Personböjningar av vara i historien

Diskussioner om språkhistoria, allmän språkvetenskap och den komparativa språkforskningen.
JohnAJ
Ny medlem
Inlägg: 7
Blev medlem: 07 jan 2013 00:55
Ort: Skövde

Personböjningar av vara i historien

Inlägg av JohnAJ » 07 jan 2013 18:21

Jag ville veta ungefär vid vilka århundraden, som personböjningarna av vara, i alla dessas stadier, stegvis avvecklades. Även när tu blev till du.

Personböjningarna har tidigare tagits upp på forumet, och följer:
  • Jag äm
    Tu/du äst
    Hon är
    Vi ärom
    I ären
    De äro
Hittade inget på Google, är det någon som har något?

Tack,
John
John A. J.

Signaturer äro migh sällan gagneliga. Men iagh antager, att iagh gör ett försök att skriffua en.
--
För att ett budskap i mitt intresse med denna signatur bringa, säger jag: återinför genusen maskulinum, femininum, reale och neutrum.

Användarvisningsbild
a81
Medlem
Inlägg: 2244
Blev medlem: 14 jun 2005 15:31
Ort: Uppsala

Re: Personböjningar av vara i historien

Inlägg av a81 » 07 jan 2013 21:44

Äro (och andra pluralformer av verben) fanns ju kvar i skrift till ungefär mitten av 1900-talet, men lär ha försvunnit ur talspråket ungefär 200 år tidigare (verkar dock fortfarande användas i talspråket bland de gamla i Gammalsvenskby i Ukraina). I kyrkböcker har jag sett att man redan för drygt 200 år sedan ibland har missat att använda pluralformen i skrift, vilket bör vara ett tecken på att de inte fanns i talspråket längre.

Jurgen Wullenwever
Medlem
Inlägg: 1216
Blev medlem: 12 nov 2006 00:46
Ort: Närke

Re: Personböjningar av vara i historien

Inlägg av Jurgen Wullenwever » 08 jan 2013 20:49

JohnAJ skrev:Jag ville veta ungefär vid vilka århundraden, som personböjningarna av vara, i alla dessas stadier, stegvis avvecklades. Även när tu blev till du.
Problemet är att språket inte är belagt i så hög grad, så vi kan inte veta hur det verkligen förhåller sig. I några trakter använder den lokala dialekten fortfarande rester av personböjning (sägs det), men på de flesta håll är dialekterna försvunna idag.

Formen äm förekommer kanske bara i äldre västgötalagen från 1200-talet, medan äst nog höll sig kvar åtminstone till sjuttonhundratalet, har jag för mig, men jag skriver bara ur minnet. Vi-former med -om och -em fanns under 1600-talet, men hade sammanfallit med tredje person plural senare, och med införandet av ni istället för i så var hela pluralen likadan, och detta förekom kanske tidigast under 1600-talet i Stockholm.

Boven i dramat är nog ändelsernas allt svagare uttal, som gjorde att det ena ljudet efter det andra förändrades eller försvann.

En del böcker om svensk språkhistoria ger glimtar av verbböjningens utveckling, och som introduktion kanske Kortfattad svensk språkhistoria av Gösta Bergman eller hellre Svensk språkhistoria del 1 av Elias Wessén är lämpliga. SAOB finns på internet, och lämnar upplysningar om vissa verb utifrån sitt textmaterial, men den har inte kommit fram till vara än.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 244
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Personböjningar av vara i historien

Inlägg av Ephraim » 09 jan 2013 14:37

Angående du, det var aldrig "tu" som blev till "du". Den fornnordiska och äldre fornsvenska formen var þú med [θ], ett tonlöst frikativt th-ljud (som i engelska theatre). Detta måste under fornsvensk tid ha utvecklats till ett tonande th-ljud [ð] (som i engelska they), åtminstone i obetonade positioner. Samma fenomen kan ses i engelskan där stavningen "th" som bekant uttalas tonande i början av pronomen och andra vanligen obetonade ord (they, this etc.).

I yngre fornsvenska (man brukar räkna 1375–1526) utvecklades [θ] till [t] (det förekom väl främst i början av ord förutom i sammansättningar). Sannolikt måste det tonande th-ljudet [ð] i början av þú då också ha utvecklats till [d].

Ljudet [ð] är annars lite mer komplicerat, då det i princip alltid varit en allofon (variantform) till [d]. Uttalet [d] användes i början av ord, när ljudet var långt samt efter vissa konsonanter. Annars användes uttalet [ð]. Detta levde kvar mycket länge, åtminstone till 1700-talet och det finns nog kvar i dialekter. Man kan se stavningen dh långt efter att th försvunnit. Detta är dock aldrig i början av ord, så du hade nog d-uttal sedan länge.

Vissa dialekter, exempelvis estlandssvenska, har tu istället för du vilket kan förklaras med att äldre [θ] behandlats på ett annat sätt.

Jurgen Wullenwever
Medlem
Inlägg: 1216
Blev medlem: 12 nov 2006 00:46
Ort: Närke

Re: Personböjningar av vara i historien

Inlägg av Jurgen Wullenwever » 09 jan 2013 17:23

Tu förekom dock, exempelvis i femtonhundratalsbibeln ("Tu skalt icke"), och skulle ha kunnat vara vår nuvarande normalform, om ödet velat annorlunda.