Nyligen besökte jag en forskare, dock inte riktigt i historia men vårat samtal gled snabbt in på det ämnet på grund av ett par äldre marockanska stigbyglar av metall som finns vi hennes eldstad. Jag nämnde lite osäkert att det kanske hittats några par så pass tidigt som vendeltid i Sverige (för det har det väl?). Hon menade då att nybyggare flitigt använde stigbyglar av trä i Amerika. Vidare att man säkert gjorde detsamma i tidigare norden men att de förmodligen vittrat bort med tiden och enbart de av metall finns kvar att beskåda.
Någon som vet mer eller kan ge mig vidare tips på litteratur? Funderar en del över tråden Vikingarnas hästar.
Stigbyglar av trä
-
Stefan Lundgren
- Stödjande medlem 2022
- Inlägg: 11941
- Blev medlem: 11 augusti 2003, 18:15
- Ort: Uppland
- Kontakt:
När jag sökte på libris så fick jag fram denna bok och det är mycket möjligt att det fanns träbyglar förut i olika ridutrustningar, såvitt vad jag vet så red man direkt på hästryggen förut också. Vissa folkgrupper gjorde detta.
Stefanförfattare: Williams, David
titel: Late Saxon stirrup-strap mounts : a classification and catalogue : a contribution to the study of Late Saxon ornamental metalwork / David Williams
förlag/år: York : Council for British Archaeology, 1997
omfång: x, 121 s. : ill.
serie: Research report / The Council for British Archaeology, , ISSN 0589-9036 ; 111
ISBN: 1-872414-84-2
klassifikation (SAB): Je.17
klassifikation (SAB): Je.3
klassifikation (SAB): Je.05
ämnesord: Beslag
Det finns en doktorsavhandling i arkeologi från 2001.
Anneli Sundkvist, Uppsala har skrivit:
Hästarnas land, aristokratisk hästhållning och ridkonst i Svealans yngre järnålder. En utmärkt översikt i ämnet som belyser forkningsläget idag. Från vendeltid finns stigbyglar av metall, det finns fynd från Valsgärde och Vendel . Det förefaller troligt att man före järnstigbyglarnas införande använde stigbyglar av trä, ben mm. Stigbyglar användes i Asien långt tidigare.
Före romartid användes sadlar knappast alls i Europa. Ca 100 e Kr användes en sadel med karmar som gav ryttaren stadig sits. Stigbyglar behövs inte för att ryttaren skulle få en stadig sits.
Har man en relativt småvuxen häst kan man öva sig att i svinga sig upp på hästen eller använda sitt spjut för att ta sats (beskrivs av Xenofon ca 350 f Kr). Det innebär att man knappast behövde stigbyglar för att komma upp på hästen innan ryttarna började bära tyngande rustningar.
Vissa tror att stigbygeln föddes i ett kallt klimat där den kan ge foten ett stöd så att inte blodtillförseln i benen stryps. Jag är tveksam till den idén eftersom jag vet hur smärtsamt frusna fötterna blir om man håller dem i stigbyglarna under isande kall vinter... När det är kallt är det förövrigt lämpligast att ha trästigbyglar.
Så vad ska man med stigbyglar till?
På Asiens stäpper utvecklades bågskytte från hästryggen. Hällsristningar visar att kompositbågar började användas mycket tidigt - och därmed hade beridna bågskyttar ett välutvecklat specialvapen. En bågskytt kan avlossa pilar i alla gångarter på villkor att han kan göra sig opåverkad av hästens rörelse. Ett sätt är att lätta med baken från hästens rygg - klart mycket enklare om man har stigbyglar.
Hästen blir fortare trött om den ständigt har ryttaren tryckande på ryggmusklerna. Den lätta sitsen har gärna använts av ryttare som ridit snabbt och länge. Under 1500-1600-talet kallades det för att rida à la Genetta till skillnad från att rida á la Brida som var det gängse bland kavallerister. À la Genetta var utbredd bland araber, turkar och östliga folk som polacker och tartarer. Tillämpades troligen i hög grad även i Sverige i förgången tid.
Ridning á la Genetta fordrar en öppen sadel med flackt säte, jämför husarsadlar från 1800-talet. À la Brida utövades i sadlar där ryttaren stöttas av höga karmar. Sådana sadlar används ännu av spanska tjurfäktare.
Med utgångspunkt från de fynd man gjort av sadelbeslag i vendeltida gravar förmodas den periodens sadlar ha varit mycket lika á la genettaridningens sadlar.
Anneli Sundkvist, Uppsala har skrivit:
Hästarnas land, aristokratisk hästhållning och ridkonst i Svealans yngre järnålder. En utmärkt översikt i ämnet som belyser forkningsläget idag. Från vendeltid finns stigbyglar av metall, det finns fynd från Valsgärde och Vendel . Det förefaller troligt att man före järnstigbyglarnas införande använde stigbyglar av trä, ben mm. Stigbyglar användes i Asien långt tidigare.
Före romartid användes sadlar knappast alls i Europa. Ca 100 e Kr användes en sadel med karmar som gav ryttaren stadig sits. Stigbyglar behövs inte för att ryttaren skulle få en stadig sits.
Har man en relativt småvuxen häst kan man öva sig att i svinga sig upp på hästen eller använda sitt spjut för att ta sats (beskrivs av Xenofon ca 350 f Kr). Det innebär att man knappast behövde stigbyglar för att komma upp på hästen innan ryttarna började bära tyngande rustningar.
Vissa tror att stigbygeln föddes i ett kallt klimat där den kan ge foten ett stöd så att inte blodtillförseln i benen stryps. Jag är tveksam till den idén eftersom jag vet hur smärtsamt frusna fötterna blir om man håller dem i stigbyglarna under isande kall vinter... När det är kallt är det förövrigt lämpligast att ha trästigbyglar.
Så vad ska man med stigbyglar till?
På Asiens stäpper utvecklades bågskytte från hästryggen. Hällsristningar visar att kompositbågar började användas mycket tidigt - och därmed hade beridna bågskyttar ett välutvecklat specialvapen. En bågskytt kan avlossa pilar i alla gångarter på villkor att han kan göra sig opåverkad av hästens rörelse. Ett sätt är att lätta med baken från hästens rygg - klart mycket enklare om man har stigbyglar.
Hästen blir fortare trött om den ständigt har ryttaren tryckande på ryggmusklerna. Den lätta sitsen har gärna använts av ryttare som ridit snabbt och länge. Under 1500-1600-talet kallades det för att rida à la Genetta till skillnad från att rida á la Brida som var det gängse bland kavallerister. À la Genetta var utbredd bland araber, turkar och östliga folk som polacker och tartarer. Tillämpades troligen i hög grad även i Sverige i förgången tid.
Ridning á la Genetta fordrar en öppen sadel med flackt säte, jämför husarsadlar från 1800-talet. À la Brida utövades i sadlar där ryttaren stöttas av höga karmar. Sådana sadlar används ännu av spanska tjurfäktare.
Med utgångspunkt från de fynd man gjort av sadelbeslag i vendeltida gravar förmodas den periodens sadlar ha varit mycket lika á la genettaridningens sadlar.
-
Johan Matsson
- Medlem
- Inlägg: 1000
- Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41