Varför skiljer svenskar på mormor och farmor etc.

jofredes · Inlägg av **jofredes** » 25 mars 2004, 22:36

varför skiljer vi svenskar på mormor/farmor, farfar/morfar etc? Det gör man ju inte i övriga Europeiska länder, när började vi göra detta?

Frogman · Inlägg av **Frogman** » 27 mars 2004, 22:55

Jodå, det gör man i Frankrike, grand-mere paternelle, farmor. Förmodligen därifrån man fått det...

Patrick A · Inlägg av **Patrick A** » 27 mars 2004, 23:00

Det blir ju lite redigare när man snackar... t.ex. engelsmännen måste ju precisera sig stup i ett när de talar om sina mor- respektive farföräldrar.

/Patrik

Engan · Inlägg av **Engan** » 29 mars 2004, 11:41

Så vitt jag förstår skilde alla de nordiska språken ursprungligen på morfar/farfar och mormor/farmor. Det är dock bara svenskan som helt behållt orden och inte infört några "gemensamhetstermer".

Gamla isländska sagor talar om móðurfaðir och föðurfaðir, så gott som aldrig om afi, som det numera vanligen heter om båda släktskapsorden i modern isländska.

På isländska används fortfarande de äldre orden, men bara när man specifikt diskuterar släktskapsförhållanden. I dagligt tal använder man "afi" och "amma". På norska anses det språkligt korrekt att använda de svenska orden om man diskuterar släktskapsförhållanden. Även på danska kan man göra det, men det är ovanligare. I dagligt tal används i båda språken "bestefar" (på danska "bedstefar") och "bestemor" (danska "bedstemor").

Frågan om exakt när de övriga nordiska språken "tappade" distinktionen är intressant men tyvärr inget jag är säker på. Kan ha med tyskt inflytande att göra, men det är inget jag vet säkert. Barzam kanske har en aning?

Så angående franska: Nej, det är absolut inte därifrån vi fått det. Och att man kan göra specificerande tillägg vid behov är inget unikt för franskan, det kan man göra på alla europeiska språk. De är ju inte dumma i huvudet utan inser naturligtvis att skillnaden ofta är intressant även om de inte har egna ord för det. På tyska säger man t.ex "Großvater mütterlicherseits" och "Großvater väterlicherseits". På engelska "maternal grandfather" och "paternal grandfather". Etc. etc.

[Bit om finska släktskapsord raderad, hade läst fel i min källa]

Löwe · Inlägg av **Löwe** » 29 mars 2004, 15:06

I finska däremot skiljer man inte på han/hon. Man säger hän om båda könen.

Patrick A · Inlägg av **Patrick A** » 29 mars 2004, 20:13

Engan skrev: Skall för övrigt tillägga att även finskan har separerade ord, farfar heter "isoisa" och morfar heter "isoaiti" t.ex. Vet inte om dessa är ursprungliga för finskan eller har tillkommit under svenskspråkigt inflytande.

Finskan har INTE separerade ord. Isoisä är farfar/morfar och isoäiti är mormor/farmor.

/Patrik

jofredes · Inlägg av **jofredes** » 29 mars 2004, 21:21

Jag såg nått om att man gör en liknande åtskillnad även i vissa afrikanska språk. Språkforskare brukar ju påpeka att språken förenklas med tiden, jägar/samlarsamhällen brukar ha ett mer avancerat språk än högre utvecklade samhällen eftersom man är mer social där. Kan generella termer för släktingar vara en del i denna förenklingsprocess.

Engan · Inlägg av **Engan** » 29 mars 2004, 23:01

staraya.cjb.net skrev:
Engan skrev: Skall för övrigt tillägga att även finskan har separerade ord, farfar heter "isoisa" och morfar heter "isoaiti" t.ex. Vet inte om dessa är ursprungliga för finskan eller har tillkommit under svenskspråkigt inflytande.
Finskan har INTE separerade ord. Isoisä är farfar/morfar och isoäiti är mormor/farmor.

/Patrik

Oops.. du har helt rätt. Läste fel i tabellen jag hittade över släktskapstermer. Ignorera den finska biten i mitt inlägg. Jag raderar den för att inte orsaka ytterligare förvirring. Ber så mycket om ursäkt.

Till mitt eventuella försvar kan jag inte ett ord finska.. utom "ei sa peittä", typ

barzam · Inlägg av **barzam** » 29 mars 2004, 23:12

Rent generellt gäller är att ju viktigare det är att skilja mellan olika släktingar desto exaktare blir terminologin. Svenskans familjetermer är, i jämförelse med andra språk, ganska blygsamma. Jag tror inte att förklaringen är att man i vissa kulturer är mer sociala, utan att behovet att snabbt kunna beskriva vem man talar om är viktigt.

Det finns dessutom en annan aspekt, som en samisk vän påpekade för mig: att ha ett exakt namn, på säg, sin mammas kusin hjälper minnet att komma ihåg alla komplicerade släktband. Namnen hjälper alltså till att sortera hela släktträdet i huvudet.

Claes · Inlägg av **Claes** » 31 mars 2004, 15:20

Min gamla spanska-lärare som var en före detta jurist förklarade detta med att det berodde på skillnaden mellan den romerska lagen och den inhemska svenska germanska lagen. Var man en arvinge till någon spelade det enligt den romerska lagen ingen roll ifall man var det på mödernet eller på fädernet. I den germanska lagen hade detta däremot en stor betydelse. Att distinktionen mellan morfar och farfar sedan försvann i så många språk skulle då kunna bero på att den romerska lagen började att tillämpas i en större utsträckning i dessa länder.

barzam · Inlägg av **barzam** » 1 april 2004, 23:37

Observera att sammansättningen farfar (m.fl) inte är särskilt gammal, (500-1000 e.Kr kanske; detta avgörs av språkliga skäl: sammansättningen är inte äkta, d.v.s. förleden är bestämd till kasus och numerus (i detta fall genetiv singularis). En gammal sammansättning hade oböjt förled), inte heller är den allmängermansk, alltså är det inte något exempel på något "typiskt germanskt".

Jag tror inte denna fråga har något att göra med juridik: även romarna skilde på morfar och farfar även om de inte hade egna ord som i nordiskan.