Varifrån kommer arbetarklassbritters oförmåga att säga T ifrån?

[Gen. Jack Ripper]

Något väldigt märkligt som man hör från britter, främst från arbetarklassen, är deras oförmåga att säga T mitt i ett ord.
Water blir "Wa'er" (egentligen nästan Wå'er), "Traitor" blir "Trai'or".
De har inget problem att säga T om ordet börjar med det, som ovan nämnda Traitor, eller t.ex. Taxi, det är när T:et är mitt i ordet som det blir krångel.

Har man någon teori varifrån detta fenomen kommer?

[Hans]

Om man är wiki så ja, i alla fall en teori. Gäller bara att hitta vad man skall leta efter, tog mig en stund.

https://en.wikipedia.org/wiki/T-glottalization

MVH

Hans

[von Adler]

Är det inte samma sak med H i början av ord?

'eavy istället för heavy, 'ard istället för hard m.m.?

[koroshiya]

Är det inte samma sak med H i början av ord?

'eavy istället för heavy, 'ard istället för hard m.m.?

Ja, en sak som kanske kommer från cockneyn är att de skippar th och ofta säger f istället, alltså fink istället för think.

Den skolengelska man lärde sig räcker inte alls för att förstå en massa dialekter.

[a81]

Problemet är väl mer hur vi pratar engelska? Jag har läst någonstans att svenskars (och andra nordeuropéers) engelska låter som en victoriansk polisrapport. Vi väljer ofta akademiska, gammaldags, krångliga eller latinska engelska ord för att vi är rädda att det ska låta svengelskt. Samtidigt använder vi svordomar som f__k och fattar inte att det låter grövre än svenska svordomar.

Vi pratar alltså engelska lite som en blandning av en stel byråkrat 1890 och Die Hard II. Och vi har dålig koll på vad t.ex. olika hushållsföremål heter på engelska, men vi använder gärna lärda ord som assessment, regarding, sufficient, harmonisation, evaluate...

[koroshiya]

Vi pratade väl lite om det i en mattråd? Man kan säga saker som trajectory, oblique och annan skit, men vet inte vad ett durkslag eller en visp heter. Själv skulle jag skriva om fotboll i början av 90-talet på rec.sport.soccer, och kallade en nick för en nick

Mitt uttal är bra, men däremot inte alls hugget i sten. Förmodligen skulle jag byta uttal ganska snabbt vid flytt mellan olika städer.

Så där tror jag det är med mest alla språk. Jag minns när jag använde ett ord för utmärkt på ryska, och flickvännen påpekade att, duu, så där pratar bara mormödrar. På tyska har jag blivit informerad om att de vill ha 2p singularis i tilltal och ordformer. De tyckte väl att jag lät ungefär som, "väna jungfru, viljen i inte hava något uppfriskande". Har hört att det är samma i Grekland, folk kan komma dit och kanske ha lärt sig koine i skolan för längesedan, med ord som inte alls används i modern grekiska. Grekerna tänker väl, jaha, Platon är här.

För att inte tala om hur hopplöst det kan vara att förstå dialekter som man inte är van vid, och britterna skämtar själva om det.