aftonande skrev:Kanske utanför diskussionen som ni lärda män för, men jag har alltid undrat hur färgen vit - hvit - uttalades i forna dagar. Försöker jag uttala det med h framför v:et så låter det som nån småländsk variant av "skit".
Vilket antagligen inte är långt ifrån hur det faktiskt lät.
Det fornnordiska uttalet var troligen [xw] eller [xʷ]. Symbolen [x] uttalas alltså som ett tyskt ach-laut eller, om du följt diskussionen ovan, Jurgen Wullenwevers sj-ljud. Uttalet av ‹hv› var alltså antingen [x] följt av [w] eller [x] uttalat med läpprundning. Eller lite av båda. Notera av diskussionen ovan att många svensktalande (jag själv i all fall) har läpprundning i sj-ljudet. Så om du uttalar
skit med tungan på samma plats som för Jurgen Wullenwevers sj-ljud och läpparna med samma rundning som mitt sj-ljud så kommer har du det äldre uttalet av
hvit ungefär.
Det finns vissa isländska dialekter som fortfarande använder uttalet [xw] eller [xʷ]. Många engelska dialekter har också bevarat skillnaden mellan
whine och
wine, där det förstnämnda i princip uttalas med en tonlös variant av [w] vilket alltså är detsamma som [xʷ] om än med lite mindre friktion (tungan lite längre från gommen). Det är inte heller så långt från hur fornnordiskan ‹hv› eller för den delen dess fornengelska motsvarighet ‹hw› antas ha låtit.
Lyssna på skillnaden mellan
whine och
wine här:
http://dictionary.reference.com/browse/wine?s=t
http://dictionary.reference.com/browse/whine?s=t
Jurgen Wullenwever skrev:För mig har usch och sju och Bach samma frikativa [x].
Jag har normalt ett främre sj-ljud i
usch. Men jag har förstås hört det bakre uttalet och det är möjligt att jag kan använda det själv också. Jag skulle i så fall ha samma (velara) frikativa som i
Bach, alltså inte samma uttal som det bakre sj-ljudet.