Betydelsen hos ordet viking

Diskussioner kring händelser under nordisk forntid & vikingatid.
Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 543
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inlägg av barzam » 14 jun 2004 10:44

Såhär är runinskriften (i Rundatas normaliserade språkform):
Tola let ræisa stæin þennsa at sun sinn Harald, broður Ingvars. ÞæiR foru drængila fiarri at gulli ok austarla ærni gafu, dou sunnarla a Særklandi.

Alltså: "Tola lät resa denna sten eftersin sån Harald, Ingvars bror. De for manligt till fjärran [land] efter guld och i öster gav de [mat] åt örnen [alltså gav sig själva åt örnen, metafor för att dö], de dog söderut i Särkland".

drængila är det som jag översätter "manligt" och inte "många män som for" vilket föreslogs nedan. Det finns ingenting i konstruktionen som tyder på att det är något annat än ett adverb det rör sig om här.

Användarvisningsbild
Olof Ekström
Medlem
Inlägg: 583
Blev medlem: 03 sep 2003 15:36
Ort: Bälinge, Uppland och Östergötland

Inlägg av Olof Ekström » 14 jun 2004 10:52

Lite apropå kanske men jag tycker det är intressant - Viking är ju också ett mansnamn och det verkar väl troligt att det är format efter aktiviteten/yrket/grupptillhörigheten eller vad man nu väljer, så man får inte så mycket ledning av det namnet. Däremot så finns ju andra mansnamn med "Vik-" i, till exempel Vikulf. Jag besökte en sten rest till minne av en Vikulf - namnet är ovanligt och förekommer bara på en sten vad jag vet - nämligen U 676 som står vid ett vägskäl på vägen in mot Skokloster:
Bjärt och Bysir och Kylfa de lät resa denna sten efter Assur, sin bror. Dessa var Vikulfs arvingar
Det intressanta är att stenen står placerad framför gården Viksjö, på 1300-talet omnämnd som "Wikulsaetre". Det verkar alltså rimligt att Vikulf givit namn åt gården.
Namnet Vikulf är till sin form ett vanligt germanskt tvåställigt mansnamn och "-ulf" är väldigt vanligt. "Ulf" är ju varg, en härjare och stridbar man. Vad kan då "Vik-" syfta på? Den geografiska termen? Verkar inte det lite konstigt? Geografiska personnamn före 1700-talets efternamnsvåg är väl snarare sådana som beskriver punkter av fasthet eller styrka - "Holm-" och "Sten" är de jag kan komma på. I sammanhanget verkar "Vik" lite malplacé. Om Vikulf däremot har med ursprunget till "viking" att göra så blir det kanske lite intressantare.

Kan någon komma på fler mans- eller kvinnonamn med "Vik-" i sig? Kanske ortsnamn? Helst med annan form än till exempel Valdemarsvik, som inte tillför något - eller gör de det? Jämförelsen med Jorvik osv har redan nämnts. Det finns ju Viksta/Wiksta, som bör vara ganska gamla namn, vi har Wiks slott som nog lär stå på en plats som använts "ett tag". Något annat?

Note to self, måste titta på en karta vad det rimligen skulle ha kunnat röra sig om för sjövik som funnits i närheten av Viksta (Viksta socken, Uppland - födelseort för Viksta-Lasse). Där är torrt som snus numera, tror jag.

n.b. Mina bilder på U 676: http://ekstrom.no-ip.org/history/inskri ... ft=U%20676

Användarvisningsbild
Olof Ekström
Medlem
Inlägg: 583
Blev medlem: 03 sep 2003 15:36
Ort: Bälinge, Uppland och Östergötland

Inlägg av Olof Ekström » 14 jun 2004 11:03

Ang. drængila, ordet finns på 5 runstenar och alltid i liknande form/sammanhang som Sö 179 - Sö 113, Sö 130, Sö 164 och Nä 29. Den sistnämnda skärper betydelsen ytterligare lite, Bofrids bror Björn har inte bara farit vida omkring drængila utan fulldrængila. Jag är lekman, speciellt jämfört med sådana som Barzam, men jag tycker samtliga verkar stödja det han skrev ovan.

Intressant att samtliga förekomster är i Södermanland och en Närke. Kanske en biprodukt av den ständiga devalveringen av superlativen och runstenarnas vandring norrut? Om drængila var ett modeord just de åren, och runstensfebern ännu inte börjat rasa norr om Mälaren?

Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 543
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inlägg av barzam » 14 jun 2004 11:28

Jag är på intet sätt runolog, så även här är jag lekman.

Det kan dock vara värt att notera att de germanska tvåledade personnamnen inte hade någon betydelse: alltså om någon hette Björnulf så hade det ingen magisk betydelse som att han var såsom en björn och en varg.

Allra äldst fanns det s.k. fri variation [OJ vilken hagelstorm som just kom över oss!] d.v.s. att man hade olika namnleder som kombinerades helt fritt, men vid vikingatiden var det vanligare att man fick någon släktings namn (t.ex. pappan hette Torbjörn och hans son och dotter fick kanske namnen Torkel och Torlög).

Jag tror Vikulf i detta sammanhang är mycket betydelsetomt. Förmodligen var dte någon släkting som hette nåot liknande.

Användarvisningsbild
Olof Ekström
Medlem
Inlägg: 583
Blev medlem: 03 sep 2003 15:36
Ort: Bälinge, Uppland och Östergötland

Inlägg av Olof Ekström » 14 jun 2004 14:02

Dina lingvistikkunskaper gör dig nog mångfalt mer kvalificerad än undertecknad...

Jag tycker ändå att Vikulf är en lustig kombination. Varför "Vik"? Vi vet inte vad hans far hette, men i alla fall fick ingen av sönerna (om de nu var det) något "vik-" eller "-ulf"-namn, ingen sån där familj med bröder som alla heter Tor- eller -björn.

Att sammansättningen är (potentiellt) irrelevant behöver väl inte göra namnet helt ointressant, valet av just den förleden har ju någon sorts bakgrund, det har skett i någon kontext. Eller så tyckte bara hans far att man bodde i en fin vik och så blev sonen Ulf i viken.

Nåväl. Maffig hagelskur var det, håller med:-)

Christer Samuelsson
Medlem
Inlägg: 844
Blev medlem: 25 okt 2002 15:49
Ort: Wilattunge

Inlägg av Christer Samuelsson » 14 jun 2004 15:38

Widsith skrev:
Christer Samuelsson skrev:Så kanske det kan vara ja. Jag undrar vad vännen Widsith anser om saken?
Vilken av oss menar du?
Widsith den gamble, är en nåd att stilla bedja om naturligtvis. Ty denne skriver "Mid Wenlum ic wæs ond mid Wærnum ond mid wicingum." Jag är långt ifrån säker på att det sista ordet här betyder viking, men man kan ju fråga sig.

Det var dej jag tänkte på i första hand, när jag skrev mitt inlägg.
Den här versionen av Widsith anser i alla fall att ordet viking om man skall döma efter västnordiska och anglosaxiska källor mer syftar på ett tillstånd, en livssituation snarare än ett yrke eller folkslag...

Dett var inte vad jag tänkte på när jag ställde frågan, utan endest om detta manligen nu syftar på en adekvat manlig handling eller om en hel hög män.

Det nämns mer ingående angående vikingar att de höll till på öarna västerut och gjorde räder mot den norsksvenska västkusten, samt att de hade ett starkt fäste på Orkney. Dessa vikingar tycks inte ha något fint rykte, och man hade säkerligen inte rest runstenar över dem. Men varför har man då gjort det i östra Sverige?

Man kan jämförelsevis tänka på ordet "fredlös" och fundera på om det är ett yrke eller inte.

Det kan ju också hända att uttryckets betydelse utvecklats, till att gälla olika företeelser i olika tider och på olika platser.
Ett nutida exempel på detta är ordet, företeelsen, livsinställningen m.m.: "punkrockare", där om man följer utvecklingen av ordets betydelse det kan variera kraftigt var och när man frågar. Och ibland kan det bli rena missuppfattningar, som Lindemans "pung-krockare" t.ex.

Punkrockaren och vikingen verkar för övrigt ha en hel del gemensamt. Jag kan mycket väl för min inre syn se punkare som reser små gotiska minnesmärken över stupade kamrater.
För all del visst kan det vara så, men det är då rakt inte i bara östra Sverige det rests stenar över vikingar, i Västergötland och Skåne finns det stenar resta över män som dött "i Viking" Huruvida det är en syssla eller en annan livsituation, kan man självfallet träta om, men det torde vara tämligen meningslöst.
Hälsningar Christer Samuelsson.

Christer Samuelsson
Medlem
Inlägg: 844
Blev medlem: 25 okt 2002 15:49
Ort: Wilattunge

Inlägg av Christer Samuelsson » 14 jun 2004 16:17

Teodric:
Kan någon komma på fler mans- eller kvinnonamn med "Vik-" i sig? Kanske ortsnamn?
Ja visst finns det ortsnamn. Vi har Vikingsta(d) i Östergötland, men hur gammalt namnet är vet jag inte. Däremot är det klart belagt att det sörmländska Vingåker hette Wikinghaker på 1300 talet. I NE översätter man det med det "politiskt" korrekta Viksbornas samlingsplats. Att det skulle kunna betyda Vikingarnas samlingsplats, verkar väl vara i otäckaste laget, eller hur det nu kan förhålla sej.
Sannolikt är det samma sak med Vikingsta och det står nog att finna i NE . Jag har inte min tillgänglig, men skall man tolka det i samma anda, så torde det betyda platsen där viksborna finns.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 543
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inlägg av barzam » 14 jun 2004 16:25

NE tar upp Vikingstad (tätort i Linköpings kommun), där förleden tolkas som personnamnet Viking. Nu hinner jag inte mer (försenad!).

Användarvisningsbild
Olof Ekström
Medlem
Inlägg: 583
Blev medlem: 03 sep 2003 15:36
Ort: Bälinge, Uppland och Östergötland

Inlägg av Olof Ekström » 14 jun 2004 16:48

Jag tänkte på Vikingstad (har bott några kilometer därifrån) men tänkte att det ger ju inget med en ort som har hela ordet viking i sig, det säger ju inte varifrån ordet kommer...

Om det har funnits någon vik i närheten av Vikingstad så borde det nog ha varit längre tillbaks än vikingatid tror jag. Döpt efter någon med förnamnet låter troligare.

Om jag inte minns fel så är Tage Danielssons Schottis på Valhall skriven just med någon samlingslokal med det namnet i Vikingstad i minnet. Den finns kvar än (eller fanns när jag lämnade området), vid vägen in mot Malmslätt strax utanför själva Vikingstad.

Vad gäller samlingsplatser för krigare (om det nu skulle vara det som avses med Vingåker) så finns ju det för uppsalastudenter bekanta Flogsta, vilket lär vara Flockstad, alltså platsen där man flockas = mönstrar hären. Vart en här skulle dra från Flogsta vet jag inget om. Det ligger intill Hågaån som förr varit större (alldeles invid Hågahögen faktiskt) och som leder ut i Ekoln. Utloppet ligger en bra bit nedanför den plats i Föret där Långhundraleden tidigare anslutit så jag tror inte man har velat använda Flogsta som samlingsplats för utskeppning mot Östersjön. Å andra sidan är det inte långt över till Fyrisån. Några sentida militära traditioner finns inte för just Flogsta (däremot moderna saker längre ned i Hågaåns dalgång). Nåja, det var ett sidospår.

Christer Samuelsson
Medlem
Inlägg: 844
Blev medlem: 25 okt 2002 15:49
Ort: Wilattunge

Inlägg av Christer Samuelsson » 14 jun 2004 17:46

Om jag inte minns fel så är Tage Danielssons Schottis på Valhall skriven just med någon samlingslokal med det namnet i Vikingstad i minnet. Den finns kvar än (eller fanns när jag lämnade området), vid vägen in mot Malmslätt strax utanför själva Vikingstad.
Detta är off topic och alldeles fel eftersom "Schottis på valhall" är skriven av nyköpingssonen Ulf Peder Olrog. Känner du till denna märkliga herre vid förnamn Viking som gett Vikingsta sitt vackra namn.
Hälsningar.
Christer Samuelsson.

Användarvisningsbild
Olof Ekström
Medlem
Inlägg: 583
Blev medlem: 03 sep 2003 15:36
Ort: Bälinge, Uppland och Östergötland

Inlägg av Olof Ekström » 14 jun 2004 19:06

Heh, så fel det kunde vara. Nix, det finns vad jag vet ingen lokal mytologi om vem denne eventuelle Viking skulle vara.

Christer Samuelsson
Medlem
Inlägg: 844
Blev medlem: 25 okt 2002 15:49
Ort: Wilattunge

Inlägg av Christer Samuelsson » 14 jun 2004 19:21

Teodric skrev:Heh, så fel det kunde vara. Nix, det finns vad jag vet ingen lokal mytologi om vem denne eventuelle Viking skulle vara.
Beträffande vår Viking i Vikingstad så skulle det vara intessant att höra vad NE anser om detta i övrigt. Sannolikt ingenting, men jag vet inte någon annan?
Hälsningar
Christer Samuelsson.

Användarvisningsbild
Leonidas
Medlem
Inlägg: 1621
Blev medlem: 24 mar 2002 15:33
Ort: Segeltorp

Inlägg av Leonidas » 18 jun 2004 13:24

barzam skrev:Såhär är runinskriften (i Rundatas normaliserade språkform):
Tola let ræisa stæin þennsa at sun sinn Harald, broður Ingvars. ÞæiR foru drængila fiarri at gulli ok austarla ærni gafu, dou sunnarla a Særklandi.

Alltså: "Tola lät resa denna sten eftersin sån Harald, Ingvars bror. De for manligt till fjärran [land] efter guld och i öster gav de [mat] åt örnen [alltså gav sig själva åt örnen, metafor för att dö], de dog söderut i Särkland".

drængila är det som jag översätter "manligt" och inte "många män som for" vilket föreslogs nedan. Det finns ingenting i konstruktionen som tyder på att det är något annat än ett adverb det rör sig om här.
Jag har en lite fundering kring ordet dræng och drængila.

Jag håller med Barzam om att drængila inte bör tolkas som ord som beskriver att de resande var många.

Att vara dräng på vikingatiden har inte samma betydelse som idag och ordet verkar vara nära förknippat med krigarklassen, liksom huskarl och hemtagare som syftar till krigsmän i sold. Ordet dräng tycks vara en hedersbetygelse, eller har åtminstone fått den betydelsen när den förekommer runstenar.

Christer Samuelsson
Medlem
Inlägg: 844
Blev medlem: 25 okt 2002 15:49
Ort: Wilattunge

Inlägg av Christer Samuelsson » 20 jun 2004 11:56

Leonidas:
Att vara dräng på vikingatiden har inte samma betydelse som idag och ordet verkar vara nära förknippat med krigarklassen, liksom huskarl och hemtagare som syftar till krigsmän i sold. Ordet dräng tycks vara en hedersbetygelse, eller har åtminstone fått den betydelsen när den förekommer runstenar
.
Jag kan bara instämma och jag bor nästan granne, med en runsten med följande budskap:
Torsten lät resa denna sten efter sig själv och sin son Hefner. Till England var den unge drengen faren men blev sedan hemma till stor sorg död
Det finns en hel räcka stenar här och antagligen heter Hefners farfar Viking, dessutom har han en farbror som heter Nattfare, vilket jag faktiskt tycker är ett fabulöst mansnamn.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

Användarvisningsbild
Olof Ekström
Medlem
Inlägg: 583
Blev medlem: 03 sep 2003 15:36
Ort: Bälinge, Uppland och Östergötland

Inlägg av Olof Ekström » 20 jun 2004 14:37

Hela räckan av mans-epitet verkar ha gått igenom en liknande devalvering - det gäller ju

- dräng
- sven
- karl

och i någon mån väl även
- rink
- thegn

Lustigt nog verkar inte viking omfattas av fenomenet. Kanske blev ordet negativt laddat innan det hann bli alldagligt? Eller kanske ordet hade en tydligare, mer specifik innebörd, som gjorde att det inte gick samma öde till mötes som alla varianterna av "duktig man" - det verkar vara den troligare förklaringen i mina ögon.

Jag har aldrig sett någon sätta in den fornnordiska ord-devalveringen i ett större sammanhang, men det borde nog hålla - har inte senare mans-superlativ ett liknande mönster? Drots, bryte, jarl, marsk, i de delar de inte har exakta meningar som förhindrar vulgariseringen (i brist på ett ordentligt uttryck för fenomenet - någon lingvist som vet?) så har de väl alla devalverats i någon grad, när nyare, "finare", ord dykt upp och etablerats i toppen? Vilka ord motstår tidens tand, har de något gemensamt? Kommentarer?