För upplysnings skull kan vi också betänka vad SAOB säger i tilltalsfrågan. (Deras inskanning är dock behäftad med några fel (å för ä) och förkortningarna gör det hela litet mer svårtydt för läsaren. Jag borde ha reviderat texten.)
SAOB (Du) skrev:
Du var urspr. det enda tilltalsord till e n person som vårt språk kände. I den högre stilen, i sht den poet., år det ännu så godt som enarådande, liksom det alltid användes i tilltal till det högsta väsendet. I andra fall däremot har dess anv. så småningom lidit stora inskränkningar.
Redan under medeltiden kom gm främmande inflytelser (närmast från t.) det plurala I i bruk, senare ersatt af l. växlande med det därur uppkomna NI; under den å. nysv. började, likaledes gm påverkan från t., HAN o. HON att användas äfv. i tilltal, o. slutligen har de pronominella tilltalsordens anv. i hög grad utträngts af olika slag af titlar. Du har numera i det bildade umgängesspråket framförallt prägeln af nära bekantskap l. förtrolighet. Det användes sålunda först o. främst mellan medlemmar af samma familje- o. släktkrets (dock mera sällan af barn till föräldrar) samt mellan (någorlunda jämnåriga) vänner o. kamrater. I detta afs. har en utvidgning af bruket af du ägt rum i senare tid. Ännu in emot midten af 1800-talet var det mindre vanligt än nu, att du användes inom familjen o. släkten eller mellan förtroliga vänner, där i stället tilltalsord sådana som BROR, KUSIN o. d. voro mycket gängse; särsk. har bruket af du emellan män o. kvinnor blifvit vanligare under senaste tid. Mycket vanligt är alltjämt, att du användes af vuxna till (mindre) barn (äfv. utan närmare bekantskap); hit kan väl också föras det allmänt gängse bruket, att lärare o. lärarinnor kalla sina yngre elever (småpojkar o. småflickor) för du. Däremot har det förr regelbundna bruket af du från öfverordnade till underordnade (husbönder till tjänare, arbetsgifvare till arbetare, befäl till manskap, lärare till äldre elever osv.) l. från socialt högre till socialt lägre ställda (adelsmannen till bonden osv.) i samband med den demokratiska utvecklingen under de sista decennierna i hög grad inskränkts. Särsk. bör kanske nämnas, att du vid stark affekt (vrede, förakt osv.) ofta användes, i sht af obildade personer, äfv. i tilltal, där detta tilltalsord eljest icke kunde komma i fråga. Ex. härpå föreligga redan från mycket gammal tid (jfr ex. 1625 under DUA). För öfr. kan anmärkas, att bruket af du i icke ringa mån växlar i olika trakter o. inom olika samhällslager o. kretsar. I folkmål har du på sina håll en betydligt större anv. än i riksspråket. I Dalarna t. ex. användes du som allmänt tilltalsord i sg. liksom i fornspråket.
SAOB (I, pron.) skrev:
Formen I tillhör numera, utom i stärkt bygdemålsfärgat spr., bl. det mycket högtidliga talet samt i skriftspr. den stelare normalprosan o. den högre stilen. I dagligt tal o. i ledigare arter av skriftspr. har det redan från slutet av 1600-talet börjat ersättas av NI. Det senare är numera i dialektfritt talspr. det enda brukliga o. har trots motstånd från de mera konservativa grammatikernas sida under de senaste årtiondena blivit allt vanligare äv. i skriftspr.
SAOB (I, pron) skrev:
Äldst användes det bl. till l. mellan högt uppsatta personer, och sin karaktär av ett utpräglat hövlighetspron. bibehöll ordet väsentligen under 1500-talet o. början av 1600-talet, då det anträffas huvudsakligen i tilltal till personer i högre samhällsställning l. till överordnade l. äldre personer från underordnades l. yngres sida. Under 1600- o. 1700-talen får I alltmera karaktären av ett allmänt tilltalsord i sådana fall där icke det förtroligare DU kommer till användning. I officiella skrivelser har detta bruk av I hållit sig nästan ända ned till våra dagar; det utbyttes mot ni först i början av detta årh. Genom uppkomsten av ni (se nedan) o. gm det alltmera tilltagande bruket av titlar ss. tilltalsord har I för övr. i senare tid alltmera undanträngts, o. numera förekommer det nästan bl. dels i högre stil, arkaiserande, dels folkligt ss. tilltalsord till äldre personer, i sht föräldrar l. andra närmare släktingar, stundom äv. I andra fall ss.av hustrun till mannen l. av allmogen till "bättre folk" med vilka närmare bekantskap icke råder. – Det snart efter midten av 1600-talet framträdande ni synes fram till slutet av 1700-talet ha varit nära likställt med I i sin anv., ehuru med ngt ledigare stilprägel. Ännu i det senare 1700-talets dramatiska litteratur användes det t. ex. sålunda allmänt, såväl vid tilltal till högre stående l. överordnade o. d. som tvärtom o. vid tilltal mellan socialt likställda personer. Senare sjönk ni i värde, o. vid midten av förra årh. synes. ordet – från. sett den högre stilen, där det alltjämt förblev fullt brukligt – -vanl. ha ansetts användbartbl. vid tilltal till underordnade l. socialt lägre stående. Den ngt nedsättande ton som sålunda kom att vidlåda ni har trots upprepade bemödanden från olika håll att göra ni till ett allmänt tilltalsord icke helt försvunnit. I tilltal til1 överordnade l. på samhällsskalan högre stående anses det i allm. ännu ohövligt, o. det betraktas från underordnades l. lägre ställdas sida ofta med ovilja. Sin största anv. har det i våra dagar dels i brev, där det är ganska allmänt brukat, dels i samtal bland den bildade ungdomen (i sht de olika könen emellan). I mera folkligt spr. har det på sina ställen ersatt I ss. tilltalsord till föräldrar l. i allm. till äldre personer som man vill visa vördnad. – Den obl. formen (eder, er) ansluter sig i anv. till I o. ni o. har nu samma bruklighet som detta senare; dock anses av somliga den obl. formen ss. ngt artigare o. mera användbar än nom.-formen ni.
