Engelska dialekters "ä"-ljud; svensk rest?

[1772]

En sak slog mig när jag var i södra England nyligen. Många som talar dialekt har bokstaven ä i sitt talspråk.
"Come on" uttalas ibland "Käm on". Även "Are" uttalas ibland "Äre".

Är detta månne rester från svenska och andra vikingatida språk?

[sonderling]

Vad är södra England? Annars låter det lite grann som man kan se från Brittiska tv-serier som utspelar sig i Wales. Fast där har jag alltid tyckt att det låter som om de talar med Jamaicansk brytning .
Rester från Vikinga tiden finns ju annars i Skottland m.m,. där de äldre (när jag var där på 80-talet) fortfarande har ord Baern/ Barn och Qvienna/ Kvinna. (Vet inte hur man skriver ut uttalet.) Knief/ Kniv och Fenster/ Fönster förekom också.

Sonderling

[Ephraim]

Nej, det tror jag knappast att det är. Jag känner inte igen uttalet du beskriver och södra England är väldigt ospecifikt, men att det skulle vara en rest från vikingatida influenser låter osannolikt.

Om det hade varit en rest från vikingatiden kunde man ha väntat sig att förekomsten av ä-ljud skulle ha någon etymologisk förankring åtminstone. I vart fall i "come" har den väl ingen grund varken i engelska eller fornnordiska?

Därtill är det inget särskilt svenskt eller ens nordiskt över ä-ljud. Bokstaven <ä> för att beteckna sådana ljud må vara ovanlig i världens språk, men vi talar inte med bokstäver utan med ljud. Bokstaven <ä> betecknar i standardsvenska fyra olika ljud, två långa och två korta:
[ɛ] som i "sätt"
[æ] som i kärr
[ɛː] som i "nät"
[æː] som i "här"

Man kan nog hitta alla dessa uttal (eller närliggande i alla fall, små uttalskillnader finns förstås alltid) i olika engelska dialekter. Jag tror faktiskt alla vokaler förekommer i modern Londondialekt:
[ɛ] i "met"
[æ] i "lad"
[ɛː] i "chair"
[æː] i "bad" (Cockney har den ofta även i "south")

Detta är kanske inte Received Pronunciation (RP) men jag tror inte det är något särskilt markerat uttal. En viktig poäng är emellertid att vissa av ovanstående uttal är ganska nya. De största skillnaderna mellan engelska dialekter ligger just i uttalet av vokalerna och detta kan förändras ganska fort. Konsonanter är i allmänhet mindre föränderliga, men det är också så att engelskan har ett ganska instabilt vokalsystem.

Vad gäller vokalen i "lad" har det hänt rätt mycket under de senaste sextio åren: Under femtiotalet hade RP en väldigt sluten vokal som kan beskrivas som [ɛ]. Idag är uttalet mer öppet, [æ]. Det tycks emellertid som att ett ännu mer öppet uttal som går mot [a] breder ut sig (i kommande tredje upplagan av OED används denna beteckning, andra upplagan använder [æ]). Beträffande vokalen i "met" vad den nog ett rätt slutet [e] under femtiotalet, medan den idag är ett öppnare [e̞] eller kanske till och med [ɛ] (som är den beteckning tredje upplagan av OED valt istället för äldre [e]). Monoftongiseringen av diftongen i "chair" till en lång vokal är vanlig idag (tredje upplagan av OED använder beteckningen [ɛː] istället för äldre [ɛə]) men var nog inte alls lika vanlig för sextio år sedan. Vet inte om skillnaden i längd mellan vokalen i "lad" och "bad" är något som breder ut sig men det är en innovation i vart fall (RP har samma vokallängd).

Poängen är att dessa förändringar går förvånansvärt fort. Det skall mycket till för att uttalet av en vokal skall förbli stabilt under tusen år. Så jag tror att vikingatida influenser är uteslutet. Särskilt som uttalet inte tycks ha någon särskild koppling till vilka fornnordiska ord som hade ä-ljud.

[Jurgen Wullenwever]

Bokstaven <ä> betecknar i standardsvenska fyra olika ljud, två långa och två korta:
[ɛ] som i "sätt"
[æ] som i kärr
[ɛː] som i "nät"
[æː] som i "här"

I rikssvenskan, men inte i standardsvenskan. Bokstaven ä kan beteckna kort e-ljud [e] också, i ord som vänster, räffla, rämna, lämna. De som talar rikssvenska använder ofta inte kort e.

Standardsvenskan har inte något särskilt uttal, men rikssvenskan har det, och det är ofta ett hemskt sådant. Inte hemskt till lätet, utan hemskt till hur det behandlar ljudsystemet.

Själv är jag lycklig såtillvida att gnällbältskan aldrig har haft öppnare vokaler före r.

[Ephraim]

Vad för skillnad vill du göra mellan "rikssvenska" och "standardsvenska"? Min förståelse är nämligen att begreppen brukar användas synonymt. Jag tror rent av att "standardssvenska" är det begrepp som föredras i fackspråket idag.

Men eftersom du uppenbart är av en annan uppfattning var jag tvungen att kolla upp saken. Om man googlar "rikssvenska standardsvenska" (utan citationstecken) anger i stort sett alla de första träffarna uttryckligen att "standardsvenska" och "rikssvenska" betyder samma sak. Vilken skillnad gör du på begreppen?

[Jurgen Wullenwever]

Det här kan du nog inte finna någonstans, men som jag ser det, så är standardsvenskan den språkform som skapades av en örebroare för femhundra år sedan, och sedan vidareutvecklades genom seklerna.

Rikssvenskan skapades för tvåhundra år sedan, och utgick från språkbruket hos bildade kretsar i huvudstaden vid slutet av sjuttonhundratalet. Den är mycket restriktiv med vad som är tillåtet i språket. I företalet till en av dess tidiga kampskrifter, Afhandling om Svenska Stafsättet från 1801, nämns vissa språkljud som "dessa obehagligare ljud, hvilka, bland dem som tala väl, ej ens äro kända", vilket visar anslaget. Rikssvenskans förespråkare strävar efter att minska antalet språkljud, minska antalet ord, särskilt antalet ålderdomliga ord, grovt förenkla böjningssystemet med färre genus och färre kasus och färre starka verb och avskaffa personböjningen av verben, minska regionala skiftningar i språket, de ville förändra stavningen och förändra uttalet, så att stavningen i vissa avseenden skulle ändras, varefter uttalet skulle ändras till att efterlikna stavningen.

Rikssvenskan har varit väldigt segerrik, och nutida svenskar verkar inte ha så värst mycket hum om svenskans riktiga uttal och böjning och ordförråd.

Ständigt och jämt propageras det för rikssvenskan och dess barbarismer. Hör man människor tala, i verkligheten och i medierna, så möts man i stor utsträckning av den. Jag kan ta några exempel här:

Rikssvenskan har en från skriften missuppfattad och hämtad pluraländelse [-ʊr] medan standardsvenskan ganska allmänt i det fallet har [-ɛr].

Rikssvenskan har sammanfall av de halvhöga och halvlåga vokalerna [o]/[ɔ] och [e]/[ɛ], där standardsvenskan har båda vokalerna i varje par som både kort och lång, medan rikssvenskan i stället låter den halvhöga vara lång och den halvlåga vara kort, med tillägget att ett långt [ɛ] har införts från skriften, i de fall där orden godtyckligt råkar stavas med ä.

Rikssvenskan har avskaffat feminint genus och ersatt det med maskulint genus, som därefter kallas något annat. Standardsvenskan behåller tregenussystemet, och skiljer fortfarande mi di si e från min din sin en.

Rikssvenskan har medfört att det finns människor som uttalar det med -e- och med -t i stället för det normala uttalet "dä".

Nu kan man invända att jag bara är reaktionär och försöker stå i vägen för språkutvecklingen, men så är icke fallet. Jag är inte emot läsuttal, men jag är emot läsuttal som utgår från en felaktig stavning. Jag är inte emot förändringar av normal karaktär, men jag är emot förändringar som är felaktiga och som bryter mot språkets sanna natur.

(Och jag är förstås ursprungligen från Örebro, vilket delvis förklarar den inledande meningen. )

[Ephraim]

så är standardsvenskan den språkform som skapades av en örebroare för femhundra år sedan, och sedan vidareutvecklades genom seklerna.

En benediktinermunk antar jag
http://wiki.penguindeskjob.com/Edo_Nyland

[Jurgen Wullenwever]

En benediktinermunk antar jag

Nä, inget så spektakulärt. Jag menade Olaus Petris och hans medarbetares bibelöversättning. Inte så att den skulle vara riktigt lyckad, men det var ändå den som svenskan utgick från.

Det har dock inget att göra med originalfrågan om engelsk dialekt och vikingar.

[Giancarlo]

Finns många ord i engelskan som har fornnordiskt ursprung:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_En ... rse_origin

Det fornnordiska inflytandet var som starkast i nordöstra England, speciellt i de danska områdena i "Dannelagen". I modern tid har dessa influenser försvunnit mer och mer. Men i skotskan som är till stor del influerad av nordöst-engelska så lever många av dessa ord kvar mer än i standardengelska. Även i platsnamn finns fornnordiskt kvar kvar i nordöstra England t.ex. Whitby, Grimsby, Cleethorpes t.ex. där ändelserna kommer från -by och -torp. I York heter t.ex. gata "gate" (port heter "bar").