sådant fall, det är både en handling (som är negativt ansedd) och (metaforiskt?) ett sätt att förflytta sig. Däremot är det svårt att se logiken bakom begå skallgång eller gå självmord.

Med det sagt så får gå självmord ett antal google-träffar (262 vilket är ganska lite i sammanhanget). Betydligt vanligare är förstås uttrycket ta självmord. Man hittar även en hel del göra självmord. Göra brott kan man också göra (det är inte alls nytt, men det har möjligen blivit vanligare), liksom man kan föröva och göra sig skyldig till brott. Uttrycket gå mened har faktiskt kunnat förekomma (i analogi med gå ed antar jag), men det har nog aldrig varit vanligt. På fornsvenska (och även senare) sa man nog snarast göra mened eller möjligen svärja mened.

[Markus Holst]

Förefaller som om substantiv som slutar på -gång inte begås utan gås. Edgång slutar ju på gång, men inte dess kortform som väl ändå hänger med av bara farten.

[Ephraim]

Edgång slutar ju på gång, men inte dess kortform som väl ändå hänger med av bara farten.

Nej, det är tvärtom, uttrycket gå ed är det ursprungliga. Edgång är bildat som ett verbalsubstantiv till gå ed. Man kan underkasta sig edgång men man kan inte gå edgång.

[Markus Holst]

Aj då, så fel jag hade. Men man kan gå bärsärkagång och skallgång och några gångar till. Fast då är det en fysisk rörelse, ja, vilket det inte tvunget är att begå ett brott eller mened.

[Ephraim]

Jag kan inte komma på något ord som slutar på -gång som man kan begå, så det är i alla fall en princip.

Annars verkar det som att om ordet slutar på -gång och något sånär beskriver ett sätt att förflytta sig, så kan man nog också gå det. Så man kan gå skallgång och gå bärsärkagång, liksom man kan gå kräftgång eller (om man är ett fyrfota djur) gå passgång.

Verbalsubstantiv som slutar på -gång kan man inte gå. Man kan alltså inte *gå utgång (< gå ut), *gå avgång (< avgå) eller *gå edgång (< gå ed).

Man kan nog också gå en väg i betydelse ’gå på/längs en (viss) väg’, åtminstone i vardagligt språk. Det innebär också att man kan gå en grusväg eller gå en stig. Liksom man naturligtvis kan gå sin väg eller gå en omväg.

Frågan är dock om man kan gå en grusgång eller gå en trädgårdsgång...

[Markus Holst]

Man begår dem inte heller (men beträder).

[Ephraim]

Den första betydelsen i SAOB av ordet begå är faktiskt ’gå på eller över’ men den är sedan länge utdöd. Så kanske kunde man en gång i tiden begå en grusgång. Men idag kan man knappast göra det...

I vart fall kunde man tydligen i äldre svenska begå en rågång, vilket skulle betyda ’staka ut/gå upp en rågång’. Jag är inte säker på att detta ens är belagt i skrift, men den betydelsen finns belagd i det (troligen också det utdöda) adjektivet obegången som om en gräns eller rågång betyder just ’icke uppgången’ och om en jordbruksmark betyder ’icke beträdd’.