da Vinci-koden & förkristna soldyrkansreligioner i Skand

[WilmerT]

Hej, long time no see...

Om den möjligen kryptiska rubriken:
Tom Brown skriver i sin roman da Vinci-koden (naturligtvis) främst en spänningsroman, vilket bygger kring ett sökande efter den heliga Graal.
Men, inte som oftast i nutida diktning, om Graalen som en fysisk bägare där Kristi blod samlats efter korsfästningen - med hopp om evigt liv - utan om ett sökande efter "Graalens sanna väsen".
Oerhört fascinerande i sig, dock inte ämnet för denna tråd.
Om skälet till att placera ämnet i detta forum, se nedan.

Istället vill jag spinna på den framställning han gör om Kristendomens grundläggande, under ledning av Konstantin den store.
En hedonistiskt soldyrkande kult vars överstepräst kommer fram till att framtiden hör Kristendomen till; alltså framtiden för härskare som vill hävda patriarkatets makt på bekostnad av feministisk jämställdhet.
Han talar om diviniseringen (eller vad det heter?) av Jesus som gudom, med undertryckande av hans mänskliga gestalt, och om Nya testamentet som en sammanställning där andra evangelier väljs bort på grundval av att de talar allt för mycket om Jesus som människa.

Min fråga:
Stämmer denna verklighetsbeskrivning som Tom Brown gör, att Kristendomen i sin första utbredning verkligen historiskt påvisbart har anammat folkens soldyrkande kult och applicerat ett patriarkaliskt gudomligt ursprung uppbyggt kring Jesus som Guds son på denna soldyrkande kults seder och bruk?

Min följdfråga:
Kan detta historiskt påvisbara skeende även återfinnas i de Skandinaviska folkens ursprungliga soldyrkande kulter, om än med några århundradens förskjutning och med inblandning av ett härskande prästerskap som divinserats såsom Asagudar?

Med vänlig hälsning,

/Wilmer T

...här skiner solen...

[Hexmaster]

Stämmer denna verklighetsbeskrivning som Tom Brown gör, att Kristendomen i sin första utbredning verkligen historiskt påvisbart har anammat folkens soldyrkande kult och applicerat ett patriarkaliskt gudomligt ursprung uppbyggt kring Jesus som Guds son på denna soldyrkande kults seder och bruk?

Kristendomen, eller åtminstone dess näst viktigaste helg julen, har ju obestridligen lånat flera detaljer från mithras-kulten och dess viktigaste helg, Sol Invictus. "Den obesegrade solen" firades den 25 december i en grotta - den som undrat varifrån Jesusbarnets grotta kommer, som det ju inte står ett ord om i bibeln, har nu svaret.

Sen finns det drag från platonismen och andra håll som fundamentalistiska kristna inte gärna vill veta något om. Det patriarkaliska behöver man dock inte leta efter särskilt länge; kristendomen är ju, åtminstone religionshistoriskt sett, en form av judendom.

Men den där Brown, hur seriösa är hans teorier? Utan att veta något om honom eller boken gissar jag att han helt enkelt tillämpat sina kunskaper för att göra en underhållande bok. Eller tror han på det han skriver? Eller är det nånstans mittemellan?

[Mathias Forsberg]

Jag har själv inte läst boken, men på en av de kyrkor som nämns i Paris (den som skall ha korsats av den tidigare meridianlinjen före Greenwich) dementeras i princip allt som står i boken rörande kyrkan och dess tidigare plats som "pagan temple".

Å andra sidan är ju katolska kyrkan bra på att dementera...

/Forsberg

[Hexmaster]

...dementeras i princip allt som står i boken rörande kyrkan och dess tidigare plats som "pagan temple".

Intressant; en vedertagen sanning är att åtskilliga kyrkor i Skandinavien placerats på eller i närheten av hedniska helgedomar. På många ställen lär församlingsindelningen snarare återspegla vikingatidens befolkning än nutidens.

[Mikael Eklund]

Min flickvän läste nyligen där här boken och blev alldeles tagen. Hon har bett mig att kolla runt lite om jag kan finna någon annan än Tom Brown som har dessa teorier ang kristendomen och framför allt om "graalens" sanna väsen. Därför undrar jag om någon här kanske kan tipsa om en bra bok eller en länk till någon hemsida.

Mvh MIcke

[Dûrion Annûndil]

Min fråga:
Stämmer denna verklighetsbeskrivning som Tom Brown gör, att Kristendomen i sin första utbredning verkligen historiskt påvisbart har anammat folkens soldyrkande kult och applicerat ett patriarkaliskt gudomligt ursprung uppbyggt kring Jesus som Guds son på denna soldyrkande kults seder och bruk?

Nej. Det är som sagt en roman. Jag har inte läst boken, men om den hävdar att Mithraskulten och soldyrkan var den främsta religionen i Romarriket under den tiden, så har den fel.

Min följdfråga:
Kan detta historiskt påvisbara skeende även återfinnas i de Skandinaviska folkens ursprungliga soldyrkande kulter, om än med några århundradens förskjutning och med inblandning av ett härskande prästerskap som divinserats såsom Asagudar?

Följdaktligen nej. Dessutom kan man inte påvisa något härskande prästerskap i Skandinavien vad jag vet.

Men den där Brown, hur seriösa är hans teorier? Utan att veta något om honom eller boken gissar jag att han helt enkelt tillämpat sina kunskaper för att göra en underhållande bok. Eller tror han på det han skriver? Eller är det nånstans mittemellan?

Kontroversen kring Brown verkar ju vara störst i USA. I Europa ses det väl som vad det är, en roman med en spännande konspiration. Enligt en norsk sida, forskning.no, är det grundat på tidigare konspirationsteorier av Michael Baigent och Richard Leigh.
(Baigent, Michael & Richard Leigh. The Dead Sea Scrolls Deception. Simon & Schuster 1993.
Baigent, Michael, Richard Leigh & Henry Lincoln. Holy Blood, Holy Grail. Dell 1983.
Baigent, Michael, Richard Leigh & Henry Lincoln. The Messianic Legacy. Dell 1989.)
Se även http://w1.sydsvenskan.se/Article.jsp?ar ... extlist=18
och http://www.borastidning.se/bt/btartikel ... ion=194732

Mvh -Dan

[WilmerT]

Tack Dan, och ni andra!
Mithras-kulten är således ett huvudspår för att utveckla mina funderingar.
Jag skall snarast dyka ner i Edward Gibbons; Romarrikets nedgång och fall (förkortad av Dan Low), ett verk som omöjligt kan anses vara spekulativt utan som (väl) är ett av de bäst renommerade verken på Romarrikets sista århundraden, d v s även den period Konstantin den store regerade på 300-talet.

Men, för att försöka leda tillbaka tråden dit jag ville komma...
...först en utvikning om vad jag inte ville diskutera - i denna tråden, åtminstone:
Brown diskuterar den heliga Graal, något som i kritiken kallars "konspirationsteori". Det kan vara intressant nog att diskutera, men det hoppas jag kan hållas på annan tråd?

Sedan Dan, angående Romarrikets religionskulter:
Boken framställer Konstantin den store som inflytelserik för det första kyrkomötet (konsigliet, om det är så det heter?) i Nicea 325 A.D. när kristendomen blev fastställd, alltså när man bestämde vad nya testamentet skulle omfatta och närmare bestämt vad Treenigheten skulle symbolisera.
Konstantin, alltså Öst-Rom, är därmed inte detsamma som Väst-Rom och själva staden Rom med omnejd - t ex Gallien - där redan kristendomen var betydande. Även om det såvitt jag förstår omfattades av den stores kejsardöme?
Han själv beskrivs såsom hednisk, men omvänds på sin ålders höst.

Men Konstantin [den store] ägnade sin speciella dyrkan åt solens genius, den grekiska och romerska mytologins Apollon, och [lät sig framställas som] ljusets och skaldekonstens gud

Tom Brown påstår att Konstantin lät sin hedniska tro (och får jag anta, sitt folks) influera utformningen och det verkar plausibelt:

[...] Konstantin den store lyssnade tålmodigt och talade anspårkslöst, samtidigt som han utövade sitt inflytande på debatterna

Jag finner - utan att lusläst Gibbons, och utan andra källor - att Tom Browns utgångspunkt här ter sig korrekt:
Kristendomens fastställande vid kyrkomötet av de trosinriktningar som utbrett sig under de första tre århundradena efter Kristus var under inflytande av trosinriktningar som anslutit sig till äldre religionskulter, kanske exempelvis soldyrkare.
OM jag förstått det rätt - och detta är alltså bakgrunden till min första fråga - så fastställdes det att Jesus var gudomlig vid detta kyrkomöte, precis som Brown säger.

Då vill jag ställa frågan, om det finns historiska belägg för denna utveckling av kristendomen - och om man där kan se ett anammande av breda, folkliga kulter kring solen - i kristendomens begynnelse.

Känt är att alternativa (till katolicismen) trosinriktningar uppkom under dessa första århundradena, i Grekland och Egypten utöver de som växte fram i Rom. Arianismen, och den kätterska tron, är såvitt jag vet exempel på kristna trosinriktningar som inte accepterade tanken på Jesus som Gud, och som därför också å det kraftfullaste bekämpades av den katolska kyrkan. Och väl kanske fortfarande gör så?

Diskussionen här vill jag alltså inte hålla kring den heliga Graal och den av Brown framkastade teorin om Jesus följeslagerska Maria från Magdala som kvinnliga gudomens företrädare, med kungliga anor.
(Men för all del, vem som önskar får gärna ta upp den diskussionen i en annan tråd )

Således:
- Vilka äldre religiösa kulter och trosinriktningar kan historiskt beläggas vid tiden för kristendomens fastsställande på 300-talet?
- Hur återspeglas sådana seder i den tidiga kristna traditionen, alltså vilka högtider följs etc. såsom ett bevarande i kristendomen av äldre seder?
- Om ovanstående punkter är historiskt relevanta, kan man se samma tendenser i Skandinavien, där äldre seder som att dricka jul före vintersolståndet (lucia?), Valborg och midsommar kan vara lämningar av äldre hedniska kanske soldyrkarkulter, som inlemmats i kristendomens seder?

/Wilmer T

[Olof Ekström]

Jag tror att den som letar specifikt nordiska speglingar i kristna globala högtider letar förgäves. De högtider som vi populärt kallar förkristna seder som bevarats i kristen kultur är nog alla mer spridda än så och förmodligen anammade av kristendomen innan denna mötte särskilt mycket nordiskt. Som exempel kan man väl ta midsommar (Sankt Johannes dag efter Johannes döparen) som kristenheten började uppmärksamma någon gång på 4-500-talet om inte minnet sviker. Bibeln talar om att Johannes var 6 månader yngre än Jesus och eftersom man tidigare enligt liknande mönster förlagt firandet av Jesu födelse (och omskärelse, för jul respektive nyår, väl?) vid juletid passade ju midsommar fint för Johannes. Hursomhelst blir det väl alldeles för tidigt för att påstå att högtiden som sådan speglar nordisk förkristen kult?

Däremot kan ju det lokala firandet mycket väl återspegla en förkristen sed på platsen. Där är nog lucia-firandet det bästa exemplet jag känner till, plus den speciella ställning vissa helgondagar fick i lokala och regionala sammanhang genom att de sammanföll med marknadsdagar och annat (som iofs nog inte med nödvändighet var "förkristna" eller gamla traditioner).

Även blåkulla-traditionen brukar ibland utpekas som ett spår av förkristen kult, fast i omvänd riktning (ett demoniserande av förkristen tradition). Den syftar då på nägot slags fruktbarhetskult som företrädesvis kvinnor skulle ha utfört på höga platser (jag minns att det där finns nämnt i Nordisk familjebok eftersom jag skrev några artiklar om häxjakt för wikipedia nyligen). Sammanhanget är tidig kristendom och dennas möte med andra kulturer/religioner, 2-300 tal tror jag.

Några bra källor om hur kristenheten utvecklats har jag nog inte (enda stället jag kan komma på som nämner johannesdagens uppkomst är Maja Hagermans Spåren efter kungens män - knappast någon lysande källhänvisning i sammanhanget men jag har nyss läst den...). Gibbon är ju trevlig men inte särskilt fokuserad på teologins utveckling? Nog borde det finnas litteratur om nordisk kristen teologihistoria?

Mer frågor än svar, men det var i alla fall mina tankar om saken...

- Olof

[Dûrion Annûndil]

Jag finner - utan att lusläst Gibbons, och utan andra källor - att Tom Browns utgångspunkt här ter sig korrekt:
Kristendomens fastställande vid kyrkomötet av de trosinriktningar som utbrett sig under de första tre århundradena efter Kristus var under inflytande av trosinriktningar som anslutit sig till äldre religionskulter, kanske exempelvis soldyrkare.
OM jag förstått det rätt - och detta är alltså bakgrunden till min första fråga - så fastställdes det att Jesus var gudomlig vid detta kyrkomöte, precis som Brown säger.

Inget ont om Gibbon, jag läste den själv för många år sedan. Men man kan ju påpeka att sedan 1700-talet har nya källor tillkommit (arkeologiskt främst), och de skrifter som Gibbon tagit sina uppgifter ifrån kan vi numera själva studera i översättningar från latin och grekiska. Och därmed har många andra uppfattningar och tolkningar kommit fram sedan dess av "huvudpersonernas" handlande. Gibbon är ju trots allt en person av sin tid, med tendens att likt källorna idealisera eller demonisera vissa aktörer.
När det gäller den teologiska kontroversen, så har det ju debatterats åtskilligt om hur stort inflytande Konstantin själv hade med resultatet att skaffa. Gibbon beskriver församlingen i Nicaea som "maktlösa", men det var de ingalunda i det frågan gällde. Frågan gällde ju knappast huruvida Jesus Kristus var gudomlig eller inte, utan hur pass gudomlig han var, om han var bara var övermänsklig (och därmed gudomlig) eller Gud själv vandrandes på Jorden. Detta hade man ju bråkat om sedan evangelisternas tid. Att det skulle vara någon viktig skillnad för kejsarens status kan jag inte se. Hur beskrivs det i Da Vinci-koden egentligen?
I Nicaea var det en livlig debatt, men majoriteten var anhängare av Alexander, biskop Eusebios som hade Konstantins öra likaså, och resultatet var väl främst pragmatiskt: kejsaren godkände majoritetens utslag. De som inte ville förlora sin ställning likaså, resten fördömdes likt Arius.

- Vilka äldre religiösa kulter och trosinriktningar kan historiskt beläggas vid tiden för kristendomens fastsställande på 300-talet?

Gnostisismen, Judendomen, Manikeismen, Zoroastrismen, Baalkulten, Mithraskulten, Arianismen, Romersk religion, Grekisk religion, Mysteriekulter av olika slag...

- Hur återspeglas sådana seder i den tidiga kristna traditionen, alltså vilka högtider följs etc. såsom ett bevarande i kristendomen av äldre seder?

Mängder av traditionella sedvänjor fortsatte ju att praktiseras några århundraden framåt, även kejsaren deltog i dessa ibland som Pontifex Maximus. Det är väl inget kontroversiellt att lokala traditioner fick en kristen fernissa och uppgick i den ortodoxa tron?

Jag tror jag får ta och läsa den där boken.

Mvh -Dan

[Hexmaster]

Skall det boktipsas så är en titel ett absolut måste:

Focaults pendel av Umberto Eco.

Handlingen i kortkortkort: Huvudpersonerna inspireras av olika händelser till att som en sorts fritidsprojekt sätta ihop en konspirationsteori som inbegriper (...gräver i minnet...) frimurarna, tempelherrarna, Vatikanen, och dessutom en hoper alkemister, magiker, skriftlärde och kyrkofäder. Jo, och den heliga Graal, naturligtvis.

Parallellerna till da Vinci-koden et al är så slående att det är löjligt. Inte för att Eco är en sådär fantastiskt god skribent, det är fullt möjligt att Brown är bättre, men jag tvivlar starkt på att han besitter bråkdelen av Ecos kunskaper om den här sortens saker.

[WilmerT]

Hej Hexmaster!
Har du - eller någon annan - "verkliga" referenser som Ecco använt sig av för faktagrund vore jag än mer intresserad!
Således, fakta kring kristendomens utveckling i lärans tolkning och utbredning i äldre religionskulterers geografiska utbredningsområden - främst norra Europa.

/Wilmer T

[Hexmaster]

Har du - eller någon annan - "verkliga" referenser som Ecco använt sig av för faktagrund vore jag än mer intresserad!

Ujeuj, det här var dagens svåraste

Eco (inte dojan) har verkliga referenser i plenti, det är en oerhört bildad karl som förefaller kunna medeltiden på sina fem fingrar, och därtill en j-a massa till. Du kan nog slå upp en sida på måfå och hitta platser, årtal, personer och händelser som hänt i verkligheten, och som han spinner in i intrigen. Minns inte om han har en litteraturförteckning i Pendeln, skulle inte förvåna mig... Men referenserna är alltså alldeles för många för att gå in på.