Finska - ingen svenska?

[Ephraim]

Beekes förespråkar ju generellt teorin att nominativändelsen *-s har sitt ursprung i genitivformen, som i ett tidigare skede (när språket antas ha varit ergativt) också skulle ha fungerat som ergativ. Och han var kanske den första att föreslå att den hysterodynamiska genitivformen givit upphov till den tematiska böjningen (eller o-stammarna som han kallar dem)?

Fast det måste ju kronologiskt ha skett i ett tidigare stadium av språket än vi pratar om här. Det stadium av PIE som gett upphov till både de anatoliska språken och övriga var ju redan ackusativt, med en väl etablerad kategori av tematiska substantiv och med genitivformer som blivit distinkta från nominativformerna (utom kanske för tematiska substantiv). Michiel de Vaan verkar mena att denna omtolkning av genitiv till nominativ (< ergativ) också fortsatte långt senare.

Även om teorin om den tematiska böjningen ursprung stämmer så måste det ha skett inte bara en förflyttning av betoningen utan också en växling av stammar. De hysterodynamiska genitivformerna i Beekes rekonstruktion verkar ha nollgrad av rot och suffix. Tematiska substantiv kan ju ha alla möjliga former med betonade och obetonade e- och o-stadier. I de tidiga indoeuropeiska språken var tematiseringen uppenbart en produktiv process, hettitiskan har till exempel fler tematiska substantiv i senare inskriptioner än i tidigare. Kloekhorst ger exemplet nom.sg. pāt- / gen.sg. pd- (’fot’) i tidig hettitiska senare blivit till ett tematiskt pata-. Här tror jag inte man kan säga att genitivformen omtolkats som en nominativform, utan tematiseringen har skett från nominativstammen. Vilket ju förövrigt är fullt jämförbart med *h₁éḱ–u–/*h₁ḱ–u– > *h₁éḱ–u–o med en tematisering av nominativstammen. Men det finns ju en hel del exempel där olika språk bildat substantiv från olika stadier så det vore väl inte så konstigt egentligen om grekiskan gjort det här.

Jag är inte närmare bekant med Lubotskys betoningsteori men hur det än är så måste *h₁ḱwós ha betonats på ändelsen eftersom detta nollstadie inte har något vokaliskt element. Det finns ju tematiska substantiv med betonade nollstadier, som *h₂ŕ̥tḱos och *wĺ̥kʷos, eller för den delen ὕπνος (om man vill rekonstruera formen *súpnos tillbaka till PIE), men de har ju en ett vokaliskt element som kan betonas. Dessa betonade nollstadier är väl relativt sena innovationer antar jag, men de får nog rekonstrueras till PIE.

Betoningen av ἵππος, om den går tillbaka till *h₁íḱwos < *h₁ḱwós, måste vara en grekisk utveckling eftersom den ligger på den epentetiska vokalen som ju inte fanns där innan. Jag är inte säker på om det finns någon bra inomgrekisk förklaring till detta annat än möjligen analogi (fast analogi med vad?). Grekiskan har ju gott om tematiska substantiv med betoning på sista stavelsen. Men det är möjligt att det finns någon bra förklaring.