Vegetationen
-
Johan Matsson
- Medlem
- Inlägg: 1000
- Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41
Vegetationen
Har ofta funderat på hur vegetationen såg ut i Sverige under vikingatiden - skog, träd, blommor, buskar och sånt. Barrträden har ju spritt sig efter klimatets förändring. Granan har väl relativt nyligen kommit till Skåne t.ex. Jag antar att det måste sett rätt så olika ut även om temperaturen börjat sjunka efter bronsåldern. Vet någon om det konstruerats bilder?
För tusen år sedan fanns i stort sett samma växtarter som idag. Också klimatet var ganska likt dagens, och därmed vegetationszonerna. Här finns en karta över vegetationszonerna för 1000 år sedan, och här finns en karta över vegetationszonerna idag. Som synes är de ganska lika. Men däremot har artsammansättningen och vilka arter som dominerar i zonerna förändrats en hel del på tusen år. Som du kanske vet så pratar man om boreal respektive nemoral zon.
Boreal zon är, för att uttrycka sig simpelt, den norra barrskogsregionen - taigan - som sträcker sig i ett cirkumpolärt bälte söder om tundran på det norra halvklotet. Tänk norrländsk barrskog. I Sverige brukar man säga att den rena boreala zonen sträcker sig ner till Dalälven. Dock fattas en viktig komponent i dagens boreala skogar - skogsbränder.
Inom ekologin pratar man om ASIO-skogar, beroende på hur ofta de brinner: aldrig, sällan, ibland eller ofta. Tallen är ett trädslag som med sin tjocka bark är väl anpassad till skogsbränder - en torr tallskog kan i naturliga miljöer ha en brandfrekvens på så lite som 50 år. Dvs i genomsnitt var 50:e år brinner skogen av. Idag har vi i Sverige en brandfrekvens på 10 000 år... skillnaden är uppenbar. Vid en brand står vuxna tallar kvar, en del blir dock brandskadade och faller. De avbrända ytorna koloniseras dock snabbt av unga tallplantor och lövträdspionjärer som björk och asp. Eftersom områdena brinner så ofta hinner inte så mycket organiskt material ansamlas i och på marken, så branden är relativt ytlig och skadar oftast inte frön och rötter så mycket. Idag har vi ofta hundratals år av ackumulerat brandstoff i marken - och skogsbränderna blir mycket värre... Motsatsen finns i sumpskogar, som är så sura att de aldrig brinner. Dessa har mycket lång kontinuitet. Trädslagen är främst gran samt inslag av al. Mellan dessa finns en gradvis skala av allt tätare bränder. Resultatet blir hursomhelst en betydligt mer mångformig skog än dagens bestånd, framförallt mycket mer löv. Sådan här skog finns knappast alls i Sverige idag, men i Ryssland finns områden kvar som har en ganska orubbad ekologi.
Här står lite mer om ASIO-modellen. Så långt Norrland.
I sydligaste Sverige (typ Skåne, Blekinge och Halland) har vi den nemorala zonen. Här har vi normalt sett ädla lövträd som de dominerande arterna, framförallt då bok och även ek. Alm, ask, lind lönn och hassel är andra vanliga arter. Gran fanns inte alls, tall fanns dock i viss utsträckning även här på torra marker. Brand spelar ingen större roll i ädellövskogen. Redan då var den troligen rejält påverkan av människan, om inte annat så genom att stora växtätare som uroxe m.m. var undanträngda.
Mellan dessa båda zoner har vi en blandzon som kallas för den boreonemorala zonen (inte så värst fantasifullt). Som namnet antyder så har vi här naturligt en blandskog med såväl tall, gran och ädellövinslag. Beroende på markförhållandena dominerade det ena eller andra. Tallen har fördel på torra marker, ädellöv kan konkurrera ut gran på näringsrika marker, till exempel. Den största skillnaden är dock givetvis att vi har oändligt mycket mer barrskog och mycket mer ensade skogar - ein wald, ein land, ein baum! Som jämförelse kan man studera barrträdens utbredning nu och då: Tall nu och tall då samt gran nu och gran då. Titta sedan på exempelvis ekens utbredning nu och då samt bokens utbredning nu och då.
Oj, vad långt det blev! Ni får hejda mig om jag tjatar för mycket. Jag ska be att få återkomma om betesmarkernas växtvärld, måste läsa på lite om den biten.
Redigerat eftersom vegetation stavas med ett i...
Boreal zon är, för att uttrycka sig simpelt, den norra barrskogsregionen - taigan - som sträcker sig i ett cirkumpolärt bälte söder om tundran på det norra halvklotet. Tänk norrländsk barrskog. I Sverige brukar man säga att den rena boreala zonen sträcker sig ner till Dalälven. Dock fattas en viktig komponent i dagens boreala skogar - skogsbränder.
Inom ekologin pratar man om ASIO-skogar, beroende på hur ofta de brinner: aldrig, sällan, ibland eller ofta. Tallen är ett trädslag som med sin tjocka bark är väl anpassad till skogsbränder - en torr tallskog kan i naturliga miljöer ha en brandfrekvens på så lite som 50 år. Dvs i genomsnitt var 50:e år brinner skogen av. Idag har vi i Sverige en brandfrekvens på 10 000 år... skillnaden är uppenbar. Vid en brand står vuxna tallar kvar, en del blir dock brandskadade och faller. De avbrända ytorna koloniseras dock snabbt av unga tallplantor och lövträdspionjärer som björk och asp. Eftersom områdena brinner så ofta hinner inte så mycket organiskt material ansamlas i och på marken, så branden är relativt ytlig och skadar oftast inte frön och rötter så mycket. Idag har vi ofta hundratals år av ackumulerat brandstoff i marken - och skogsbränderna blir mycket värre... Motsatsen finns i sumpskogar, som är så sura att de aldrig brinner. Dessa har mycket lång kontinuitet. Trädslagen är främst gran samt inslag av al. Mellan dessa finns en gradvis skala av allt tätare bränder. Resultatet blir hursomhelst en betydligt mer mångformig skog än dagens bestånd, framförallt mycket mer löv. Sådan här skog finns knappast alls i Sverige idag, men i Ryssland finns områden kvar som har en ganska orubbad ekologi.
Här står lite mer om ASIO-modellen. Så långt Norrland.
I sydligaste Sverige (typ Skåne, Blekinge och Halland) har vi den nemorala zonen. Här har vi normalt sett ädla lövträd som de dominerande arterna, framförallt då bok och även ek. Alm, ask, lind lönn och hassel är andra vanliga arter. Gran fanns inte alls, tall fanns dock i viss utsträckning även här på torra marker. Brand spelar ingen större roll i ädellövskogen. Redan då var den troligen rejält påverkan av människan, om inte annat så genom att stora växtätare som uroxe m.m. var undanträngda.
Mellan dessa båda zoner har vi en blandzon som kallas för den boreonemorala zonen (inte så värst fantasifullt). Som namnet antyder så har vi här naturligt en blandskog med såväl tall, gran och ädellövinslag. Beroende på markförhållandena dominerade det ena eller andra. Tallen har fördel på torra marker, ädellöv kan konkurrera ut gran på näringsrika marker, till exempel. Den största skillnaden är dock givetvis att vi har oändligt mycket mer barrskog och mycket mer ensade skogar - ein wald, ein land, ein baum! Som jämförelse kan man studera barrträdens utbredning nu och då: Tall nu och tall då samt gran nu och gran då. Titta sedan på exempelvis ekens utbredning nu och då samt bokens utbredning nu och då.
Oj, vad långt det blev! Ni får hejda mig om jag tjatar för mycket. Jag ska be att få återkomma om betesmarkernas växtvärld, måste läsa på lite om den biten.
Redigerat eftersom vegetation stavas med ett i...
Senast redigerad av 1 Sarvi, redigerad totalt 7 gånger.
-
Johan Matsson
- Medlem
- Inlägg: 1000
- Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41
Överväldigad blev jag av detta utförliga svar. Mycket intressant. Jag får nog känslan av att det visuellt måste sett rätt olika ut ändå på en del ställen i Sverige när jag laser detta och tittar på kartorna.
Jag tycker mig se mindre skildnader åt det motsatta hållet på vissa ställen i mina hemtrakter på bara 20 - 25 år där det växt upp fler lövträd på skiftena. Det är bra mycket rödare och gulare i skogen på höstarna på en del ställen numera.
Skall fortsätta läsa.
Jag tycker mig se mindre skildnader åt det motsatta hållet på vissa ställen i mina hemtrakter på bara 20 - 25 år där det växt upp fler lövträd på skiftena. Det är bra mycket rödare och gulare i skogen på höstarna på en del ställen numera.
Skall fortsätta läsa.
Tack för inlägget, Sarvi. Boreonemoral, det skall jag lägga på minnet.
En lurig grej är det relativt korta mannaminnet -- här på västkusten så får man ideligen, ideligen höra av di gamble hur mycket skog det är idag jämfört med hur det var förr dvs. när den som talar var ung. Men det skoglösa Bohuslän är ju ett sentida verk av människohand. Från 1700-talet och bakåt i tiden fanns det lika mycket skog här som på andra ställen, dvs. mer än vad som är vanligt idag. Det var också betydligt mer lövskog än gran. Om det på vikingatiden byggdes så mycket båtar som det påstås så måste det ha funnits tämligen gott om välväxta ekar o.dyl., vilka man får leta bra länge efter idag. Man tänker sig ofta skogen som en sorts urkraft, utanför människornas sfär, men det är ju faktiskt tvärtom. Dagens s.k. granåkrar har ju sannerligen inte mycket med naturlig skog att göra.
(Kort fråga: Hur kommer det sig att historiska data saknas för Gotland?)
En lurig grej är det relativt korta mannaminnet -- här på västkusten så får man ideligen, ideligen höra av di gamble hur mycket skog det är idag jämfört med hur det var förr dvs. när den som talar var ung. Men det skoglösa Bohuslän är ju ett sentida verk av människohand. Från 1700-talet och bakåt i tiden fanns det lika mycket skog här som på andra ställen, dvs. mer än vad som är vanligt idag. Det var också betydligt mer lövskog än gran. Om det på vikingatiden byggdes så mycket båtar som det påstås så måste det ha funnits tämligen gott om välväxta ekar o.dyl., vilka man får leta bra länge efter idag. Man tänker sig ofta skogen som en sorts urkraft, utanför människornas sfär, men det är ju faktiskt tvärtom. Dagens s.k. granåkrar har ju sannerligen inte mycket med naturlig skog att göra.
(Kort fråga: Hur kommer det sig att historiska data saknas för Gotland?)
-
Belisarius
- Medlem
- Inlägg: 5093
- Blev medlem: 26 november 2004, 14:43
- Ort: Utrikes
Och de närmast oavbrutna granskogsbestånden i mellansverige (småland/väster- och östergötland) var förmodligen inte fullt så enahanda för 1000 år sedan utan mer uppblandade. Den sortens skog vi har idag är en slags jordbruksskog, se det som väldigt långsamt växande åkerfält. Artrikedomen blir därefter...
Jag hatar granskog, uppväxt mitt i den
Jag hatar granskog, uppväxt mitt i den
-
Johan Matsson
- Medlem
- Inlägg: 1000
- Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41
En orsak till att det numera växer lite mer lövträd på skogsskiftena än för ett par decennier sedan är att det lönar sig med lite mer blandad skog än då, tror jag. Har inte kollat detta riktigt. En annan grej är väl rent slarv och nonchalans då busk och sly blir till risig djungel.
Annars har jag tänkt på att de uppmålade sagobilderna av medeltid och Tolkienböcker med lummiga skogar inte behöver vara så felaktig jämfört med den naturbild vi ser på ett planterat strikt skifte idag och applicera den på exempelvis järnålder. Det är inte någon stor procent urskog vi har nu.
Annars har jag tänkt på att de uppmålade sagobilderna av medeltid och Tolkienböcker med lummiga skogar inte behöver vara så felaktig jämfört med den naturbild vi ser på ett planterat strikt skifte idag och applicera den på exempelvis järnålder. Det är inte någon stor procent urskog vi har nu.
Jag hade skrivit ett inlägg som dels var förbannat långt, dels var riktigt bra (om jag får säga det själv), men så får IE tuppjuck och låter allting flyga iväg som fria elektroner.... 
En sak som måste beaktas när man gör sådana här generella beskrivningar och resonemang är att de förstås är generella - lokala förhållanden, djurhållning, bruk och sedvänjor gjorde antagligen att åtminstone den bebyggelsenära skogen kunde skilja sig ganska rejält mellan olika områden.
Nog om skogen för tillfället, och över till torvan! Jordbruk består egentligen av två delar, som förr (innan konstgödningens tid) var starkt sammankopplade: åkerbruk och djurhållning. Under vikingatid och tidig medeltid skedde en omläggning av markutnyttjandet jämfört med förhållandena under järnåldern. Under järnåldern hade man enskifte, dvs odlingen skedde på ett och samma gärde år efter år. Detta var möjligt utan att utarma åkern genom att man stallade djuren under vintern och tog tillvara på dyngan. Åkern var inhägnad – gärdad – för att skydda grödan från de betande djuren, och även de bästa slåttermarkerna var ingärdade. Dessa behövde man ju för att ha vinterfoder till djuren. Stora arealer av ganska bra mark användes dock fortfarande som betesmark till djuren under vegetationssäsongen. Under vikingatiden förändrades detta. Bebyggelsemönstret ändras och gamla järnåldersgårdar ändrar läge. En form av tvåskifte införs – halvträda -, dvs. ett gärde ligger i träda medan ett brukas och vice versa. På så vis behövs inte lika mycket gödsel, och eventuellt kan trädesmarken betas under vissa perioder. Då sker också en viss gödsling… En nackdel är att trädan därmed blir svårarbetad p.g.a. att ytlagret trampas, så det här var möjligt först i och med att årder med järnbill blev tillgängligt. Dock behövs större areal åker, så vissa av de ingärdade slåttermarkerna hamnar under plogen (bildligt talat, plogen är en senare uppfinning).
Djuren måste förstås fortfarande ha vinterfoder, så man tar i anspråk de bästa markerna (som ännu inte används för åkerbruk). Dessa är inhägnade och slås på sommaren för att få hö, och dessutom kan man ha skördat lövbärande grenar från lämpliga träd på denna mark – s.k. hamling. Sålunda uppstår ängsmarker, glest trädbevuxna. Djuren kan förstås få efterbeta på ängsmarkerna sedan vinterfodret bärgats. På de här markerna så har vi för övrigt nordens artrikaste växtsamhälle, bara antalet arter kärlväxter kan uppgå till ett fyrtiotal per kvadratmeter. I en granplantering av värsta sorten är motsvarande siffra två-tre…
Betesmarkerna förskjuts alltså ett steg ut från bebyggelsen, och skogsbete blev regel på många håll. Skogsbete påverkar skogen: i barrskog betas gärna risen bort, gläntor öppnas genom att lövuppslag efter fallna träd betas ner, enbuskar och ljusälskande örter etc vandrar in i de ljusaste luckorna och så vidare. Kanske fällde man på sina håll även träd för att få mer ljus till marken. Så i bebyggelsenära miljöer så kan skogen se ganska rejält annorlunda ut jämfört med i mer avsides områden. En annan företeelse som säkert förekom, men i olika utsträckning, var svedjebruk.
Återigen, observera att det här är ganska vilda generaliseringar! I ett så stort och mångformigt land som Sverige förekommer naturligtvis massvis med lokala och regionala variationer.
En mycket bra och fantastiskt fint illustrerad historia över jordbrukets inverkan på landskap och ekologi finns i boken Svenska Naturbetesmarker – historia och ekologi av Urban Ekstam och Nils Forshed. Naturvårdsverket håller tydligen på att rea ut den för tillfället – bara 78 spänn på Naturvårdsverkets Internetbokhandel! Rekommenderas varmt för alla som har det minsta intresse av svensk jordbrukshistoria och/eller natur. Om man sedan vill dyka djupare i speciella detaljer så är prof. Janken Myrdal från SLU (icke att förväxla med sin far, Jan Myrdal) en bra och (för att vara akademiker) lättläst författare.
Med hopp om att datorn uppför sig den här gången...
Ja, lövved är lite lönsammare nu för tiden... och samtidigt så har statens råd och regelverk förändrats något sedan 60- och 70-talets väldigt enhetligt styrda skogar. Numera kör man helst med s.k. ståndortsanpassat skogsbruk, dvs man tar hänsyn till markförhållanden och lokalklimat när man avgör vad som ska planteras. Dessutom har man insett att lövinslag kanske inte bara är antikrist i vegetativ form, utan att det kan ha sina fördelar med lövuppslag i vissa situationer. Idag har vi, tack vare tidigare decenniers anti-lövkampanjer brist på lövved, och då menar jag inte timmer (där vi förstås har en rejäl brist också) utan ren massaved. En viss andel lövved är önskvärt i många pappersbruk, men som det ser ut idag så importeras faktiskt lövved från Östereuropa och Ryssland för att bli till pappersmassa! Problemet med skogsbruket är att reglerna alltid är utformade efter dagens industrisystem och brister, men det skog som anlades efter de regler som var "rätt" på femtio- och sextiotalen kommer att slutavverkas 60-80-100 år efter att reglerna implementerades, och då kan förhållandena ändrats ganska rejält... Men nu ska vi (läs: jag) inte sväva iväg mer i några excesser i svensk efterkrigstids skogspolitik, för då kan vi hålla på ett bra tag...hannberg skrev:En orsak till att det numera växer lite mer lövträd på skogsskiftena än för ett par decennier sedan är att det lönar sig med lite mer blandad skog än då, tror jag. Har inte kollat detta riktigt. En annan grej är väl rent slarv och nonchalans då busk och sly blir till risig djungel.
Fast några större arealer skog som är helt opåverkad av mänsklig aktivitet fanns knappast i södra Sverige ens vid denna tid. Liten utläggning: biologer och skogsmänniskor pratar sällan om urskog, istället talar man (lite slarvigt, men mer rättvisande) om gammelskog, och menar därmed skog som inte brukas med moderna skogsbruksmetoder. Den största visuella skillnaden är, precis som jag skrev i inlägget ovan den större mängden löv och den större mångformigheten, men även mängden död ved. I en gammelskog kan så mycket som 20% av veden vara död ved, i form av stående (torrakor) eller liggande (lågor) träd. En annan sentida faktor som påverkat skogarna är skogsdikningen, som gjort fuktiga och sumpiga områden ovanligare - även om Sverige fortfarande är ett av världens mest våtmarksrika länder.hannberg skrev:Annars har jag tänkt på att de uppmålade sagobilderna av medeltid och Tolkienböcker med lummiga skogar inte behöver vara så felaktig jämfört med den naturbild vi ser på ett planterat strikt skifte idag och applicera den på exempelvis järnålder. Det är inte någon stor procent urskog vi har nu.
Nog om skogen för tillfället, och över till torvan! Jordbruk består egentligen av två delar, som förr (innan konstgödningens tid) var starkt sammankopplade: åkerbruk och djurhållning. Under vikingatid och tidig medeltid skedde en omläggning av markutnyttjandet jämfört med förhållandena under järnåldern. Under järnåldern hade man enskifte, dvs odlingen skedde på ett och samma gärde år efter år. Detta var möjligt utan att utarma åkern genom att man stallade djuren under vintern och tog tillvara på dyngan. Åkern var inhägnad – gärdad – för att skydda grödan från de betande djuren, och även de bästa slåttermarkerna var ingärdade. Dessa behövde man ju för att ha vinterfoder till djuren. Stora arealer av ganska bra mark användes dock fortfarande som betesmark till djuren under vegetationssäsongen. Under vikingatiden förändrades detta. Bebyggelsemönstret ändras och gamla järnåldersgårdar ändrar läge. En form av tvåskifte införs – halvträda -, dvs. ett gärde ligger i träda medan ett brukas och vice versa. På så vis behövs inte lika mycket gödsel, och eventuellt kan trädesmarken betas under vissa perioder. Då sker också en viss gödsling… En nackdel är att trädan därmed blir svårarbetad p.g.a. att ytlagret trampas, så det här var möjligt först i och med att årder med järnbill blev tillgängligt. Dock behövs större areal åker, så vissa av de ingärdade slåttermarkerna hamnar under plogen (bildligt talat, plogen är en senare uppfinning
). Djuren måste förstås fortfarande ha vinterfoder, så man tar i anspråk de bästa markerna (som ännu inte används för åkerbruk). Dessa är inhägnade och slås på sommaren för att få hö, och dessutom kan man ha skördat lövbärande grenar från lämpliga träd på denna mark – s.k. hamling. Sålunda uppstår ängsmarker, glest trädbevuxna. Djuren kan förstås få efterbeta på ängsmarkerna sedan vinterfodret bärgats. På de här markerna så har vi för övrigt nordens artrikaste växtsamhälle, bara antalet arter kärlväxter kan uppgå till ett fyrtiotal per kvadratmeter. I en granplantering av värsta sorten är motsvarande siffra två-tre…
Betesmarkerna förskjuts alltså ett steg ut från bebyggelsen, och skogsbete blev regel på många håll. Skogsbete påverkar skogen: i barrskog betas gärna risen bort, gläntor öppnas genom att lövuppslag efter fallna träd betas ner, enbuskar och ljusälskande örter etc vandrar in i de ljusaste luckorna och så vidare. Kanske fällde man på sina håll även träd för att få mer ljus till marken. Så i bebyggelsenära miljöer så kan skogen se ganska rejält annorlunda ut jämfört med i mer avsides områden. En annan företeelse som säkert förekom, men i olika utsträckning, var svedjebruk.
Återigen, observera att det här är ganska vilda generaliseringar! I ett så stort och mångformigt land som Sverige förekommer naturligtvis massvis med lokala och regionala variationer.
En mycket bra och fantastiskt fint illustrerad historia över jordbrukets inverkan på landskap och ekologi finns i boken Svenska Naturbetesmarker – historia och ekologi av Urban Ekstam och Nils Forshed. Naturvårdsverket håller tydligen på att rea ut den för tillfället – bara 78 spänn på Naturvårdsverkets Internetbokhandel! Rekommenderas varmt för alla som har det minsta intresse av svensk jordbrukshistoria och/eller natur. Om man sedan vill dyka djupare i speciella detaljer så är prof. Janken Myrdal från SLU (icke att förväxla med sin far, Jan Myrdal) en bra och (för att vara akademiker) lättläst författare.
Med hopp om att datorn uppför sig den här gången...
-
Johan Matsson
- Medlem
- Inlägg: 1000
- Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41