Bärsärkar - källor och ursprung?

[Olof Ekström]

En kollega frågade vad ordet kommer ifrån och vad dess egentliga betydelse var, vilka händelser och personer som kopplats till det. Så, utan att lägga fram någon bas skickar jag frågan vidare till forumet:

Vad vet vi om bärsärkar egentligen? Var finns bärsärkar omnämnda? Vad finns det belägg för, i termer av egenskaper och innebörd?

(Som bakgrund kan jag nämna att det är en svenskalärare som har en klass som jobbar med Röde Orm, det är i det sammanhanget ordet dykt upp - men jag tänkte mig en lite mer uttömmande genomgång:-) )

[Ja77]

Det finns många betydelser, i modern tid så är bärsäk ett våldsamt raserianfall.

Medan under vikingatiden var bärsärkar "bär-särk" alltså bär en särk, en krigare som bar björnskin?, tänk dig vilken status symbol lyckats dräpa en björn. Så bärsäkarna ansågs som mycket modiga/tuffa, så de hadde en del att leva upp till på slagfältet.

Det var heller säkert inte ovanligt att krigarna var tvungna att drika stora mängder mjöd (kanske till och med flugsvamp men det vet jag inte om det är sant) för att hämta mod för att "våga" anfalla. En hop med fulla orädda vikingar måste satt fart på rykterna.

kristna krönikörerna förvanskades säkert bär-säkar till dagns bärsäkare.

EDIT, angående röde orm för de första är det en påhittad historia, men man kan tolka de gamla sagerna om när krigarna går bersärk, är att de blir/är modiga/skiliga som "riktiga" bär-särkar.

[Olof Ekström]

angående röde orm för de första är det en påhittad historia

Oh ja. De jobbar med att lära sig läsa text, inte historieinnehåll. Att ta upp ord som inte är bekanta är bara en del av uppgiften. Ett annat ord som min kollega brukar ta upp är älskog, men det tänker jag inte fråga om här

[Olof Ekström]

Här kommer lite torra källor:

Nordisk familjebok uggleutgåvan:

Bärsärkar, i Norden under forntiden benämning på kämpar, hvilka stundom, synnerligast i strid, angrepos af ett ursinnigt raseri, hvarunder de tjöto som vilddjur, gnisslade med tänderna, sköto fradga ur munnen och beto i sina sköldar. I sin vilda framfart nedgjorde de allt, som kom i deras väg, och rasade t. o. m. mot döda föremål. När de voro i detta abnorma tillstånd, sades de gå bär-särksgång. Så länge ursinnet varade, kämpade de med öfvermänskliga krafter och skydde hvarken eld eller järn, men efteråt försjönko de i ett tillstånd af förslappning och vanmakt. Bärsärkarna voro hatade och fruktade för de våldsgärningar, som de föröfvade. Efter kristendomens införande var bärsärksgången belagd med straff. Sagornas många och noggranna skildringar gifva stöd åt den åsikten, att bärsärksgången vaiit en sjukdomsföreteelse af både andlig och kroppslig art. Namnet bärsärk - hvars första led betyder "björn" (jfr tyska bär), den andra "skjorta"5, serkr - betecknar egentligen en, som är klädd i björnhudsskjorta, och sagorna nämna äfven uttryckligen bärsärkarna såsom försedda med björn- eller vargskinnspälsar. Den fordom vanliga förklaringen af ordet såsom betydande brynjelös (af adj. berr, bar, blottad, och serkr, i den föregifna bemärkelsen bryn j a) måste både ur språkliga och andra grunder förkastas. Th. W.*

Den åsikten har uttalats, att bärsärkaraseriet skulle berott på en förgiftning, möjligen med ett slag af flugsvamp, innehållande ett berusande (likt atropinet i belladonna verkande) gift. Vissa folkslag i norra Asien (ostjaker, jakuter, tunguser, kamtsjatkaler m. fl.) uppgifvas berusa sig med flugsvamp eller med en därpå beredd dryck. Möjligen var detta bruk i forntiden utbredt äfven öfver norra Europa. Kuset torde ej vara en verkan af det egentliga flugsvampgiftet, muskarinet. C. G. S.

(not: Den sidan i NF är inte korrekturläst)

Encyclopaedia Britannica nätutgåvan:

berserker
Norwegian berserk , Old Norse beserkr (“bearskin”) in premedieval and medieval Norse and Germanic history and folklore, a member of unruly warrior gangs that worshipped Odin, the supreme Norse deity, and attached themselves to royal and noble courts as bodyguards and shock troops.
The berserkers' savagery in battle and their animal-skin attire contributed to the development of the werewolf legend in Europe. It is unclear whether the berserker warriors wore bear and wolf skins into battle or fought naked; tapestries and other sources represent both possibilities. The berserkers were in the habit of raping and murdering at will in their host communities (thus going “berserk”), and indeed in the Norse sagas they were often portrayed as villains. Berserkers are known to have formed the household guard of Norway's king Harald I Fairhair (reigned 872–930).

NE ordbok, nätutgåvan:

bä`rsärk subst. ~en ~ar
ORDLED: bär--särk-en
• kämpe gripen av oemotståndligt raseri i nordisk forntid: bärsärkagång; bärsärkaraseri
BET.NYANS: numera försvagat (stark) person som (ofta) råkar i raseri och därvid slåss, förstör e.d.: ett par av spelarna i det gästande ishockeylaget var veritabla ~ar
HIST.: sedan 1672; av isl. berserkr, trol. eg. 'man klädd i björnskinn', till ber- 'björn-' och serkr 'skjorta'; jfr björn, särk.

NE, nätutgåvan:

bärsärk, benämning i fornnordisk litteratur på dels en sorts elitsoldat som i strid greps av ursinnigt raseri ("bärsärkagång"), dels en kringströvande våldsverkare som utmanade folk till tvekamp. Bärsärkatraditionen har delvis sägenkaraktär men sannolikt även en historisk kärna, vars bakgrund i bl.a. användningen av droger diskuterats. - Ordet är ett lån från fornisl. berserkr, antagligen 'man som är klädd i björnskinn', eller en sammansättning av fornisl. berr 'bar' och serkr 'skjorta', med syftning på att bärsärken slogs i "bara särken".

Wikipedia (engelska):

Berserkers (or Berserks) were ferocious Norse warriors who had sworn allegiance to Viking god Odin. They worked themselves into murderous fury before a battle.
The term berserker comes from Norse "baresark", meaning "bear shirt". However, it could also be translated as "naked shirt" (i.e., no shirt).
The origin of berserkers is unknown, although Tacitus mentions groups of Germanic warriors with berserk-like fury.
It appears that berserkers were religiously-inspired warbands or warrior societies. Sagas mention berserker gangs with twelve members where new applicants had to go through a ritualistic or real fight to be accepted. Some berserks also took names with björn or biorn in them in reference to a bear.
Berserker bands' fearsome reputation and the sight of raging warriors charging headlong into battle surely had a demoralizing effect on the opposition. However, allies were wary of them as well because berserkers could decide to pillage a friendly village on their own and rape their women.
Snorri Sturluson mentions berserkers in Egilssaga, Hrolf's Saga and YnglingasagaMany sagas describe berserkers as villains who kill, loot, and plunder indiscriminately. Erik the Red might have been a berserk.
Harald Finehair founder of kingdom of Norway , used shock troops of berserker warriors. Grettirssaga tells that those warriors were ulfhedinn or "wolf-coats", meaning that they wore wolf skins.
Many northern kings used berserkers as part of their army of hirthmen and sometimes equivalent to a royal bodyguard. It may be that at least some of those warriors just adopted the organization or rituals of berserk warbands or used the name as a deterrent or claim of their ferocity. It is doubtful any king would have accepted a band of homicidal maniacs as his closest men.
In 1015 King Erik of Norway outlawed berserkers. Icelandic Christian law banned berserkers as heathens and sentenced them to outlawry. By the 1100's organized berserker warbands had disappeared.
Berserkers are reported to have worn bearskins in battle – thick fur would have worked as leather armor. Bear worship was not unusual in northern Germanic areas. "Possessed" by the spirit of the bear, they might have believed they had its the strength and ferociousness and could even take the animal's shape. In that respect, they are basis of fantasy characters like Beorn in the Lord of the Rings .
Warriors of the Varangian Guard (Norse warriors working for Byzantine Empire) also followed bear rituals.
Berserkers fought with crazed or drugged strength, heedless of danger. They worked themselves up into a bloodlust – berserker rage - before battles, banging their helmets with their weapons, biting their shields, and howling. They were said to be immune to pain (or even immune to weapons) in battle. In their fury they would attack their enemies but also everything else in their path, sometimes even their own people and allies.
Theories to explain berserker behavior
Proponents of the drug theory favor ergotism or the use of the fly agaric mushroom. Drunken rage would do as well. It is also possible that berserkers worked themselves into their frenzy through purely psychological processes – i.e., frenzied rituals and dances. According to Saxo Grammaticus they also drank bear or wolf blood.
Berserk rage – called berserkerganga – could also happen in a middle of daily work. It began with shivering, chattering of the teeth, and chill in the body. The face swelled and changed its color. Next came great rage, howling, and indiscriminate brawling. When the rage quelled, berserker was exhausted and dull of mind possibly for several days. According to sagas, many of their enemies exploited this stage to get rid of them.
U.S. professor Jesse L. Byock claims (in Scientific American, 1995) that berserker rage could have been a symptom of Paget's Disease. Uncontrolled skull bone growth could have caused painful pressure in the head. He mentions the unattractive and large head of Egill Skallagrimsson in Egilssaga. Other possibilities are mild epilepsy and hysteria.
Today the word "berserker" applies to anyone who fights with reckless abandon and disregard to even his own life – i.e., "goes berserk".
See also: amok, Bjorn the Pale, werewolf.

Ska se om jag hinner kolla vad etymologiskt lexikon säger (senare idag).

[Olof Ekström]

Notera årtalet 1672 i NEs ordbok syftar på första belägget på svenska. Som synes har ju redan Snorre använt ordet på 1200-talet. Exaktare källor på andra språk vore väl också intressant att ta fram ('pedia-artikeln har ju en del trådar att nysta från).

[Sarvi]

Teorin-sägnen om flugsvampätande bärsärkar kan nog vederläggas som fria fantasier. Förgiftningssymptomen från röd flugsvamp och närbesläktade arter ger inte upphov till någon aggressivitet. Däremot blir man väldigt, väldigt magsjuk och svårt illamående. Inte så värst stridsduglig, m.a.o. En bekant testade ofrivilligt panterflugsvamp för några år sedan. Det blev till att åka ambulans.

Jag känner inte heller till några andra svampar i den nordiska mykofloran som skulle kunna ge några effekter som motsvarar bärsärkarnas berömda raseri.

[UrsusRex]

Med risk för att åka på en näsbränna *skratt*

Vit flugsvamp och alkohol TROR jag har en viss effekt av betydelse.
En vän åt nämligen av misstag vit flugsvamp då vi plockat champinjoner.

Han började se gröna troll och höll på att springa ut för ett stup.
Som tur var fick vi stopp på han

/B

[hangatyr]

Teorin-sägnen om flugsvampätande bärsärkar kan nog vederläggas som fria fantasier. Förgiftningssymptomen från röd flugsvamp och närbesläktade arter ger inte upphov till någon aggressivitet. Däremot blir man väldigt, väldigt magsjuk och svårt illamående. Inte så värst stridsduglig, m.a.o. En bekant testade ofrivilligt panterflugsvamp för några år sedan. Det blev till att åka ambulans.

Jag känner inte heller till några andra svampar i den nordiska mykofloran som skulle kunna ge några effekter som motsvarar bärsärkarnas berömda raseri.

den vanliga röda flugsvampen med vita prickar har testats av mig: avdomnad känsla i kroppen och lättare hallucinationer. Kommer ej testa igen,det var en intressant känsla dock. Inget jag skulle rekommendera för bärsärken. Dessutom är bakfyllan (smärta i kroppen/ryggen) inte att leka med.

Däremot blir man ju både lätt galen och tappar känseln av alkohol. En rekordelig fylla kanske är vad behövs för en bärsärkwannabe?

[Widsith]

Beowulf beskrivs som bärande en björnfäll med björnskallen som hjälm, dessutom drabbas han i striden av ett särskilt slags raseri.

Bärsärken kan stamma ända från de tidiga kulturer som använde totemdjur. Det kan ha funnits stammar med "björnkrigare" och andra stammar med "vargkrigare" beroende på vilket totem stammen haft.

Förvandlingen av en människa till stammens totemdjur skedde förmodligen genom en ritual ledd av stammens schaman.

[Engan]

Det bör påpekas att alla de svampar som kallas "flugsvamp" inte innehåller samma gift.

Röd, brun och panterfläckig flugsvamp innehåller ibotensyra och muscimol, som är nervpåverkande och orsakar förvirring, kan ge hallucinationer och i svårare fall kramper. Illamående, kräkningar och magsmärtor hör också till symptomen, men dessa kan lindras (åtminstone när det gäller röd flugsvamp) om svampen torkas, vilket jag förmodar är vad hangatyr testat. Schamaner i sibirien som använder röd flugsvamp som heligt berusningsmedel använder dem alltid torkade. En lustig detalj är att kroppen är rätt dålig på att bryta ner giftet, så det passerar till stor del rakt igenom kroppen och kommer ut i rätt hygglig koncentration i urinen. Därför samlades traditionellt en schamans urin upp i kärl och kunde sedan användas för en andra "tripp". Symptomen kommer snabbt, redan efter en halvtimme eller upp till två timmar. Det är sällan någon dör av dessa svampar, men sjukhusbehandling och observation är att rekommendera.

Vit och lömsk flugsvamp däremot innehåller ett helt annorlunda gift, Amatoxin, som ger illamående, diarré och skadar levern allvarligt. Det påverkar inte nervsystemet och ger inga berusningssymptom. Om man överlever (dödsfall är vanliga) kan man komma att behöva dialys resten av livet, eller organtransplantation. Symptomen kommer först efter 8-24 timmar, och vid det laget har ofta leverskadorna redan hunnit bli allvarliga. Uppsök sjukhus omedelbart, även om inga symptom märkts ännu, så har du bättre chans att rädda din lever. Och livet.

Jag skulle personligen absolut inte testa röd flugsvamp som berusningsmedel, men om någon är fast besluten så läs åtminstone för guds skull först allt som finns att läsa i ämnet på nätet. Går man bara ut i skogen och käkar en rå svamp eller två kan jag nästan garantera en extremt otrevlig, om inte rent ut sagt farlig, upplevelse.

[Dûrion Annûndil]

I sagan om Hjalmar och Ingeborg nämns det att Arngrim och hans söner var bärsärkar, som när striden på Samsö skulle börja angreps av bärsärkaraseri, bet i sina sköldar, och skriade högt och hest. Troligtvis kommer Nordisk Familjeboks beskrivning därifrån. Men det är ju som sagt en saga.

[hangatyr]

mitt råd är precis det som Engan avslutar sitt inlägg med:

Jag skulle personligen absolut inte testa röd flugsvamp som berusningsmedel, men om någon är fast besluten så läs åtminstone för guds skull först allt som finns att läsa i ämnet på nätet

Hade jag vetat hur man skulle må efteråt, hade jag ALDRIG provat.

För övrigt har jag hört talas om något som kallas för ulvhednar (eller dylikt) som ska vara en bärsärk, fast som varg. Känns det igen, någon?

[Olof Ekström]

Sent omsider, här är vad Etymologisk ordbok säger om "bärsärk" och "särk":

bärsärk, Verelius 1672, L., från isl. berserkr, till serkr, skjorta, tröja (se särk). Första leden innehåller sannol. med E. Noreen Ark. 48, ss. också äldst antagits, adj. berr, bar, alltså eg.: barskjorta el. dyl., av sammans.-typen Barfot (i namn), Blåskägg, Rödluva (se under -lig); med syftning på att kämpen i stridens raseri befriade sig från onödiga klädesplagg. Annars numera vanl. fört till stammen ber- i björn, alltså: kämpe klädd i björnskinn; jfr isl. personn. Bjarnheðinn, eg.: björnskinnströja, o. ulfheðnar, bärsärkar, eg.: vargskinnströjor; i vilket fall orden skulle hänvisa på de tider, då djurskinnspälsar nyttjades i st. f. de senare brynjorna o. d. Jfr i så fall med avs. på första leden t. ex. got. augadaúrô, till n-stammen augô. Häremot tala emellertid vissa reala förhållanden; se E. Noreen anf. avh. Då ordet att döma av spridningen, snarast uppkommit på fornvästnord. botten, hade man f. ö. snarast väntat sig bjarn(ar)serkr. -- Alltså ett av de icke få ord från kampens och stridens område, som i svenskan upptagits från den isl.-fno. litteraturen, t. ex. brynja, drake (om skepp), envig, fylking, hjalt, härnad, leding, snäcka (om vissa fartyg), viking, väring.

särk, i dial. även: skjorta, fsv. særker, skjorta, lintyg = isl. serkr, da. særk (i da. riksspr. nästan undanträngt av chemise, jfr nedan), jfr fin. låneordet särkki (möjligen ungt), motsv. ags. sierc m. o. sierce f., skjorta; genom lån från ettdera hållet sammanhängande med litau. sařkas, klädesplagg, ryska soročka, skjorta, osv. Stundom sammanställt med de dock till bet. mycket avvikande mlty. sark, serk, likkista, fhty. saruh, mhty. sarck, behållare, skrin, likkista (ty. sarg). Av andra betraktat som lån från senlat. sarcia, en bildning till lat. sēricum, siden, se silke, sars o jfr Brøndal Substrater o. laan s. 182 o. där citerad litteratur. -- (avsnitt om ordets användning i äldre svenska inte citerat, det handlar delvis om nedsättande användning om mansplagg.)

Som jag tolkar det verkar ett ursprung i "björn" vara språkligt otroligt, intressant då att exempelvis NEs ordbok håller fast vid björnskinnsteorin.

Ett par noter: "sařkas" skulle egentligen ha en tilde ovanför r-et men något sätt att skriva en sån hittar jag inte. Passusen "motsv. ags. sierc m. o. sierce f., skjorta" (i särk-avsnittet) kan jag inte tolka det där "m. o." - någon som förstår? I övrigt tror jag avskrivningen är ok.

[Olof Ekström]

För övrigt har jag hört talas om något som kallas för ulvhednar (eller dylikt) som ska vara en bärsärk, fast som varg. Känns det igen, någon?

Notera att ulfheðnar dyker upp i etymologisk ordbok (mitt förra inlägg).

[Lindir]

Som jag tolkar det verkar ett ursprung i "björn" vara språkligt otroligt, intressant då att exempelvis NEs ordbok håller fast vid björnskinnsteorin.

Ordet otroligt är nog litet väl starkt. Hellquists bok är mycket bra, men står inte alltid på det senaste forskningslägets position (och hans belägg i nämnda artikel är dessutom ännu äldre). Med tanke på att NE:s Ordbok haft tillgång till både Svensk etymologisk ordbok och ytterligare över ett halvsekels senare språklig forskning antar jag att de åtminstone har något fog för att välja den huvudtolkning de gör (i artikeln i NE - ej ordboksdelen - skriver de ju för övrigt, som du citerar ovan, är ett lån från fornisl. berserkr, antagligen 'man som är klädd i björnskinn', eller en sammansättning av fornisl. berr 'bar' och serkr 'skjorta', med syftning på att bärsärken slogs i "bara särken").

Även Webster's Third New International Dictionary väljer för övrigt björnteorin:

"ON berserkr, from ber- (stem of björn bear) + serkr shirt -- more at BEAR, SARK"

Min enda slutsats är att vi inte kan säga säkert vad detta ord kommer ifrån.