

För vår Kebab hamnade vi i en tom filmrestaurant, med en flitigt spelande ung turkisk trio.
Blev mycket glada när vi kom, mindre glada när vi som stadens andra hungriga och törstiga innevånare gick ut att hitta ett bord på restaurangens terrass för att njuta den ljumma kvällsvinden och den mörknande staden.
Har jag sagt att Erzerum var en viktig handelsstation på en av den dåtida sidenruttens sidovägar. Varje år passerade 40.000 kameler orten. På en av de kamelerna satt även Marco Polo år 1272. De goda tiderna varade fram till 1800-talets mitt. Då byggdes en järnväg från Poti vid Svarta Havet till kaukasiska Tiflis. Slut var det så med handeln på de farliga bergvägarna upp till Erzerum på över 1700 meter.
Vi spankulerar på stadens gågator. Sonen vågar sig på en rakning och klippning a la turque...
medan jag lockades in i en tysktalande och thébjudande matthandlares innersta affärslokaliteter...
Nej, det blev inget "Geschäft". Istället sällade jag mig till den vilande manliga befolkningen framför Lala Pasa moskén. Intressant järnbalkarna som i bästa fall skall hålla samman moskén nästa gång när jorden bävar!
Att det finns glass lite överallt på jorden är en gudanåd!
Mindre gudanådig om man därefter nödgas uppsöka tanddoktorn - som här uppe på höjden inte oväntat åker skidor...
Att Erzerum på vintern tydligen är en av Turkiets vintersportorter märkte vi också när vi lämnade sta'n på väg till Svarta Havet. En turkisk ishockeyspelare tackade för besöket...
forts.