vikingakrig

[SolitaryMan]

Jag minns att jag diskuterade bärsärkar för några månader sedan, nån som minns var?

Det torde vara här, ungefär en halv skärmsida ner...

Notera särskilt teorin om rasande bävrar .

/Martin

[LP]

Flugsvamp och mjödfylla.. knappast troligt att ha nerdrogade kämpar i bataljer. Adrenalin är en mer trolig förklaring till raseriet. En närstrid i en skyttegrav skulle med största sannolikhet ha samma påverkan på en människa. Bärsärkar var helt enkelt stridsmän med större färdigheter än den gemene mannen, och kanske vi idag skulle kalla det "elit". De visste säkerligen vilken inverkan deras raseri hade på fienden och uppträdde därefter.
Något jag alltid förundrats över är många svenskars avoga inställning till vår egen historia - utan avfärdar saker som fantasier eller ren och skär lögn så som att vikingatågen var bara plundringståg av kriminella osv. Förövrigt helt i linje med Jan Guillo´s åsikter. Å andra sidan är ju detta vad skolböckerna lär ut så annat är kanske inte att vänta.
Nå detta var inte vad tråden handlade om så jag tackar för mig.

[Three towns]

Svinfylkning detta är ju en slags stridstaktik, där den bästa mannen står främst och sedan placeras andra krigare som en pyramid eller pil bakom.
Denna "pyramid" bryter sig sedan igenom en linje av beväpnade soldater.
Jag bara undrar finns det några bevis på att det använts?
Eller hör det till någon romantisk bild om stora blonda krigare som slår sig fram i en linje.

Jag vet inte hur det är med er, men jag själv är intresserad av hur krigen bedrevs i historien.
Varför man vann o.s.v.?

Finns det andra kända (eller okända) militära strategier som ni vet?
Håller på med reenactment så det hade varit kul att pröva någon historisk taktik på en linjestrid.

Jag sökte på Internet, jag hittade något, T- Flanking.
Vilket menas att när två linjer står mot varandra. Då "böjer" sig den ena linjen så att de tillsammans bildar ett T.

MVH: Hellhager

[Lupus]

Saxo Grammaticus beskrev iaf "svinfylkingen" (tror inte han kallade det så) när han skrev om Bråvallaslaget. Oden säger till Harald Hildetand hur han ska göra. Svinfylkingen bara vara en del av en större uppställning, med tre svinfylkingar längst fram (den i mitten ska vara något större), i "baken" av dessa tre trianglar som bildats ska det vara tre raktangulära fylkingar. Bakom ska det vara en fylking med kastspjut och bakom dessa en fylking med slungkastare. Längst bak skulle tre svinfylkingar stå men utan den rektangulära fylkingen i "baken".

Hoppas inte detta var för förvirrat.

[Three towns]

Saxo Grammaticus beskrev iaf "svinfylkingen" (tror inte han kallade det så) när han skrev om Bråvallaslaget. Oden säger till Harald Hildetand hur han ska göra. Svinfylkingen bara vara en del av en större uppställning, med tre svinfylkingar längst fram (den i mitten ska vara något större), i "baken" av dessa tre trianglar som bildats ska det vara tre raktangulära fylkingar. Bakom ska det vara en fylking med kastspjut och bakom dessa en fylking med slungkastare. Längst bak skulle tre svinfylkingar stå men utan den rektangulära fylkingen i "baken".

Hoppas inte detta var för förvirrat.

Jag tackar så mycket för din hjälp!
"Svinfylkning" var alltså en slags militär upptsällning, men den var inte riktigt som den jag hört.
Denna uppställning som du beskriver verkar vara mera genomtänkt och mer avancerad, då de även har kastspjut och slungkastare med.

Du kan inte komma på någon mera militär uppställning?

MVH: Hellhager

[Lupus]

Nej, alltså det är bara kilen som är svinfylkingen. Resten är "vanliga" fylkingar, men den användes på detta sätt i det här fallet. Kilen består alltså av: 2 st i första ledet och sedan ytterligare en per rad. I detta fall är det 15 rader i de större kilarna och 10 i de mindre.

Jag är ingen expert, denna upställning läste jag om i en bok kallad Vikingarnas Stridskonst (vet ej hur mycket man kan lita på denna bok i övrigt, men detta stod i ett översatt citat ifrån Saxo Grammaticus Gesta Danorums). Så nej, jag kan inga fler militära uppställningar, det finns säkert betydligt mer pålästa människor som kan hjälpa dig.


Puck Engman.

[Three towns]

Okej, då tackar jag så mycket!

[jason71]

Svinfylkning detta är ju en slags stridstaktik, där den bästa mannen står främst och sedan placeras andra krigare som en pyramid eller pil bakom.
Denna "pyramid" bryter sig sedan igenom en linje av beväpnade soldater.
Jag bara undrar finns det några bevis på att det använts?

Spekulerar bara nu, men jag misstänker att svinfylkingen är en sagotaktik som hör till den nordiska mytologin och inte till historien. I sagorna verkar den vettig eftersom soldaterna bildar liksom en yxa/kil som splittrar fienden. Men i verkligheten tvivlar jag på att den skulle fungera. Det troliga är att centern (dvs kilen) slår in i fiendens mitt, som faller tillbaka. Vad som händer då är att fiendens mitt trängs bakåt medan flankerna står kvar på samma sätt. D v s. Plötsligt är svinfylkingen på väg att bli inringad och den möjligheten får fienden till skänks helt gratis. Någon som kan "överbevisa" mig om att kilen fungerar?

[Särimner]

Jag vet inte hur det är med er, men jag själv är intresserad av hur krigen bedrevs i historien.
Varför man vann o.s.v.?

Jag delar ditt intresse. Jag kan väl inte hävda att jag håller på med reenactment. Men jag har varit med på ett par filminspelningar och det slår mig varenda gång två "arméer" drabbar samman - var man verkligen så galen att man rusade mot mitten och bankade på varandra allt vad man orkade? Att en sköldmur ska försöka slå sig igenom en annan förefaller mig vara en fruktansvärt tuff uppgift. Jag menar, att försöka träffa en motståndare med svärd och sköld samtidigt som du ska skydda dig själv tar ju otroligt på kraft och koncentration.

Å andra sidan har jag svårt att förstå poängen med att ställa upp 10 000 man 30 meter ifrån varandra och turas om att avlossa muskötsalvor, så jag begriper inte mycket jag inte...

[Kai Robert]

Precis som Särimner säger så blir det väldigt rörigt om man låter två armeèr braka in i varandra för närstrid. Jag har själv varit med om detta och min tanke om detta blev"stred man verkligen på detta korkade vis"?

Tanken bakom uppställningen svinfylking kan helt enkelt vara att bryta ett "dödläge". Om två sköldmurar står mittemot varandra så kan man gapa och skrika smädesord hela dagen utan att det händer någonting som ändrar styrkeförhållandena.
Om man däremot bildar en, eller varför inte två eller tre, svinfylkingar för att splittra fiendens styrkor och därmed skapa en vis förvirring så är nog mycket vunnit.
Risken att man skulle bli omringad av fienden är nog inget större hot, en splittrad fiende är en svagare fiende än en samlad fiende.

/Kai

[Christer Samuelsson]

här blev ett tydligt exempel på hur förvirrat det kan bli med ordet viking. För huruvida vikingar verkligen krigade, eller om det i något krig var särskilt mycket vikingar med, det är ju frågan.

Men jomsvikingar fanns ju bevisat, de var väl med i lite krig?

Javisst är det så, i princip är detta en orimlig fråga. Jag menar nu inte att kritisera någon, var vänlig inse det.
Jag har en förfärlig mängd böcker hemma som handlar om historia. I de fall någon försöker härleda betäckningen Viking så slutar det alltid med att det är en term som inte går att vederlägga. Vi vet helt enkelt inte vad det står för. Källorna är magra och få, samt understundom hala som bananskal.
Om man utgår ifrån en grundläggande och absolut väsentlig däggjursmässig instinkt, nämligen föräldrarnas kärlek till sin avkomma, vilket går som en röd tråd i historien, annars skulle här mest varit ödlor, så tycker jag nog man kan dra en del slutsatser.
Föräldrar har en tendens att ge sina barn ett namn med positiv klang. Om nu viking skall stå för fredlös, så borde understundom en del heta Tokfan o.s.v. , men så är det som bekant inte. Viking som egenamn är vanligt under yngre järnålder, t.o.m. mycket vanligt, det ger oss våra runstenar besked om. Jag undrar om inte vännen Teodric vet mer om detta med Viking på runsten
Beträffande våra kamrater Jormsvikingarna såundrar jag om det inte är en av Saxos rövarhistorier och då bör man nog hålla i hatten med båda händerna.
Jag kan inte kolla detta med Saxo just nu, så här finns möjlighet att svårartat slå mej i skallen emedan detta kan vara fel.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

[Olof Ekström]

Snabbsummering av viking på runstenar:

Runtextdatabasen har 24 klara förekomster av "viking", de flesta tydligt avseende personnamnet - 18 st. (Sö 13, Sö 54, Sö 182, Sö 197, Sö 203, Sö 269, Sm 11, Vg 17, U 34, U 175, U 260, U 432, U 498, U 649, U 681, U 802, U 813).
Jag var först lite osäker på en, Ög 8: StyguR/StygguR gærði kumbl þau aft Øyvind, sunu sinn. Sa fioll austr/með Øyvisli(?). VikingR faði ok GrimulfR. - Det här är också personnamnet - faði ska uttydas "färgade", så slutorden blir "Viking färgade, och Grimulf."

4 stenar nämner "i viking" eller "med vikingarna" etc.:
- Vg 62: Tola satti stæin þ[annsi æft]iR GæiR, sun sinn, harða goðan dræng. Sa varð dauðr a vestrvegum i vikingu.
- U 617: Ginnlaug, HolmgæiRs dottiR, systiR SygrøðaR ok þæiRa Gauts, hon let gæra bro þessa ok ræisa stæin þenna æftiR Assur, bonda sinn, son HakonaR iarls. SaR vaR vikinga vorðr með Gæiti(?). Guð hialpi hans nu and ok salu. - den här är intressant, den nämner "vikingaväkten", alltså en utkikstjänst ombord på ett skepp (eller möjligen till lands?). De olika väkterna hade välkända namn som nämns i flera källor. Tydligen var vikingaväkten ett hedersuppdrag som anförtroddes någon man litade på, någon som bevisat sin förmåga.
- G 370: VatgæiRR(?) ok HæilgæiRR(?) ræistu stæin aftiR Hæilga, faður sinn. Hann var vestr farinn með vikingum.
- BR BARNES1 M: Þat er víkingr/Víkingr ... [þ]á kom undir hér til.

2 stenar är svårt att säga vad som avses,
N 288: Vikingr
Sm 10: [T]oki, Toki vikingR, ræisti stæin æftiR Gunnar, sun Grims. Guð hialpi salu hans!
Den första, i Bergen, Norge, innehåller bara ordet viking och kan lika gärna avse vilket som även om ett mansnamn ligger närmare till hands. Den andra talar om "[T]oki, Toki vikingR" - alltså Toke Viking - som reste stenen, och det tydligen fråga om ordet som lagts till hans vanliga namn.

Materialet är alldeles för litet för att dra några statistiska slutsatser av. Man kan notera att den geografiska spridningen är stor och att samtidigt Uppland och Södermanland - runstenslandskapen framför alla andra - är väl representerade (6 resp 10 förekomster, motsvarar nästan deras andel i runinskrifterna som helhet). Förekomster också i Småland (2), Västergötland (2), Östergötland, Gästrikland, England, Norge - på bara 8 stenar är det väldigt fin spridning.

[Christer Samuelsson]

Tack Olof!
Jag misstänkte att du hade koll på detta. 8)
Hälsningar
Christer Samuelsson.