fornborgar och vatten

[järnbäraren]

Många fornborgar i östra Mellansverige är av typen "tillflyktsborgar", dvs dom är belägna uppe på lättförsvarade bergshöjder. Ofta har man bara behövt befästa en sida av berget med murar, övriga sidor av berget är då så branta att en stormning här är omöjlig. Läget är väl valt ur försvarssynpunkt. En sak är dock förbryllande. Borgarna saknar tillgång till vatten!
Förmodligen speglar detta tidens krigföring. Man har inte behövt frukta någon längre belägring. Fienden har utgjorts av
löst sammansatta krigarföljen samlade kring någon karismatisk krigshövding. Målet har inte varit erövring utan plundring. Man vill slå till snabbt och överraskande och därefter försvinna lika snabbt med byte och fångar, gärna unga kvinnor. Att bli indragen i förlustbrinande strider är ointressant för dessa krigarföljen. Man vill återvända hem levande och skörda ära.
Vad borgarnas försvarare beträffar så torde dessa ha kunnat invänta snar förstärkning från angränsande bygder. Borgarna måste tillsammans med pålspärrar och vårdkasar ha ingått i ett större sammanhängande försvarssystem, gemensamt för kanske hela östra Mellansverige. Vaktposten vid vårdkasen larmar genom att tända vårdkasen och traktens befolkning har möjlighet att ta skydd uppe i borgen. Befolkningen i angränsande bygder noterar också signalen och kommer till undsättning. Förhoppningsvis så har man sålunda lyckats försvara, om inte sin egendom, så i alla fall sin befolkning.
Har någon en bättre förklaring till avsaknaden av vatten i fornborgarna?
Naturligtvis bygger mitt förklaringsförslag mycket på etnografiska analogier.

[a81]

Har någon en bättre förklaring till avsaknaden av vatten i fornborgarna?

Tänk på att vattenlinjen gick högre upp för ett par tusen år sedan. Den fornborg jag känner bäst till ligger i Bälinge socken:

Det finns en känd fornborg i Bälinge socken. Den ligger på krönpartiet av en skogsbeväxt rullstensås öster om Björklingeån och gamla E4 i höjd med Högsta. Den är 340 x 150 meter stor och i norr, öster och söder begränsad av en vallgrav, 1,5-3 meter bred och 0,3-0,6 meter djup. Innanför vallgraven finns en stenvall, 1,5-2 meter bred och 0,2-0,4 meter hög, av grus och enstaka stenar. Genom vallen och mot det intilliggande gravfältet i norr går en gammal väg, som fram till 1600-talet var huvudvägen till Norrland. Anläggningen, som ligger på gränsen mellan tre socknar, kan ha fungerat som tullstation. Direkt norr om anläggningen ligger ett gravfält från äldre järnåldern, Dragbygravfältet. (Bälinge 1:2)

...och ligger alltså på en höjd på åsen. Strax nedanför flyter den i dag lilla Björklingeån förbi, så då antagligen var en stor vik eller liknande.

[Markus Holst]

Jag känner mest till fornborgarna runt Kungsbacka, plus att jag besökt en utanför Flen. Om jag fattat saken rätt anses de västsvenska fornborgarna vara äldre än de i Östsverige, men de är ju huvudsakligen byggda på samma sätt; på höjder. Av dem jag sett, verkar ingen ha tillgång till vatten innanför murarna. Även om havsnivån var högre på den tiden, får MSN ändå inte mer dricksvatten innanför murarna. Således klarar borgarna ingen belägring, vilket väl är vad järnbäraren ville förmedla.

Undantaget är väl fornborgarna på Öland, och kanske några till, som är byggda på slätten varför det där, åtminstone i teorin, vore möjligt att gräva brunnar inne i borgen.

[a81]

Frågan är när de är byggda. Är folkvandringstiden (runt år 400-/500-talet) kulmen för byggandet av fornborgar i hela landet, eller var de tidigare i Västsverige?

[Hans]

Drickbart vatten i Östersjön?

MVH

Hans

[cats]

Drickbart vatten i Östersjön?

MVH

Hans

Här uppe i Kvarken är nog vattnet drickbart, om man tänker på salthalten, även om det smakar illa. När jag var liten var det en bonde som ibland tog vatten till sina kor nära vårt sommarställe vid havet, och vi ungar tyckte det var konstigt. Han kom med en traktor och fyllde tunnor på ett släp för att ta hem till sina djur.

För att visa att det var ok, drack bonden själv av vattnet ur en skopa, och sa att så gör de hela tiden om törsten är stor och de ville dricka. Han bjöd åt oss också. Jag minns att jag smakade, men efter det har jag nog aldrig druckit havsvatten. Smaken var inte bra. Vår hund brukade gräva en grop lite högre upp från strandkanten och dricka från den. Antagligen för att sanden filtrerade bort en del av saltet.

Sedan vet jag inte hur det är i de sydvästra delarna av Östersjön, och om man kan dricka havsvattnet där. Där är salthalten antagligen större än här i norra delarna av Östersjön. Det finns säkert någon statistik på det om man är intresserad.

[Pewi]

Östersjöns vatten är drickbart ned till Bornholm ungefär. Söder därom innehåller det mer salt än kroppen och är odrickbart, norr om går det alldeles utmärkt att dricka men smakar som sagt inget vidare. Minns många somriga tandborstningar i bräckt vatten. Smakar apa rentutsagt.

[Markus Holst]

Likväl: Drickbart vatten utanför muren är för långt bort vid en belägring.

[Valdemar Sappi]

Poängen är väl riktig.
Men en del fornborgar har väll vatten? Som den allra största jag känner till, belägen på Lolland.
Och den störste av dom på Gotland har vatten uppe på plattån. Den som är större än ringmuren i Visby, vad den nu heter... minnet skramlar tomt...

[frodeh]

Om man ser på denne type borger lenger vest i Skandinavia så er det også der nokså vanlig med en vannkilde i form av brønn eller kilde innenfor murene, så jeg er ikke så sikker på om premisset for det originale spørsmålet holder stikk.

Store norske leksikon skriver følgende:

Bygdeborg, ofte kalt tyveborg eller tjuveborg, primitivt festningsanlegg, gjerne anlagt på små og bratte fjelltopper som er utilgjengelige fra flere kanter. Forsvarsverkene består som regel av enkle tørrsteinsmurer, opprinnelig trolig forsterket med palisader, og finnes fortrinnsvis mot den side der adgangen er lettest. Huskonstruksjoner har man sjelden funnet rester av innenfor murene, men de fleste borger har hatt tilgang på vann gjennom brønner eller naturlige kilder. Bygdeborger er vanlige både i Sverige og i Norge; man antar at de norske borgene for det meste skriver seg fra romertiden og folkevandringstiden. Bygdeborgene ligger gjerne på steder som har hatt strategisk betydning, og med god utsikt over den nærliggende bygd; de oppfattes dels som midlertidige tilfluktssteder under urolige forhold i folkevandringstiden, dels som festningsanlegg i utkantene av de gamle riker. Mange norske navn på «slott» eller «borg» er knyttet til slike bygdeborger. Det er funnet mer enn 300 slike bygdeborger i Norge, særlig konsentrert om det sentrale Østlandsområdet, Sørvestlandet og Trøndelag.

Men dette er vel likevel en type fornminner som det er mye uutforsket rundt har jeg inntrykk av.

[Stefan Lundgren]

Sökning i fornminnesregistret gav 1 299 poster och fördelningen är väl utspridd upp till Gävle på ungefär och sedan finns det fornborgar längs med Norrlandskusten både söder o norr om Sundsvall samt vid Östersund. I mitt hemlandskap Uppland finns det 187 poster med fornborgar och notera att det finns några fornborgar längs med den forna vattenleden över Långhundra. Numera är det bara Sävjaån och sedan Storån som flyter där, men dessa åar blir mer o mer bäckartade ur längre bort från Fyrisån de kommer. Sävjaån flyter ungefär till trakten av Linnes Hammarby och sedan tar såväl Funboån och Storån över. Den mest kända är Broborg i Husby-Långhundra socken och den ligger inte så långt ifrån herrgården Risberga som ligger inom Östuna socken på gränsen till Husby-Långhundra socken.
Där fornborgarna ligger i Uppland var också vattenlinjen när denna tidsperiod begav sig. Uppland var ett av de sista områdena som steg upp ur vattenytan och i Jon Hogdals bok "Liv och landskap i Uppsala län" från 1993 kan man se via fyra kartor hur landhöjningen har sett ut i Uppland.

Stefan

[järnbäraren]

Alrik reste stenen, son till Sigrid, efter sin fader Spjut.
Han västerut
varit hade
borg han brutit
och besegrat.

Kjula Södermanland

Hur bröt och besegrade man borg i östra Sverige? Belägring kan ju verka som det lättaste sättet. I och med att borgarna saknar tillgång till vatten så är det ju bara att vänta. Men en belägring förutsätter, så vitt jag förstår, att belägraren behärskar hela det territorium inom vilket borgen är belägen, något som under förhistorisk tid måste ha varit mycket svårt.
Från historisk tid känner jag på rak arm till fem försök att från havet invadera östra Sverige, samtliga misslyckades. Fyrisvallarna 986, Brunkeberg 1471, Vädla 1517, Brännkyrka 1518, Baggensstäket 1719. Så vitt jag förstår så har man inte kunnat transportera tillräckligt stora styrkor över havet för att lyckas.
Var det lättare under förhistorisk tid? Det tror jag inte.
Den snabba överraskande raiden bör alltså ha varit den enda möjliga angreppsmetoden. Ska en borg "brytas och besegras" så måste det ske med snabb stormning. Angriparna befinner sig i tidsnöd. Man bör räkna med att förstärkning från angränsande bygder snart anländer och då hamnar angriparna i numerärt underläge och i en mycket prekär situation.
Försvarsstrategin mot de ständiga överfallen över havet har sett ut så här:
Vårdkasarna varnar för fienden.
Pålspärrarna fördröjer fienden.
Vid borgar och vallanläggningar hejdar man fienden.
När bygdernas uppbåd av vapenföra män har hunnit samlas så går man, i numerärt överläge, till motanfall och besegrar fienden (om denne är dum nog att dröja sig kvar).
Fornlämningar som pålspärrar och fornborgar vittnar om en kust som har varit svårt plågad av överfall.
I Erikskrönikans kapitel om Stockholms grundläggning finns en kort men intressant skildring av hur dessa strider har gått till under tidig medeltid och, tror jag, även under forntiden.

[Jotuni]

Från historisk tid känner jag på rak arm till fem försök att från havet invadera östra Sverige, samtliga misslyckades. Fyrisvallarna 986, Brunkeberg 1471, Vädla 1517, Brännkyrka 1518, Baggensstäket 1719. Så vitt jag förstår så har man inte kunnat transportera tillräckligt stora styrkor över havet för att lyckas.
Var det lättare under förhistorisk tid? Det tror jag inte.

Sigtuna år 1187.