De föränderliga nordiska gudarna

[Dûrion Annûndil]

Trots vissa mer spekulativa trådar på forumet angående de fornnordiska gudarna... Det har onekligen rört upp lite frågeställningar.

De nordiska gudarna presenteras hos Snorre, Saxo, och Adam av Bremen, som tämligen klart avskärmade gudomligheter - likt den grekiska gudavärlden.

Om man följer källorna, så verkar det dock som att många av gudomligheterna flyter in i varandra, genom attribut, eller genom namn som är förvillande lika varandra eller har liknande betydelser. Eller så byter gudarna namn.
---------

Ett exempel är den germanska guden som Tacitus nämner; Nerthus. Denna gud tolkas som kvinnlig av Tacitus. Nerthus är en fruktbarhetsgud, som förs genom trakten i en helig vagn, dragen av kor. När detta sker så råder fred och välstånd. Att detta sker på andra sidan vattnet (från Schleswig/Jylland sett), tyder väl på Sverige.

I vikingatid finns den manlige guden Njord. Njord är samma namn som Nerthus. Njord är lite i skymundan, gift med sin syster, med barnen Frej och Freja, gifta med varandra även de...

Frej är fruktbarhetsguden, som ger fred och välstånd. Under hans blot råder Frodefreden. Liknande beskrivs Njord innan dess. Frejas kultstaty förs över den lokala nejden i en vagn. Till Balders likbål färdas hon i en vagn dragen av katter.

Det spekuleras alltså i att Nerthus byter kön för att bli Njord, eller att Nerthus är tvekönad, eller att Nerthus har en manlig motpol. Njord som gift med sin syster skulle vara en förenkling av detta. Frej och Freja likaså, då de är att betrakta som identiska med sina "föräldrar". Deras syskonäktenskap är likaså tecken på deras bipolaritet, utryck för olika sidor hos fruktbarheten.

Likaså med Oden och Freja. Oden är gift med Frigg, som etymologiskt kan spåras som vara detsamma som germanskans Frea, och därmed Freja. De beskriv i liknande ordalag som dragna åt det erotiska hållet. Freja anses även vara gift med Od (Ódr), vilket betyder "extatiskt raseri" och binds samman med Oden, och hon delar mycket med Oden, närhet till slagfältet, och sejden. Och lite andra paralleller.

------
Har Snorre och Saxo blandat ihop gudanamn, eller har de hört olika historier och passat ihop det hela självt, eller har gudarnas namn förändrats men inte historierna? Går det att lita på beskrivningarna av Asarna?

Mvh -Dan

[SolitaryMan]

Bra genomgång och en intressant frågeställning!

En trolig förklaring är nog också att den fornnordiska religionen aldrig var fullständigt enhetlig. Det fanns ingen "asabibel" där allting lades fram fixt och färdigt. Geografiskt skilde sig säkert dyrkan åt, liksom den gjorde över tiden och inom olika samhällslager. Lokala "husgudar" var viktigare på en plats än en annan och mytologi och föreställningar kring dessa kan säkert utvecklats separat.

Bristen på skrivna källor, där i stort sett bara Snorre är känd i vidare kretsar, har givit bilden av att det fanns EN asareligion. Nästan helt säkert var det inte så. Som lyfts fram i andra trådar var både Ull och Tyr viktiga gudar att döma av ortsnamn. Hos Snorre nämns de bara i förbigående. Hade Snorre levt femhundra eller tusen år tidigare och nedtecknat sin bild av gudavärlden hade den helt säkert sett annorlunda ut. Kanske Tyr hade rollen som högste himmelgud och Ull som solgud, medan en Nerthus/Freja-gudinna stod för fruktbarheten med en obskyr krigsgud Od/Oden/Wodan som make i en biroll. Vet vet?

Jag tror därför inte att man kan ställa frågan om det går att "lita på" bilden av Asarna. Det fanns säkerligen aldrig en helt enhetlig bild, men den var förmodligen sann när den nedtecknades. Eller snarare, eftersom Snorre skrev på 1200-talet, var det den bilden som levde kvar efter kristnandet.

[Hexmaster]

Bra genomgång och en intressant frågeställning!

Och vilket bra svar sen; finns just inget att tillägga.

En trolig förklaring är nog också att den fornnordiska religionen aldrig var fullständigt enhetlig.

Exakt, och tänker man efter så inser man att den knappast kunde vara på något annat sätt.

Bristen på skrivna källor, där i stort sett bara Snorre är känd i vidare kretsar, har givit bilden av att det fanns EN asareligion. Nästan helt säkert var det inte så.

Reglerade och "standardiserade" religioner är historiskt sett inte regeln utan undantaget. Även i en s.a.s. kontrollerad civilisation som Egypten ändrades ständigt gudarnas status, uppgifter m.m., vanligtvis för att reflektera maktförhållandena för dagen m.m.

För att återgå till källorna - visst är det så att Adam av Bremen skriver att Tor visas som asagudarnas kung, placerad i mitten med Oden och Frej vid sina sidor? Annars så är det ju Oden som brukar få den rollen.

[Christer Samuelsson]

Jag tycker nog ni bevisat att man inte på minsta sätt kan lita på några skriftliga källor beträffande detta. Sagan om våra asagudar är tvivelsförutan en muntligt överförd historia. D.v.s. att varje människa som har att berätta saken vidare kan, avsiktligt eller oavsiktligt förändra alltsammans.

Därför sitter vi här 2004 och rullar måhända med ögonen.

Samma sak torde gälla stavningen av det svenska språket. Fram till 1600 ungefär, kunde man nog stava lite hur som helst, men sedan dyker Johannes Bureus upp och försöker få lite ordning på det hela. Huruvida han kyckas med detta, må vara osagt, men han gör ett försök.

Våra Asagudar emellertid, kommer nog alltid att få dväljas i de gudomligas salar. Att få någon ordning på sådana, är inte enkelt.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

[WilmerT]

Hej!
Jag har en fundering kring skillnaden mellan av tillbe en gud, och att tillbe sina förfäder eller sina (en gång huvdsakligen mänskliga) hjältar.

En intressant frågeställning:
* I vilka källor omnämns Asarna specifikt som gudar i den benämningen vi idag tillhåller begreppet?

* Vi har också att fundera över begreppet godar, alltså offerceremoniens förrättare - oftast väl liktydigt med kung eller hövding i sammanhanget.
Jag frågar därför också, vilken koppling har detta begrepp till våra dagars gudsbegrepp - annat än den för lekmannen (jag) tydliga likheten?

Utgångspunkt:
Snorri beskriver i Eddan (nog) huvudsakligen en uppsättning myter att känna till som underlag för att förstå diktning i hans samtid; vilket otvetydligt är en viktig beståndsdel i Eddan - versmått och diktion (alltså som underlag för kenningar etc.).

De eddaistiska dikterna (eddakväden) - till skillnad från de oftast samtida skaldiska dikterna (drottkväden) beskriver huvudsakligen en mycket äldre tid än det 1000- till 1300-tal (säg) då kvädenas upphovsman bevarats och anges vid recitation, och då huvudpersonerna alls inte är gudar utan kungar eller andra stormän. Kort sagt, hjältar

Är det alls så att vi i våra källor omnämner asar och andra mytologiska figurer som gudar, eller har vår egen samtid valt att tolka dessa personas som forntidens gudar - för att det legat närmast till hands?
Eller kan man tänka sig att vikingarna som tillbad asarna i själva verket tänkte på sina förfäders hjältar?

Den vinklingen kunde om inte annat lämna gott utrymme för en faktisk kult bland befolkningen, fruktbarhetskult/gudinnedyrkan (moder jord) eller soldyrkare, som utanpå färgats av krigarklassens hjältar - Oden och grabbarna.
Och förklarar därmed också både hur förekomst av ortnamn i Skandinavien med anknytning till myterna kan tyckas snedfördelade när man jämför med källorna, samt varför det finns olika källor som tycks väva ihop olika myter;
den som nedtecknat en myt behöver inte ha haft kännedom om dess olika ursprung, och över tiden kan förfädernas myter mycket väl ha beblandats till en otydlig helhet.
(Liksom kristendomen i Europa sugit upp lokala kulter och högtider och gjort dem till "sina" så attfolket kan fortsätta sina seder, men med kristna förtecken. )

/Wilmer T

[WilmerT]

Ett exempel är den germanska guden som Tacitus nämner; Nerthus. [...]
I vikingatid finns den manlige guden Njord. Njord är samma namn som Nerthus. Njord är lite i skymundan, gift med sin syster, med barnen Frej och Freja, gifta med varandra även de...

Frej är fruktbarhetsguden, [...]
Det spekuleras alltså i att Nerthus byter kön för att bli Njord, eller att Nerthus är tvekönad, eller att Nerthus har en manlig motpol. Njord som gift med sin syster skulle vara en förenkling av detta. Frej och Freja likaså, då de är att betrakta som identiska med sina "föräldrar". Deras syskonäktenskap är likaså tecken på deras bipolaritet, utryck för olika sidor hos fruktbarheten.

Jag tror det vore intressant att göra paralleller till keltisk mytologi.
Där fruktbarhetskulter i Europa bevarats i källor eller lämningar kan man se flera paralleller till liknande inslag i den fornnordiska kulten.
Det finns väl en tvillinggud, eller någon i annat sammanhang utpekad tvekönad gudom? Som den mänskliga kulten skall ha hållit högt genom ceremonier där man och kvinna förenas vid den speciella högtiden.
I sagorna kring kung Artur och Avalon förekommer såvitt jag vet motsvararande motsättningar (men Artur är företrädare för den värdlsliga makten, kanske)
Fruktbarhetskulten celebreras med rituella samlag och föreningen mellan bror och syster är vanligt förekommande.
Det behöver med andra ord inte tolkas som att de faktiskt var gifta med varandra. Det kan helt enkelt vara så att de kallades bror och syster som en del i ceremonien. Prästen och prästinnan, balans i fruktbarhetskulten.

Vad har vi att tillgå för expertis här?

/Wilmer T

[barzam]

En intressant frågeställning:
* I vilka källor omnämns Asarna specifikt som gudar i den benämningen vi idag tillhåller begreppet?

I Völuspá och Hávamál kallar gudarna tívar (formellt plural till Týr alltså ursprungligen 'skinande'). Det finns säkert flera ställen. I alla fall i Völuspá kallar man även vanerna för tívar, om det var det du undrade.

* Vi har också att fundera över begreppet godar, alltså offerceremoniens förrättare - oftast väl liktydigt med kung eller hövding i sammanhanget.
Jag frågar därför också, vilken koppling har detta begrepp till våra dagars gudsbegrepp - annat än den för lekmannen (jag) tydliga likheten?

Jag tror inte orden är besläktade. Titeln gode, som inte Hellquist, tar upp syftar nog snarast på adjektivet god (kanske i betydelsen 'betrodd', jfr den juridiska termen god man). Gud är lite mer tveksamt, kanske är det ett to-particip (även eg. felaktikt kallade perfekt particip) till en verbalrot motsvarande vediskt reduplicerat presens juhóti 'han häller (gee på elden), offrar'. Den germanska formen tycks vara ett kollektivum 'de uthällda, de offrade'.

Jag tror personligen att orden gud : god av talarna måste ha ansetts besläktade och associerats med varandra, även om de egentligen inte är det.

[WilmerT]

I Völuspá och Hávamál kallar gudarna tívar (formellt plural till Týr alltså ursprungligen 'skinande'). Det finns säkert flera ställen. I alla fall i Völuspá kallar man även vanerna för tívar, om det var det du undrade.

Hmm. Av detta lär man sig ett - svenska / engelska översättnignar av fornnordiska är förrädiska; översättaren använder sitt eget språkbruk och ine alltid en förlaring till vad det ursprungliga ordet kan ha syftat till. Jag har inte läst Snorres Edda på isländska...
Barzam, vad betyder då tivar? Och exakt var kallas vanerna för gudar, ellar asarna?

En teori jag stött på här och där gäller att Tyr/Tiwatz var en ursprunglig Gud (omnämns av Baeksted), kanske kan han då också knytas till en soldyrkarkult? Den skinande, sade du...

Min fråga reser jag för att jag ofta sett referenser till "makterna" men inte kan minnas direkta referenser till "gudar" och framför allt inte "guden Oden" eller liknande i några källor.
Jag kan ha fel, men för mig känns det naturligt att se möjligheten till åtskillnad mellan de mytologiska figurerna som hjältar snarare än gudar. Och jag undrar just om någon gjort en nogrann genomgång av källorna från det perspektivet?
Asarna illustrerar den bakomliggande mytologiska världsuppfattningen, men är de därmed att betrakta som gudar?

Liksom i Bibeln existerar det ju redan människor när Gud låter Adam och Eva vandra ut i världen - eller var uppstår kvinnan som föder avkommans barn?
En intressant tolkning är ju då om man kan se asarna och deras mytbildning som redogörelse för hur de "vann landet" och grundade sin dynasti enligt Heimskringla & Heyerdahl.
Därmed inte sagt att det är rätt och att det (be)visar att asarna var mänskliga hjältar från början, men tolkningen av myterna talar i så fall i alla fall inte emot detta. Asarna som (o)vanliga människor...

Exempel:
I min översättning av Valans spådom talas t ex i vers 23 om hur "makterna" drar sig tillbaka för att hålla rådslag om huruvida asarna skall straffas för att de dödat Gullveig "eller [om] alla gudar ersättning [skall] få".
Det är tvetydigt, med mitt perspektiv - IMHO.
I vers 24 kan man tolka texten som att de (mänskilga) folken asar och vaner drabbar samman, under det att makterna bestämmer hur slaget skall gå.

"Makterna" skulle därför kunna syfta på de gudomligheter eller andar som frukbarhetskulter/soldyrkare tillbad. Med likheter, säkert, i keltisk mytoligi.

Vi ska också komma ihåg att uttolkningen av såväl ålder, ordning och innehåll i Codex Regius med andra källor inte är entydiga. Jonas Kristjansson har skrivit en väldigt bra bok om Sagas and Eddas, kan rekommenderas.

/Wilmer T
...här skiner solen...

[barzam]

Jag misstog mig, tívar nämns endast en gång i Vöuspá och då i sammansättningen valtívar. Det neutrala ordet är regin, men även goð (i t.ex. standardfrasen som upprepas ofta (citerar ur minnet): þá gengo regin öll at rökstóla ginheilug goð ok um þat gættuz 'då gick alla makterna till råds, högheliga gudar, och rådslog om detta'.

Men i allmänhet är tívar det neutrala begreppet för gudar, precis som vårt ord gud kan användas både om (den kristna) Guden och hedniska gudar.

Germ. tîwa- (äldre *teywa-) har sin etymologiska motsvarighet i sanskrit déva- och avestiska daiva-. Ordet är en vr.ddhi-avledning till *diw- (nom. sg. *dyêw-s, för form. jfr lat. ack. diem 'dag') '(ljus) himmel', och avledningen med det tematiska suffixet *-o- anger tillhörighet. Grundbetydelsen är 'den som tillhör den (ljusa) himmeln'. Jag kanske uttryckte mig lite oövertänkt förut men det här är iaf den korrekta etymologin.

[Dûrion Annûndil]

Jag tror det vore intressant att göra paralleller till keltisk mytologi.
Där fruktbarhetskulter i Europa bevarats i källor eller lämningar kan man se flera paralleller till liknande inslag i den fornnordiska kulten.
...
Fruktbarhetskulten celebreras med rituella samlag och föreningen mellan bror och syster är vanligt förekommande.
Det behöver med andra ord inte tolkas som att de faktiskt var gifta med varandra. Det kan helt enkelt vara så att de kallades bror och syster som en del i ceremonien. Prästen och prästinnan, balans i fruktbarhetskulten.

Ja, Hieros Gámos, heligt bröllop, är ett stående inslag i myter från all världens religion, som symbol för fruktbarhet och årstidernas växlingar.

Min fråga reser jag för att jag ofta sett referenser till "makterna" men inte kan minnas direkta referenser till "gudar" och framför allt inte "guden Oden" eller liknande i några källor.
Jag kan ha fel, men för mig känns det naturligt att se möjligheten till åtskillnad mellan de mytologiska figurerna som hjältar snarare än gudar. Och jag undrar just om någon gjort en nogrann genomgång av källorna från det perspektivet?
Asarna illustrerar den bakomliggande mytologiska världsuppfattningen, men är de därmed att betrakta som gudar?

Både Snorre och Saxo hänvisar ju till att de fornnordiska gudarna egentligen är vanliga människor som lyckats lura befolkningen (utifrån det kristna perspektivet att den enda verkliga guden ju är Gud). Göticisterna refererade ju till detta också vill jag minnas, för att hävda Götarnas härskande över Europa... Så det är ingen ny tanke. Snorre hävdar ju tillexempel att asarna kom från Troja ursprungligen. - Vilket väl visar på att Snorre var bekant med den grekiska mytologin, och därmed möjligen kanske ordnade den hedna gudavärlden efter dessa ramar? En intressant tanke i alla fall...
Att det dock är gudar som framträder i de hedniska sagorna, är ju däremot självklart, då de placeras som övermänskliga varelser på högre plan än människan, med övermänskliga krafter, och skyldiga till världens ordning. Sådana makter, är gudar.

Och Eva är alla människors moder. Frågan är vart Kains fru kom ifrån.

Mvh -Dan

[WilmerT]

Germ. tîwa- (äldre *teywa-) har sin etymologiska motsvarighet i sanskrit déva- och avestiska daiva-. Ordet är en vr.ddhi-avledning till *diw- (nom. sg. *dyêw-s, för form. jfr lat. ack. diem 'dag') '(ljus) himmel', och avledningen med det tematiska suffixet *-o- anger tillhörighet. Grundbetydelsen är 'den som tillhör den (ljusa) himmeln'.

Intressant!
Tiwaz kan med andra ord utan alltför stora åthävor kopplas till betydelsen himmelsgud?
Vad kan man då säga om Tyr; kan det vara ett och samma namn för de soldyrkande götarnas högste gud?

Både Snorre och Saxo hänvisar ju till att de fornnordiska gudarna egentligen är vanliga människor som lyckats lura befolkningen (utifrån det kristna perspektivet att den enda verkliga guden ju är Gud). Göticisterna refererade ju till detta också vill jag minnas, för att hävda Götarnas härskande över Europa... Så det är ingen ny tanke.

Ingemar Nordgrens avhandling Goterkällan visar på den klara möjligheten att man med Goter, götar etc. snarare än ett folk ska förstå det som en kult. En soldyrkande kult...
Kanske hade därmed göticisterna inte så fel i sak, bara i argument - göterna styrde åtminstone delar av Nordeuropa, d v s de delar där man följde deras solkult. Inte som folkslaget från Västgötaslätten, men likväl som götar. Eller goter.
Intressant var ordet, sa Bull.

Så de schamanistiska asarna var i själva verket överstepräster, inte gudar, som gjorde ett sådant intryck på populasen att man blev betraktade som gudar... eller?

/Wilmer T

...här skiner solen...

[Dûrion Annûndil]

Både Snorre och Saxo hänvisar ju till att de fornnordiska gudarna egentligen är vanliga människor som lyckats lura befolkningen (utifrån det kristna perspektivet att den enda verkliga guden ju är Gud). Göticisterna refererade ju till detta också vill jag minnas, för att hävda Götarnas härskande över Europa... Så det är ingen ny tanke.

Ingemar Nordgrens avhandling Goterkällan visar på den klara möjligheten att man med Goter, götar etc. snarare än ett folk ska förstå det som en kult. En soldyrkande kult...
Kanske hade därmed göticisterna inte så fel i sak, bara i argument - göterna styrde åtminstone delar av Nordeuropa, d v s de delar där man följde deras solkult. Inte som folkslaget från Västgötaslätten, men likväl som götar. Eller goter.
Intressant var ordet, sa Bull.

Så de schamanistiska asarna var i själva verket överstepräster, inte gudar, som gjorde ett sådant intryck på populasen att man blev betraktade som gudar... eller?

/Wilmer T

...här skiner solen...

Att Goter och Götar är detsamma är ju knappast etablerat, utan snarare ifrågasatt. Att Det rör sig om ett kultförbund är väl kanske däremot ingen omöjlig tanke. Sambandet mellan Goter och Oden i teorin Oden Gaut och allting som heter något på Göt-... är ju inte heller någonting etablerat.

Att asarna var schamanistiska är väl inte heller någon sanning. Det finns schamanism inom fornnordisk religion, men att kalla den fornnordiska asakulten schamanistisk är inte samma sak.

Snorre börjar sin Edda med att förklara att de nordiska hednagudarna inte är riktiga gudar, av uppenbara skäl eftersom han endast kan tro på en sanna gud, Gud. Sedan blir hans berättelse däremot strax en historia om gudar. Saxo däremot har samma skäl, men han berättar däremot sin historia med asarna som fullt världsliga personer utan att vika från detta. De är bedragare av mänskligheten, som lyckats lura alla med sina trollkonster.

Att detta speglar den fornnordiska religionen och dess anhängare när det verkligen begav sig, är det numera få som tror. Det finns massor av kopplingar till annan indoeuropeisk religion nämligen, i gudanamn och i gudaattribut och verkningsfält.

-Dan

[WilmerT]

Både Snorre och Saxo hänvisar ju till att de fornnordiska gudarna egentligen är vanliga människor som lyckats lura befolkningen [...]

Ingemar Nordgrens avhandling Goterkällan visar på den klara möjligheten att man med Goter, götar etc. snarare än ett folk ska förstå det som en kult. En soldyrkande kult...
[...]

Att Goter och Götar är detsamma är ju knappast etablerat, utan snarare ifrågasatt. Att Det rör sig om ett kultförbund är väl kanske däremot ingen omöjlig tanke.[...]
Att asarna var schamanistiska är väl inte heller någon sanning. Det finns schamanism inom fornnordisk religion, men att kalla den fornnordiska asakulten schamanistisk är inte samma sak.

Snorre börjar sin Edda med att förklara att de nordiska hednagudarna inte är riktiga gudar [...]. Sedan blir hans berättelse däremot strax en historia om gudar.

Javisst!
Men om vi nu börjar med Snorre; nog håller du med Dan att Ynglingasagan är konsekvent när det gäller att utmåla asarna som människor?
Jag ställde på någon tråd frågan om myterna faktiskt talar om asarna som gudar, eller om man kanske kan se de som mänskliga hjältefigurer med mytologiserade historier - alltså att den berömda släkten med tiden knutits in i myterna som existerat sedan hedenhös - med alla kopplingar och vad det innebär till Indoeuropeer, kelter o s v.
För i Snorres Edda är det inte heller självklart att myterna handlar om gudar, likväl som de utför gudaliknande bragder - eller, hellre, gestaltar myterna.

Det intressanta med att börja betrakta götar/goter som en soldyrkande kult blir i jämförelse med fruktbarhetskulten (som då kan ha varit folkets, ursprungligare, seder och tro).
Men lika mycket att de likheter man kan se till schamnistiska kulter t ex i östra Europa (se t ex Edda i aust av Arnt Löftingsmo) skulle kunna tyda på ett gemensamt ursprung - kanske såsom både Snorre och Saxo antyder, från Svarta Havet / Byzans.

Och då blir det också intressant att närmare utforska tecken och lämningar i Norden efter soldyrkare. Till och med Mac Key, vars Ubsola-kulle i Ledsjö i Västergötland - om än inte som det Uppsala man senare vill tala om - faktiskt kan vara intressant att utforska.
På tråden vetenskapligt värde hos Västgötaskolan ställde jag nån gång frågan om det hittats fler liknande lämningar i Norden (som Mac Key antyder) som kan kopplas till en soldyrkande kult.
(Och, eventuella synpunkter kring Västgötaskolan - lämpligen på den tråden... )

Slutligen, då: kopplingen mellan goter och götar är förvisst ifrågasatt.
Men efter att ha läst Nordgrens avhandling finner jag kopplingen genom solkult långt mindre långsökt, än den argumentation som försöker koppla folkslagen efter arkeologiska lämningar och källmaterial som kopplar goterna till utvandrade götar.
Således kan det finnas all anledning att se asagudarna som så föränderliga att de övergår från gudar, till Snorres och Saxos invandrande soldyrkare...

I vart fall finns det här en infallsvinkel som inte utan vidare låter sig avfärdas, med mer substans än vad som gives om man med vetenskaplig forskning enligt Lundamodellen helt vill förlita sig på skriftliga källor.
Mån tro...

/Wilmer T

[Dûrion Annûndil]

Snorre börjar sin Edda med att förklara att de nordiska hednagudarna inte är riktiga gudar [...]. Sedan blir hans berättelse däremot strax en historia om gudar.

Javisst!
Men om vi nu börjar med Snorre; nog håller du med Dan att Ynglingasagan är konsekvent när det gäller att utmåla asarna som människor?

Självklart. Heimskringla syftar ju till att förklara de norska kungarnas stolta urgamla arv i rakt nedstigande led från Oden har jag för mig? Och då kan han ju inte gärna sedan påpeka att det hela bara är påhittade gamla gudamyter...

Men i Eddorna handlar det om Gudar. "Makter" benämns de väl, och de som sysslar med att hålla dem nöjda eller åkalla dem, benämns som bekant "godi", därav vårat Gud.

Både Snorre och Saxo skriver i en Euhemeristisk tradition, dvs likt Euhumeros som beskrev hur de olympiska gudarna var mänskliga trollkonstnärer, så är även asarna det.

En populär teori är att sejden är ett schamanistiskt inslag från kontakterna med samerna, medan asatron ursprungligen är tämligen fri från sådana inslag som man vanligen räknar som schamanistiska (extasiska inslag, vandring med själen utanför kroppen, magi utöver bön...).

Mvh -Dan