Uttal från 1700-talet

[Hjulbent skoflickare]

Jag blir inte riktigt klok på uttalet som syns i t.ex. Bellmans texter.

Han skriver "Djurgåln", och jag har på flera andra ställen sett att man på den tiden uttalade /rd/ som (tjockt) L (Skvallerbytta bing bång rimmar "gårdar" med "skålar"). Men var det så i alla ord? Uttalade man "jord" som "jol", "värd" som "väl" och "bard" som "bal"? Om uttalet var så etablerat, varför finns inga dialekter som har det kvar? Och varför var det ingen som förespråkade en mer uttalsenlig stavningsreform?

I Gustafs skål skriver Bellman "tvika" istället för "tveka", för att kunna rimma med "svika" och "fika". Uttalet var vad jag förstått inte krystat utan förekom. Jag har också sett att ordet "tre" uttalades "tri". Frågan är nu om långt /e/ alltid uttalades så eller om det bara gjorde det i vissa ord?

[Ephraim]

Han skriver "Djurgåln", och jag har på flera andra ställen sett att man på den tiden uttalade /rd/ som (tjockt) L (Skvallerbytta bing bång rimmar "gårdar" med "skålar"). Men var det så i alla ord? Uttalade man "jord" som "jol", "värd" som "väl" och "bard" som "bal"?

Inte i riktigt alla ord, men de flesta. Egentligen är det historiskt /rð/ snarare än /rd/ som blivit till tjockt l, i vissa trakter redan under fornsvensk tid. Dock hade fornsvenskan inte så många fall av /rd/, och alla ord som hade /rð/ i fornsvenskan kunde och kan i princip ha tjockt l. Jord och värd kunde och kan fortfarande uttalas på samma sätt som jol och väl, dvs med tjockt l (inte med tunt l). Även fornsvenskt /l/ i vissa positioner har alltså blivit tjockt l och sammanfallit med /rð/.

Bard är jag inte så säker på, det ordet verkar ha lånats in just under 1700-talet och där går skriftens <rd> alltså inte tillbaka på fornsvenskt /rð/. Dessutom har ordet ibland uttalats som ”barrd”. Jag gissar att det ordet inte skulle haft tjockt l på 1700-talet och jag tror kanske inte det har det idag heller, men någon som har tjockt l i sin dialekt kan ju svara på det.

Lånord med <l> har nog typiskt inte heller tjockt l, även ord som lånades under medeltiden som sal.

Om uttalet var så etablerat, varför finns inga dialekter som har det kvar?

Det finns dialekter som har det kvar. De flesta traditionella dialekter i Sverige och en stor del av svensktalande Finland har tjockt l för både /l/ i vissa positioner och för historiskt /rð/. Vissa traditionella dialekter har det dock inte för /rð/ utan bara för /l/. Bland annat i södra Sverige har man inte haft tjockt l alls, men då har ofta /rð/ blivit till /r/ istället.

Här är en fin karta på hur situationen var på landsbygden och vissa städer vid 1900-talets mitt:
https://www.reddit.com/r/sweden/comment ... ter_karta/

Där kan ju noteras att Göteborg och Stockholm är markerade som att de (vid 1900-talets mitt) saknade tjockt l, till skillnad från målen på den omkringliggande landsbygden (jag antar att detta var fallet även i andra större städer på den tiden men det är inte markerat på kartan, frånsett Malmö som ju dock är omgivet av ett område där tjockt l inte användes). Under 1700-talet och åtminstone runt 1800 finns dock beskrivningar av att tjockt l tillhörde umgängestalet i Stockholm, men det finns också beskrivningar av att det ansågs böra undvikas i offentligt tal. Jag tror att det till stor del försvann även i umgängestalet i Stockholm under 1800-talet. Det är nog till stor del under påverkan från skriftspråket som <rd> fått det moderna uttalet, det är ju ett genomgående tema i svenskan under de sista århundradena att ”läsuttal” har blivit prestigefyllda och har blivit vanligare. Men även tjockt l för skriftens <l> verkar ha försvunnit från Stockholm under samma tid, vilket kanske också hänger ihop med att tjock l överlag verkar ha tappat i prestige och kanske kommit att uppfattas som lite lantligt. Traditionell göteborgska, åtminstone som den är känd från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, har inte heller tjockt l, till skillnad från omkringliggande traditionella dialekter.

Men som sagt, det finns fortfarande många talare som har tjockt l åtminstone ibland, det är väl bara det att det uttalet hör mer till de traditionella dialekterna som man kanske inte använder i alla sammanhang och med alla personer. Tjockt l kanske är mindre vanligt i moderna mer utjämnade dialekter och regionalt standardspråk.

Och varför var det ingen som förespråkade en mer uttalsenlig stavningsreform?

Det har funnits personer som har förespråkat en sådan stavning. Samuel Columbus föreslog exempelvis på 1600-talet att man skulle skriva tjockt l som <hl>, exempelvis <oohl> (ord) och <håhl> (hård).

I Gustafs skål skriver Bellman "tvika" istället för "tveka", för att kunna rimma med "svika" och "fika". Uttalet var vad jag förstått inte krystat utan förekom. Jag har också sett att ordet "tre" uttalades "tri". Frågan är nu om långt /e/ alltid uttalades så eller om det bara gjorde det i vissa ord?

Jag ska inte säga detta helt säkert, men jag tror inte det var ett generellt uttal, utan att det var vissa specifika ord som hade denna variation. Tre och tveka har ända sedan fornsvensk tid haft en variation mellan tri, tre, trä och tvika, tveka, tväka. Tveka är faktiskt en avledning av tve- som i tvehövdad, dvs en form av två. Tve- har haft samma variation mellan dessa tre vokaler. Egentligen är nog formerna med långt /iː/ de mest ursprungliga, jfr isländska tví- och þrír.