Inlägg
av Örjan » 16 aug 2024 14:41
Ämnet är ganska invecklat och det är svårt att ge några säkra svar eftersom bristen på källor gör att bilden av de nordiska ländernas statsbildningsprocess är väldigt grumlig. Lägg därtill det faktum att det går trender i historieskrivningen som gör att historiker kan komma fram till enormt olika slutsatser trots att de har haft tillgång till exakt samma källor.
Vi kan börja med Norge som tack vare de isländska sagorna och det sena enandet har den mest klara bilden av hur centraliseringen gick till. Traditionellt har man gett Harald Hårfager äran för enandet. Det avgörande slaget ägde rum vid Hafrsfjord som traditionellt daterades till år 872. Men dateringen är omstridd och senare forskare har velat datera det till år 900 även om konsensus numera är att det inträffade ca år 885. Hur som helst kom dock riket att sönderfalla efter Harald Hårfagers död ca 932 (småkungar och jarlar som mer eller mindre erkände Danmarks eller Sveriges överhöghet). Det mer varaktiga riksenandet inträffade först med Olav den helige som tog makten 1015, även om de sista småkungadömena i Östlandet försvann först när Harald Hårdråde kom till makten 1045. Andra halvan av 1000-talet och första halvan av 1100-talet var sedan en tid av politiskt stabilitet Norge. Därefter kom en period av tronstrider som av och till pågick ända fram till en bit in på 1200-talet. Den förlorade sidan i varje tronstrid försvann inte, utan de gick istället över till ett slags lågintensivt gerillakrig innan ett nytt tillfälle till storskalig kamp uppstod (en ny tronpretendent som påstod sig vara kungaättling). Först med Sverreätten på 1200-talet blev det återigen politisk stabilitet och en påtaglig stärkning av centralmakten ägde rum. Mycket starkare än i Sverige vid samma tid.
Danmarks riksenande är mer höljt i dunkel. Den traditionella uppfattningen har varit att Danmark enades inte senare än år 800. Ett danskt rike under kung Godfred som kontrollerade hela Sveriges västkust och området runt Oslofjorden framträder nämligen i frankiska källor vid den tiden. Men efter Godfreds död uppstår tronstrider och det finns indikationer på att riket var åtminstone tidvis splittrat mellan rivaliserande kungar under vikingatiden. Oklart dock hur långa dessa perioder i så fall var. I slutet av 800-talet omfattade riket samma område som under Godfred. Men när kung Gorm blev besegrad av tyskarna och tvingades släppa in kristna missionärer upprättades tre biskopsstift år 948, samtliga på Jylland vilket tyder på att han kanske bara regerade över Jylland. Hans son och efterträdare Harald Blåtand (ca 958-986) lät sedan resa en runsten i Jellinge där Harald påstod att han hade vunnit hela Danmark och Norge samt kristnat danerna. Lägg därtill arkeologiska upptäckter av en serie Trelleborgar med militära garnisoner som uppfördes vid hans tid, så har det gjort att danska historiker numera är mer benägna att ge Harald Blåtand äran av att ha enat Danmark. Även Danmark drabbades av tronstrider under tidig medeltid men dessa var inte alls lika långvariga som i Norge. Ett värre problem för Danmark var att försöka undvika att bli en del av det Tyskromerska riket eftersom de ibland var tvungna att erkänna kejsarens överhöghet. Men decennierna runt år 1200 hade de en storhetstid då danskarna lade under sig stora delar av Östersjökusten.
Sverige har det allra sämsta källäget av de skandinaviska rikena och den allra största spännviden mellan den tidigaste och den senaste dateringen. En äldre uppfattning gjorde gällande att enandet skedde på 500-talet och den baserades på existensen av Uppsala högar och de väldigt opålitliga källorna Beowulfskvädet och Ynglingasagan. Denna tolkning kan sägas ha varit som mest populär under 1800-talet och första halvan 1900-talet. Någon beskrivning i källorna av hur omfattande det svenska riket var finns dock inte förrän på 800-talet. Frankiska källor beskrev då att Skandinavien bestod av två folk, daner och svear, samt att de sistnämnda kontrollerade den östra halvan. I slutet av 800-talet uppges att Blekinge, Möre, Öland och Gotland tillhörde svearna. Ansgarskrönikan nämner även att svearna periodvis kontrollerade Kurland, vilken har bekräftats av arkeologiska fynd. Men eftersom källorna är så fragmentariska har mer källkritiska historiker ifrågasatt att det går att dra en linje mellan dessa punkter och hävda kontinuitet. Enligt dem är det först år 1000 som det med säkerhet går att konstatera att det fanns ett enat svenskt rike. Detta har varit den dominerande tolkningen under 1900-talet.
Men i slutet av 1900-talet började en mer extrem tolkning bli populär som hävdade att det var först under andra halvan av 1200-talet som ett enat rike uppstod och man har rent av pekat ut Birger jarl som Sveriges grundare. Källorna från 1200-talet är dock helt okunniga om att det svenska riket var något som nyligen hade skapats. Argumentationen går ut på att kungamakten var svag och riket tidvis splittrat och att det därför inte finns mycket av kontinuitet mellan det svenska rike som existerade år 1000 och det som "bildades" på 1200-talet. Sanningen är emellertid den att källorna till Sveriges tidiga medeltid är så pass bristfälliga att det egentligen inte går att säga bu eller bä i frågan om hur stark centralmakten var. Tronstrider var återkommande, men vi har ingen aning om hur omfattande de var, eller hur långvariga de var, eller hur skadliga de var för rikets enhet och kungamakt.
Det som är klart är att Sverige var långsammare än våra grannländer med att utveckla nationella institutioner såsom riksråd, ämbetsmän och rikstäckande lagar. Här kan närheten till kontinenten ses som en faktor. Det militära försvaret (ledungssystemet) verkar också ha varit svagare än våra grannländer under tidig medeltid. Detta kan tolkas som ett tecken på en svagare kungamakt, men det kan också tolkas som att Sverige hade en mer fredlig utveckling under tidig medeltid än våra grannländer och att det därför inte fanns ett behov av att utöka ledungen.
Åldern på det svenska ledungssystemet är för övrigt omtvistad. Det är först i landskapslagarna från 1200-talet som vi har bevis på att det existerade, men det var redan då ett föråldrat system som var under avveckling. De som hävdar ett sent riksenande påstår därför att det infördes i slutet av 1100-talet (den senast möjliga dateringen), men några belägg för detta finns inte. Ledungen är kopplad till den administrativa indelningen i hundare som ska ha haft samma folkmängd när de infördes. Detta tyder på att det var under den andra halvan av 900-talet som ledungssystemet infördes. Det skulle därmed kunna vara en förklaring till varför Sveriges utrikespolitik var så aktiv under perioden 990-1030 som är mycket bättre dokumenterad än tiden innan och tiden efter.
