Helt nya ord i språket?

lovikavantaR · Inlägg av **lovikavantaR** » 23 november 2005, 16:42

Jag undrar hur många helt nya ord som har tillkommit svenskan på sistone.
Alltså inte låneord ,lånesammansättningar eller urgermanska ord, utan ord som vi har kommit på själva.

Till exempel "boffer","boffrig" (som i och för sig inte är så vida brukbart). Vilket jag tror att man hittat på alldeles själva här i Sverige någonstans.

Inte "dator" ( som bara är en substantivbildning av låneordet data, datum).

Jag menar, alla ord kan väl inte härledas till andra språk? Någon måste ha hittat på orden från början.

Kan ni några sådana urord?

Hexmaster · Inlägg av **Hexmaster** » 23 november 2005, 16:52

I skönlitteraturen finns det rätt många sprillans nya ord som uppfunnits enkom för tillfället. Visserligen får de som regel ingen nämnvärd spridning, men ändå. Som när Pippi Långstrump letar efter en "spunk", eller X antal konstruktioner i Mumin-böckerna, och så vidare. Tolkien är kanske riskabel, inte alltid lätt att avgöra om han grundat ett ord på någon mystisk forngotisk rot.

Dûrion Annûndil · Inlägg av **Dûrion Annûndil** » 23 november 2005, 17:23

Flärp är väl ett sådant ord?

Boffer kommer nog däremot från engelskan, från boffer-vapen till lajvrollspel, som låter "boff!".

lovikavantaR · Inlägg av **lovikavantaR** » 23 november 2005, 17:25

Nej ,som sagt får de inte någon nämnvärd spridning. Det kanske är därför jag inte kommer på några.

"Flärp är väl ett sådant ord?"

Jo, bra! Då har vi i alla fall ett ord.

Att "boffer" kommer ifrån rollspel visste jag, men inte att de var engelskt. Det ser man dock att det troligen är om man söker lite på internet...och ändelsen
-er verkar engelsk.

Karl H. · Inlägg av **Karl H.** » 23 november 2005, 17:45

Jag gissar på att inga ord som nämns i tråden finns med i någon ordbok eller räknas som "nya svenska ord" för den delen heller. Ord uppkommer dagligen i olika domäner och bland olika folk, men de flesta av dem dör ut innan de blir godkända av "alla" språkets brukare, och på så vis räknas som ett officiellt ord. Så jag önskar att veta vad som skall menas som "nya ord" i denna tråd.

I tillägg måste "på sistone" preciseras. 80-talet? Efter år 2000?

lovikavantaR · Inlägg av **lovikavantaR** » 23 november 2005, 17:58

Jag menar nypåkommna ord som kanske är mellan 0 och 62 år gamla. Alltså ord som folk har kommit på själva och som sedan blivit gängse.

Lisa är ute och går i skogen:
"Nämen, å! Titta vilken lustig sten! Lustiga stenar ska jag från och med nu kalla "lussten"!"
(Fast lite mer seriöst)

Skulle vara intressant att veta några av dessa ord.

Det är kul att veta hur ord kommit till. Indo-européerna måste ju när det begavs sig ha gått runt dagarna i ända och hittat på nya ord. Sker inte det lika ofta nu?

Hexmaster · Inlägg av **Hexmaster** » 23 november 2005, 18:00

Hur räknas förkortningar språkgenetiskt? T.ex. "laser", det står ju för "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation", men tillhör det samma språkfamilj som de ord det är förkortning för? Ett svenskt exempel skulle vara "en SAAB", eller "Saab" eller rentav "saab". Är det svenska?

Vad indoeuropeerna beträffar så ärvde de säkert massvis av ord från sina förfäder, och ställde till dem minst lika mycket som vi gör. Med "ursprung" menar man egentligen "så långt tillbaka som man kan följa ett ords utveckling", för det allra mesta.

lovikavantaR · Inlägg av **lovikavantaR** » 23 november 2005, 18:07

Då kan man nästan säga att de flesta ord som används nu är förvanskade verisioner av våra förfäders ord.

Nya ord verkar det ont om

Hexmaster · Inlägg av **Hexmaster** » 23 november 2005, 18:46

lovikavantaR skrev:Då kan man nästan säga att de flesta ord som används nu är förvanskade verisioner av våra förfäders ord.

O ja! Men jag måste invända lite mot ordet "förvanska", det implicerar en sorts försämring av kvalitet som inte är särskilt vetenskaplig, eller ens rättvis. Det som vi "förvanskar" har ju "förvanskats" av våra förfäder, som i sin tur fick ett "förvanskat" ord att börja med osv. Vad är idealet? Fiat lux?

Såg en sammanställning av svenska låneords ursprung, där andelen engelska ord var några få procent. Det berodde på att man inte brydde sig om mellanleden utan räknade latinska ord som tagit vägen över engelskan som latinska, grekiska lån via engelskan som grekiska osv.

Men verkligt ursprung... Tillhör som regel det oavgörbaras värld. Tyvärr.

lovikavantaR · Inlägg av **lovikavantaR** » 23 november 2005, 19:41

Jo, förvanska kanske var lite att ta i, men vi vrider i alla fall bort orden ifrån deras ursprungliga mening.

Tex revolver. När vi säger revolver tänker vi inte på återrullare, utan på just en revolver.

Det verkliga ursprunget borde vara svårt att spåra men faktum kvarstår att någon måste ha sagt ordet först. Såvida han ställdes inför ett nytt fenomen, och inte bara uttalade sina förfäders ord lite annorlunda.

En anledning till att vi inte hittar på en massa ord dagarna i ända kanske är att vi inte ställs inför så många nya fenomen som vi inte kan ta till ett grekiskt ord för.

Krockkuddar, övergångställen och högtalare är nya fenomen. De består dock av gamla ord (krock, kudde...).

Kommer vi inte på nya ord längre? Eller är det kanske så att ett självförklarande ord som består av för folk kända ord lättare blir det som används?

Tycker att i engelskan så slänger de bara in ett latinskt ord så fort de inte har ett eget.
Tex "antidote" istället för "againstpoison".
Men det antagandet är bara en gissning.

myom · Inlägg av **myom** » 30 november 2005, 15:32

fippla?
drule?
pöka?

Ednew · Inlägg av **Ednew** » 30 november 2005, 15:35

ragga/re och mods?