Östfornnordiska.

[Kvaen-Jukk]

I hela Österbotten heter det öy och har alltid hetat så, vad jag vet. Visst, unga människor har börjat säga ö (jag använder båda, beroende på sammanhang), men det lever också kvar i namn på öar och platser. Oftast böjs det i bestämd form öye/öyi (i norr) eller öyin (i söder). Öya är pluralform.

Som exempel på ortnamn kan jag nämna Östensö (folk säger Yssöye), Bergö (Bjärgöye (med hårt g)), Öja (så står det på skylten) osv.

Hö = höy, rök = röyk, lösa = löys, frö = fröy, dö = döy.

Nu finns det ju skolor som säger att man skall stava vokalen öi...

[Jurgen Wullenwever]

Nu finns det ju skolor som säger att man skall stava vokalen öi...

Vilka gör så, och i vilket sammanhang?

[Jouppe]

I hela Österbotten heter det öy och har alltid hetat så, vad jag vet. Visst, unga människor har börjat säga ö (jag använder båda, beroende på sammanhang), men det lever också kvar i namn på öar och platser. Oftast böjs det i bestämd form öye/öyi (i norr) eller öyin (i söder). Öya är pluralform.

Som exempel på ortnamn kan jag nämna Östensö (folk säger Yssöye), Bergö (Bjärgöye (med hårt g)), Öja (så står det på skylten) osv.

Ordet har haft ett konsonantiskt -j- i pluralis. Ortnamnet Öja uppvisar alltså inte nödvändigtvis dialektalt uttal, det kan helt enkelt vara ålderdomlig högsvenska.
Det vara logiskt på dialekt att i singularis (< nom./acc.) skriva öy men i pluralis öyja(r), som i isländska ey/eyjar.

Hö = höy, rök = röyk, lösa = löys, frö = fröy, dö = döy.

Dessa torde alla vara etymologiska -öy-. Hur uttalar ni etymologiska -au- som i lös 'otyglad' < laus-?

[Kvaen-Jukk]

Ordet har haft ett konsonantiskt -j- i pluralis. Ortnamnet Öja uppvisar alltså inte nödvändigtvis dialektalt uttal, det kan helt enkelt vara ålderdomlig högsvenska.
Det vara logiskt på dialekt att i singularis (< nom./acc.) skriva öy men i pluralis öyja(r), som i isländska ey/eyjar.

Det var en intressant upplysning. Det kommer jag att börja använda.

Hur uttalar ni etymologiska -au- som i lös 'otyglad' < laus-?

Öu. Exempel: göuk (hårt g) - gök, möur - myra, bröut - bröt, röuk - rök ( = det rök ur skorstenen, själva röken är röyk/röytji), snöud - snöd, slöusko - slarvig, fröun - spröd, göulot - galet, döuv - döv osv. Här kommer jag in på ett favoritord: slöuskdöuv. Det är en benämning om en person som med avsikt låter bli att hörsamma uppmaningar t.ex. Själva verbböjningen är ytterst intressant. Vi säger brut/bröut/bruti (bryta) och ruk/röuk/rutji (ryka). Ditt exempel har dock av någon orsak blivit försvenskat (åtminstone i min dialekt) så att jag nog säger lös men dock löys för verbet lossa.

[Bjolf]

Att dela de fornnordiska dialekterna i två grenar, fornvästnordiska och fornöstnordiska är mest resultatet av norrmäns behov av att distansiera sig från Danmark och Sverige samband med att Norge blev ett eget rike. Man sökte sig då till Island och dess traditioner. Det medeltida språket i Norge och på Island kallade man helt plötslig med ett gemensamt namn för "norrönt", trots att detta ord i fornisländskan betydde nordisk. De forntida islänningarna skilde nämligen inte mellan sitt mål och de övriga i Norden utan kallade dem alla för "norrönt mál" eller "dönsk tunga". Och de borde ju veta som levde under den tiden. I realiteten fanns ingen gräns mellan väst och öst, språkligt sett. Förvisso fanns det dialekter, då som senare, men de följde inte några nationsgränser och skillnaderna var väldigt små. I västra Norge var dialekten inte samma som i östra Norge eller västra Sverige o s v. Det handlar om övergångar. Som representant för fornvästnordiskan får oftast fornisländskan stå, men språket i östra Norge hade mer samband med dialekterna i västra Sverige.

[Markus Holst]

Hur är det med ordföljden på denna tid? Jag märker att på runstenar står, öh, bestämningen efter substantivet:

Bröder sina
Sten denna

O.s.v.

Har jag rätt i att språket var sådant då?

[koroshiya]

Ifall runstenarna återspeglar det talade språket får man väl gissa att det var så. Skriftspråk och konstformer kan lätt "fastna" i en mall, varför de med tiden ibland inte längre är särskilt representativa för verkligheten på gatan, men runstensvurmen varade bara ca. 150 år eller så, så jag tror att texter på stenar speglar det talade språket ganska väl. Dessutom finns det evidens - såsom stungna runor - för att skrivandet utvecklades.

Exempel på det du säger finns i medeltida lagböcker.

6. Dræpær maþær man varþær han siþen dræpin a fotum hanum liggi a værkum sinum. böti huarti konongi allær hæræþi.

Så han ligger på verken sina, och inte på sina verk.

Kanske är det mest en fråga om vad man vill sätta fokus på. Samma lagbok börjar med orden,

1. Her byriarz laghbok væsgöta...

Möjligen kan man se i mandråpsbalken evidens på att en gissning om det viktiga kan vara korrekt.

5. Dræpær maþar svænskan man. eller smalenskæn innan kongsrikis. man eigh. væstgöskan böte firi atta örtogher. ok þrættan markær.

Givet de tidigare exemplen borde det väl vara, man svænskan?

Så kanske är det stilistiskt och man kunde välja beroende på vad man tyckte passade?

[Ephraim]

Hur är det med ordföljden på denna tid? Jag märker att på runstenar står, öh, bestämningen efter substantivet:

Bröder sina
Sten denna

O.s.v.

Har jag rätt i att språket var sådant då?

Ordföljden var generellt mer flexibel förr. Båda varianterna förekom i runsvenskan, men den vanligaste ordföljden verkar mycket riktigt ha varit att bestämningen (attributet) stod efter huvudordet (när huvudordet var ett substantiv).

Exempel från Elias Wessén (Svensk språkhistoria del 3):
Substantiviska epitet: Þorbiorn skald (U 29, 532), Hakonaʀ iarls (genitiv) (U 617); dessa står möjligen alltid efter huvudordet på runstenar men från Alnsö stadga (1285) hittas bl.a. biskup Anunär af Strängiänäs.
Substantivisk apposition: æftir Kætilhaufða, faður senn, bōanda gōðan (Sö 19), men även at faður sinn Skarf (Sö 107), gōðr karl Gulli (Ög 81)
Genitivattribut: sālu Ulfs (Ulfs själ; Sö 9), and Þōrbiarnaʀ (Torbjörns ande; Sö 84), men även Ulfs synir (Ulfs söner; U 225)
Adjektivattribut: sun dauðan (Sö 122) men även snialla drængia (Sö 163)
Possesiva pronomina och genitivformer av pronomina: broður minn (Sö 176) sun hænnaʀ (hennes son; Sö 37) men även sinn faður (U 323)
Demonstrativa pronomina: rūnaʀ þaʀ (dessa runor; Rök) men även þessa stæina (U 72)
Räkneord: æftiʀ syni sina tva (efter sina två söner; U 102, 373) men även fem syni (Ög 81).

Om det fanns två samordnade attribut var det också vanligt att det ena kom före och det andra efter huvudordet:
at Frosta, Ingirānaʀ sun ok Guðlæifs (åt Froste, Ingeruns och Gudleis son; Sö 340)
Detta kan jämföras med konstruktioner som kunskapens träd på gott och ont eller, för att ta ett isländskt exempel, Egils saga Skalla-Grímssonar (Egil Skallagrimssons saga).

Det förekom nog också i större utsträckning än idag diskontinuerliga nominalfraser, dvs att huvudordet och bestämningen inte står i direkt anslutning till varandra. Wessén ger exempel där en verbfras eller delar av den (predikatet, inklusive bl.a. objekt) står mellan ett substantiv och den apposition som bestämmer substantivet:
Ærnfastr ok Ærngautr lata, syniʀ Siggunnaʀ, ræisa stæin... (Sö 106)
Här är det alltså så att Siggunns söner Ärnfast och Ärngöt lät resa denna sten.

Wessén ger även exempel på exempel på ett demonstrativt pronomen som skilts från det huvudord det bestämmer:
Þōrðr och Þōrunn þenna ræistu stæin... (Tord och Torun reste denna sten...)

[millgard]

Norska "au" uttalas mer som "öu", i den mån det är relevant i diskussionen...