Dacia-Danmark-Frankrike

vandal · Inlägg av **vandal** » 24 jul 2025 10:28

Villka av dagens Danskar och Svenskar har sina rötter i den gamla Dacien.

Jag har nu deltagit i avtäckningen av Rollos staty på ön Stora Höggarn i Stockholms skärgård. Inbjudna gäster fick en föredragning av öns ägare som också har finansierat själva tillverkningen av statyn. Han är född i Slovakien en plats som under 8 och 9 hundra talet kallades för Norra Dacien och senare även för Stora Moravien.

William of Jumieges i sin bok Gesta Normannorum, seu de moribus et actis primorum Normanniae ducum beskriver Dacia som en plats belägen under Karpaterna och dess invånare så här:

Kap.2
Efter att mödosamt ha beskrivit många länder, omvägar och jordens yta, undersöker jag återigen hela jorden, omgiven av en permanent havskant på alla sidor, uppdelad av luft under de fyra väderstrecken. Sådan är geografernas åsikt. De delade jorden i tre delar: Asien, Europa och Afrika. Av dessa är Europa uppkallat efter de provinser som gränsar till den med många flodbäddar. Dessa provinser begränsas i sin tur av fasta gränser. Av dessa kallas den mest omfattande provinsen, befolkad av ett oräkneligt antal människor och andra fakta, Germanien.
Där uppstår Isterfloden i de höga bergen, sväller med talrika bifloder och slingrar sig våldsamt från söder till öster, och flyter genom Germanien och Skytien till sin mynning i Skytiska havet (Svarta havet). Där kallas den Donau på ett annat sätt. I de stora områdena längs Donau till Svarta havet finns ett stort antal folk och barbarer... De är som en ö omgiven på alla sidor av havet, som bin i en bikupa, eller som ett svärd i en slida. De skiljer sig från varandra på många sätt och hoppar ut enligt barbarisk sedvänja. Här är alanernas största region, inte mindre talrika är dakernas bosättningar och en mycket omfattande grekernas region. Av dessa sticker Dakien ut i mitten som en krona, med städer skyddade av enorma berg som bildar en krök, bebodda av vildsint folk som liknar de krigiska martus. Dessa är goterna, som också kallas sarmatiska goter, thraker och alaner.
Dessa talrika nationer – enligt min forskning – bebor också vidsträckta träskmarker. De är hetlevrade, alltför skamlösa och fåfänga. De våldtar många kvinnor genom ovanligt skamliga blandäktenskap, och från dessa blandäktenskap föds många olyckliga barn. När de växer upp kräver de egendom från sina fäder och farfäder och grälar ofta ursinnigt sinsemellan. Eftersom de länder de bebor inte räcker till för dem, samlas de i stort antal och driver grymt ut folk från främmande länder för att tillägna sig sina kungadömen, där de kunde leva för evigt och i fred... Detta är vad goterna gör nästan i hela Europa tills de dör ut. När de utför sina plundringståg och räder offrar de en tjur till sin gud som offer. De ger guden inte bara nötkreatur och grisar, utan också barn och spannmål, och som gåva även mänskligt blod.
De anser allt som prästen genom lottdragning bestämmer vara det mest värdefulla. De dödar ofta en tjur i ok med slag mot huvudet och ger den ovanliga slag. Sedan kastar de den till marken på ett ceremoniellt sätt och undersöker hjärtats vener, d.v.s. artärer. När blodet är tömt häller de det över sitt eget huvud och sina släktingars huvuden, enligt sedvänja, och hissar sedan snabbt seglen på sina skepp. De tror att de därmed har blidkat vindarna och lutar sig kraftigt mot årorna. Men om de någonsin ger sig ut på hästryggen, hissar de Mars fanor i strid. Således ger de sig ut från sina bosättningar och försöker ge den angripna nationen ett dödligt slag. De lämnar sina fäder hos sina ledare för att göra en stark attack mot främmande nationer.
De lämnar sina hjälplösa hemma för att köpa mat av utlänningar. De äger inte själva mark, utan hyr ut den fredligt till främlingar. De avlägsnar landsförvisade som är ockrare bland stridande. De uppmuntrar sitt eget folk att dela livet med utlänningar. De utestängs från sin egen nation och avundas utlänningars ägodelar. Deras fäder driver dem bort från sina mödrar, de uppmuntrar sin ungdomliga oförskämdhet att förgöra främmande nationer. De berövar dem deras hemland, och så blir det utarmat på sina invånare. De tycker synd om andra regioner, värdelöst förstörda av fienden. Således avfolkar de allt i sin väg. De seglar längs kusten för att ha bytet från fälten inom räckhåll. När de har förstört ett kungarike, går de till ett annat. De kräver hamnar skyddade av fred. Där utbyter de stulna varor. De kallar sig daker, sinsemellan dunajci eller danskar.
De skryter med att de härstammar från Antenor. Han flydde från akajerna efter Trojas förstörelse och drog in i Illyrien med sitt folk. De själva fördrev illyrierna enligt dakisk sedvänja. När Frankrike hade utvidgat sitt territorium vida omkring, kom de dit med sin tappre hertig Anstine. Han var deras präst, modig, alltför grym. Vild. En ond fiende, fruktansvärd, vild, omoralisk, ond och instabil, skamlös, turbulent och laglös, ond, ovänlig, överallt skyddad från rebeller, en förrädare och mordbrännare, en dubbelt ond hycklare, en ogudaktig, stolt och listig lögnare, en djärv bedragare, syndig, ohämmad, snål. En ökare av oärlig ondska, ständigt växande. Han skriver inte med bläck, utan med kol, han utmärker sig genom sådana brott, mer fruktansvärda än alla, och försöker misstänksamt nå den stjärnbeströdda Olympen. Nu här, nu där, skrämde han flyende nationer och tillägnade sig deras ägodelar. Han anföll det mäktiga galliska riket och tog kontroll över det franska kungadömet. Han vanhelgade prästerskapet och trampade på helgedomarna. Han attackerade verbalt den franske kungen, som levde i fred med sina undersåtar. Han vrålade över murarna mot försvararna som en varg mot en fårfålla. Utan att tveka hängde han frankerna, skräckslagna i deras garnisoner. Han förföljde alla som ett lejon förföljer en hjort. Han dödade vem han än mötte, orsakade kaos och skar halsar av med svärd. Han bötfällde prästerskapet och straffade dem med grymma dödsfall.
Angriparna tar på sig prästerliga mässhakar, som de sliter bort från de heliga altarna, de tar på sig alber, som används vid mässfirandet. Den som lyfter ett vapen mot dem dödas grymt. Resten av de försvarslösa människorna tas bort som fångar. De våldtar kvinnorna. De leder bort de patetiska besökarna. De misshandlar skamligt alla jungfrur. De släpar de torterade gamla männen och barnen långt bort. Allt som är bestialiskt anser de värdefullt. Deras raseri växer och ökar det med många onda gärningar. Enligt vittnet Quintin satte de eld på templet, det viktigaste i klosterfrågor, men också alla andra kyrkor som ligger inom Normandies gränser. Klostret som tillhörde Kristi ledande krigare, Dionysius, brändes ner av en flodvåg av eld. De dödade biskopen av Novomâcen med hans diakoner, och den 4 maj, vilken olycka! Alla övergivna människor tillfångatogs och fördes till skepp. Basilikan Medard och Eligio, Kristi bekännare, brändes också uppenbart ner. Det heliga templet för den heliga Geneviève i Paris brändes också uppenbart ner. De andra kyrkorna utanför murarna brändes nästan alla ner. Frankrike, förstört av denna lömska ondska, är helt avfolkat. Barn gråter, berövade det bröd som en gång fanns i överflöd här.

Året 800 börjar vålds spridning av den romerskkatolska kristendomen i Europa. Under Karpaterna i det område som av William kallas för Dacien lyckades dessa kristna med hänvisning till den kanoniska rätten året 870 avsätta och döda den lokale härskaren Rastislav-Rastic. Det var han som tidigare inbjöd två sändebud från det Bysantiska riket med namnen Cyril och Metod som idag är även officiella helgon i EU. Rastislav var vid den tiden såsom majoriteten av hans undersåtar ariansk kristen och en konkurrent till både de romerska katolikerna och till ortodoxa katoliker i Bysantien. Enligt Wiliam hade Rastislav två söner Rollo och Gurim.

Kap.5’
På den tiden bodde en viss gammal man i Dakien, men på grund av händelser och närvaron av en oräknelig armé trakasserades han från alla håll. Han ställde dock aldrig sitt folk under någon kungs ok, och han gav inte heller sina tjänster till utländska händer. Han ägde nästan hela Dakiens territorium och gjorde även anspråk på gränsområdena Dakien och Alanien, eftersom han hade erövrat dessa nationer med våld i många slag. Ty bland alla orientaliska furstar var han den mäktigaste i sin tapperhet. Han utmärkte sig över andra tveksamma i många ädla dygder. När han dog lämnade han efter sig två söner, starka i vapen, erfarna i krig, fysiskt långa, starka i mod. Den äldste av dem var Rollo, den yngre hette Gurim.

Dessa och deras anhängare slogs några år mot den nye härskaren Svätopluk och när Gurim dödades i strid beslöt Rollo att med sina anhängare flytta norrut.
Året 911 omringar Rollo med sin här Paris och tvingar kungen att lämna till honom hela Normanndie. Som en uppoffring konverterar han till den romerskkatolska bekännelsen.
Några av hans anhängare som inte ville svika sin arianska kristendom har under ledning av Knut återvänt till Dacien-Danmark och Knut blev där krönt till kung Knut I. Deras fiendskap mot den romerskkatolska konkurrenten överfördes vidare till hans son Gorm-Hrom.
Det är uppenbart att stora delar av den tidiga historien i Danmark och Sverige skrevs av andra än den dåtida lokalbefolkning och historisk tolkning av denna tid är i dag fortfarane mer ett önskemål än en sanning.

Vandal

illka av dagens Danskar och Svenskar har sina rötter i den gamla Dacien.
Jag har nu deltagit i avtäckningen av Rollos staty på ön Stora Höggarn i Stockholms skärgård. Inbjudna gäster fick en föredragning av öns ägare som också har finansierat själva tillverkningen av statyn. Han är född i Slovakien en plats som under 8 och 9 hundra talet kallades för Norra Dacien och senare även för Stora Moravien.
William of Jumieges i sin bok Gesta Normannorum, seu de moribus et actis primorum Normanniae ducum beskriver platsen Dacia belägen under Karpaterna och dess invånare så här:
Efter att mödosamt ha beskrivit många länder, omvägar och jordens yta, undersöker jag återigen hela jorden, omgiven av en permanent havskant på alla sidor, uppdelad av luft under de fyra väderstrecken. Sådan är geografernas åsikt. De delade jorden i tre delar: Asien, Europa och Afrika. Av dessa är Europa uppkallat efter de provinser som gränsar till den med många flodbäddar. Dessa provinser begränsas i sin tur av fasta gränser. Av dessa kallas den mest omfattande provinsen, befolkad av ett oräkneligt antal människor och andra fakta, Germanien.
Där uppstår Isterfloden i de höga bergen, sväller med talrika bifloder och slingrar sig våldsamt från söder till öster, och flyter genom Germanien och Skytien till sin mynning i Skytiska havet (Svarta havet). Där kallas den Donau på ett annat sätt. I de stora områdena längs Donau till Svarta havet finns ett stort antal folk och barbarer... De är som en ö omgiven på alla sidor av havet, som bin i en bikupa, eller som ett svärd i en slida. De skiljer sig från varandra på många sätt och hoppar ut enligt barbarisk sedvänja. Här är alanernas största region, inte mindre talrika är dakernas bosättningar och en mycket omfattande grekernas region. Av dessa sticker Dakien ut i mitten som en krona, med städer skyddade av enorma berg som bildar en krök, bebodda av vildsint folk som liknar de krigiska martus. Dessa är goterna, som också kallas sarmatiska goter, thraker och alaner.
Dessa talrika nationer – enligt min forskning – bebor också vidsträckta träskmarker. De är hetlevrade, alltför skamlösa och fåfänga. De våldtar många kvinnor genom ovanligt skamliga blandäktenskap, och från dessa blandäktenskap föds många olyckliga barn. När de växer upp kräver de egendom från sina fäder och farfäder och grälar ofta ursinnigt sinsemellan. Eftersom de länder de bebor inte räcker till för dem, samlas de i stort antal och driver grymt ut folk från främmande länder för att tillägna sig sina kungadömen, där de kunde leva för evigt och i fred... Detta är vad goterna gör nästan i hela Europa tills de dör ut. När de utför sina plundringståg och räder offrar de en tjur till sin gud som offer. De ger guden inte bara nötkreatur och grisar, utan också barn och spannmål, och som gåva även mänskligt blod.
De anser allt som prästen genom lottdragning bestämmer vara det mest värdefulla. De dödar ofta en tjur i ok med slag mot huvudet och ger den ovanliga slag. Sedan kastar de den till marken på ett ceremoniellt sätt och undersöker hjärtats vener, d.v.s. artärer. När blodet är tömt häller de det över sitt eget huvud och sina släktingars huvuden, enligt sedvänja, och hissar sedan snabbt seglen på sina skepp. De tror att de därmed har blidkat vindarna och lutar sig kraftigt mot årorna. Men om de någonsin ger sig ut på hästryggen, hissar de Mars fanor i strid. Således ger de sig ut från sina bosättningar och försöker ge den angripna nationen ett dödligt slag. De lämnar sina fäder hos sina ledare för att göra en stark attack mot främmande nationer.
De lämnar sina hjälplösa hemma för att köpa mat av utlänningar. De äger inte själva mark, utan hyr ut den fredligt till främlingar. De avlägsnar landsförvisade som är ockrare bland stridande. De uppmuntrar sitt eget folk att dela livet med utlänningar. De utestängs från sin egen nation och avundas utlänningars ägodelar. Deras fäder driver dem bort från sina mödrar, de uppmuntrar sin ungdomliga oförskämdhet att förgöra främmande nationer. De berövar dem deras hemland, och så blir det utarmat på sina invånare. De tycker synd om andra regioner, värdelöst förstörda av fienden. Således avfolkar de allt i sin väg. De seglar längs kusten för att ha bytet från fälten inom räckhåll. När de har förstört ett kungarike, går de till ett annat. De kräver hamnar skyddade av fred. Där utbyter de stulna varor. De kallar sig daker, sinsemellan dunajci eller danskar.
De skryter med att de härstammar från Antenor. Han flydde från akajerna efter Trojas förstörelse och drog in i Illyrien med sitt folk. De själva fördrev illyrierna enligt dakisk sedvänja. När Frankrike hade utvidgat sitt territorium vida omkring, kom de dit med sin tappre hertig Anstine. Han var deras präst, modig, alltför grym. Vild. En ond fiende, fruktansvärd, vild, omoralisk, ond och instabil, skamlös, turbulent och laglös, ond, ovänlig, överallt skyddad från rebeller, en förrädare och mordbrännare, en dubbelt ond hycklare, en ogudaktig, stolt och listig lögnare, en djärv bedragare, syndig, ohämmad, snål. En ökare av oärlig ondska, ständigt växande. Han skriver inte med bläck, utan med kol, han utmärker sig genom sådana brott, mer fruktansvärda än alla, och försöker misstänksamt nå den stjärnbeströdda Olympen. Nu här, nu där, skrämde han flyende nationer och tillägnade sig deras ägodelar. Han anföll det mäktiga galliska riket och tog kontroll över det franska kungadömet. Han vanhelgade prästerskapet och trampade på helgedomarna. Han attackerade verbalt den franske kungen, som levde i fred med sina undersåtar. Han vrålade över murarna mot försvararna som en varg mot en fårfålla. Utan att tveka hängde han frankerna, skräckslagna i deras garnisoner. Han förföljde alla som ett lejon förföljer en hjort. Han dödade vem han än mötte, orsakade kaos och skar halsar av med svärd. Han bötfällde prästerskapet och straffade dem med grymma dödsfall.
Angriparna tar på sig prästerliga mässhakar, som de sliter bort från de heliga altarna, de tar på sig alber, som används vid mässfirandet. Den som lyfter ett vapen mot dem dödas grymt. Resten av de försvarslösa människorna tas bort som fångar. De våldtar kvinnorna. De leder bort de patetiska besökarna. De misshandlar skamligt alla jungfrur. De släpar de torterade gamla männen och barnen långt bort. Allt som är bestialiskt anser de värdefullt. Deras raseri växer och ökar det med många onda gärningar. Enligt vittnet Quintin satte de eld på templet, det viktigaste i klosterfrågor, men också alla andra kyrkor som ligger inom Normandies gränser. Klostret som tillhörde Kristi ledande krigare, Dionysius, brändes ner av en flodvåg av eld. De dödade biskopen av Novomâcen med hans diakoner, och den 4 maj, vilken olycka! Alla övergivna människor tillfångatogs och fördes till skepp. Basilikan Medard och Eligio, Kristi bekännare, brändes också uppenbart ner. Det heliga templet för den heliga Geneviève i Paris brändes också uppenbart ner. De andra kyrkorna utanför murarna brändes nästan alla ner. Frankrike, förstört av denna lömska ondska, är helt avfolkat. Barn gråter, berövade det bröd som en gång fanns i överflöd här.

Året 800 börjar vålds spridning av den romerskkatolska kristendomen i Europa. Under Karpaterna i det område som av William kallas för Dacien lyckades dessa kristna året 870 avsätta och döda den lokale härskaren Rastislav-Rastic. Det var han som inbjöd två sändebud från det Bysantiska riket med namnen Cyril och Metod som idag är även officiella helgon i EU. Rastislav var vid den tiden såsom majoriteten av hans undersåtar ariansk kristen och en konkurrent till både de romerska katolikerna och till ortodoxa katoliker i Bysantien. Enligt Wiliam hade Rastislav två söner Rollo och Gurim.
Kap.5’
På den tiden bodde en viss gammal man i Dakien, men på grund av händelser och närvaron av en oräknelig armé trakasserades han från alla håll. Han ställde dock aldrig sitt folk under någon kungs ok, och han gav inte heller sina tjänster till utländska händer. Han ägde nästan hela Dakiens territorium och gjorde även anspråk på gränsområdena Dakien och Alanien, eftersom han hade erövrat dessa nationer med våld i många slag. Ty bland alla orientaliska furstar var han den mäktigaste i sin tapperhet. Han utmärkte sig över andra tveksamma i många ädla dygder. När han dog lämnade han efter sig två söner, starka i vapen, erfarna i krig, fysiskt långa, starka i mod. Den äldste av dem var Rollo, den yngre hette Gurim.

Dessa och deras anhängare slogs några år mot den nye härskaren Svätopluk och när Gurim dödades i strid beslöt Rollo att med sina anhängare flytta norrut.
Året 911 omringar Rollo med sin här Paris och tvingar kungen att lämna till honom hela Normandie. Som en uppoffring konverterar han till den romerskkatolska bekännelsen.
Några av hans anhängare som inte ville svika sin arianska kristendom har under ledning av Knut återvänt till Dacien-Danmark och Knut blev där krönt till kung Knut I. Deras fiendskap mot den romerskkatolska konkurrenten överfördes vidare till hans son Gorm-Hrom.
Det är uppenbart att stora delar av den tidiga historien i Danmark och Sverige skrevs av andra än den dåtida lokalbefolkning och historisk tolkning av denna tid är i dag fortfarane mer ett önskemål än en sanning.
Vandal