paulderfinne skrev:Jouppe skrev:
Jag var kanske otydlig. Jag är själv den senare recencenten.
Ja, men det var ju som f.., äh tusan. Välkommen hit i alla fall.
OK, om det hon har skrivit är allt fel, återstår ju ändå frågan om när Finlandssvenskarna nu kom till Finland. Om jag har förstått debatten rätt, hör du till dom som föreslår medeltiden, 1200-talet.
Kan du kort säga vad du stöder din teori på?
Och har du nån förklaring till att just finlandssvenskan OCH isländskan båda saknar den i de övriga nordiska språken förekommande accentueringen.
(När vi nu en gång har en sån kapacitet här!)
Jag har nog inte tagit ställning för 1200-talet. I Språkbruk ställde jag mig postiv till att hitta äldre ortnamnsetymologier. Det förutsätter att man argumenterar logiskt och metodologiskt. Det finns väl en hel del etymologier som är dateringsneutrala, som alltså lika väl kunde vara förhistoriska som medeltida. Det paradoxala är att Paula Wilsons "etymologier", även om de vore sanna, skulle falla i den här neutrala kategorin. Hon har inte en enda rekonstruerad urnordisk form i sin bok, inte heller hänvisningar till runsvenska el.dyl. Hon har alltså uppnått 0 på det område hon uppställt som sin största ambition.
Nåja, det är väl sant att då hon föröker eliminera uppkallelsenamnen och personnamnssyftningarna angriper hon ett typiskt medeltida namngivningskikt och därigenom skulle hon (hypotetiskt) öppna ett fritt fält för andra discipliner, såsom arkeologi. Det är i alla fall synd, och skäl att upprepa, att hennes etymologier är så hopplöst fantasifullt underbyggda.
Om inlåningsnamn på -sår, -lax, -mo och -lot kan man väl säga att de skulle ha gett samma utfall helt oberoende om ilnlåningen skett på 800- eller 1300-talet. Varken svenskan eller finskan förändrades specielt mycket fonetiskt under den här epoken. Eventuellt kunde man i -sår och -lot se spår av den förändrade vokalkvaliteten på 1300-talet. Om ett -lot namn uttalas med å som Replot bör det vara inlånat tidigast på 1300-talet. Om det uttalas med o, som jag har förstått att vissa Åboländska namn gör, kunde det tyda på inlåning före 1300-talet för då har de deltagit i förändringen av långt o till ett slutnare uttal i svenskan. Man kunde tänka sig att -sor, och -sår på samma sätt är äldst, före 1300-talet då långt a övergick till å, medan -sar namn (med långt a) är yngst, efter att ett långt a uppstått som resultat av förlängning av kort a, på 1400-talet. Namn med -sär (Houtskär och Växär) och -sarö (Jussarö/kort a) kunde placera sig i mellantiden då svenskan tillfälligt saknade ett långt a och finskans långa a måste erättas med långt ä eller kort a.
I teorin kunde förstås Houts(k)är och Växär förklaras som omljudda former av sa:ri > sä:r vilket skulle datera dem till urnordisk/vendeltid. Det här skulle nog förutsätta sas. paradigmatiskt stöd av andra vendeltida etymologier. Tills dess är en datering till tiden just för stavelseförlängningen rimligare såsom ovan förklarat.
Accentdistinktionen i norska och svenska kan sammanställas med den danska stöten. Den har samma distribution i ordförrådet och förutsätter en språkform (baserat på stavelsernas antal) som redan genomgått sen sk. synkopen men där den efterställda bestämda artikeln in- [rättad text - här hade jag av misstag skrivit 'hin-'] ännu inte sammansmält till samma ord. Vi talar alltså grovt taget om vikingatid, kanske tidig vikingatid. Det här betyder att islänningarnas förfäder har haft med sig denna distinktion (mellan akut och grav, eller stöt och inte stöt) till Island men förlorat den. Orsaken är inte svår att gissa: även om isländskan är konservativ i ordförråd och böjningslära är språket tvärtom innovativt i uttalet och skiljer sig markant från den mer konservativa skandinaviska (och färöiska) uttalstraditionen. Orsaken är säkerligen (jag har inte bekantat mig med egentlig forskning i det här men gissar mig fram) det keltiska inslaget (substratumet). T.ex. tonlösa l (isländskt hl- och -ll) finns in keltiskan (men de finns förstås också utanför Nykarleby...: spillte syllten på fillten).
Om frånvaron av accent i finlandsvenskan skulle ses som en arkaism, ett bevarat konservativt uttalskännetecken, kunde man alltså i vilket fall som helst inte göra någon jämförelse med isländskan, där den är en novation. Dessutom skulle man bli tvungen att datera arkaismen ända till tiden före synkopen, kanske 600-tal. Dessutom skulle man bli tvungen att separat förklara hur snappertunamålet (som utforskats och dessutom säkerligen angränsande mål kanske från Tenala till Ingå?) har fått sin accentdisktinktion mellan akut och grav. Totalt sett är det en mycket mer ekonomisk lösning (färre antaganden) att anta att perifera mål förlorat accentdistinktionen i kontakt med andra språk. Stöd för den här hypotesen går att finna i norr, där jag har förstått att norrbottniskan och finnmarksnorska har dialekter som förlorat accentdistinktionen.
Mer ålderdomlig är då finlandsvenskans behandling av "längd" (=kvantitet) och diftonger. Äldre fornsvenska texter från 1300-talet uppvisar inga diftonger (utom forngutniskan) och stavelseförlängningen (egentligen kvantitetutjämningen) drabbade svenskan ganska snabbt under 1400-talet (i själva verket torde finlandsvenskan vara det enda germanska språk överhuvudtaget som skiljer också på konsonant- , i tillägg till vokalkvantitet. De flesta skiljer inte på någondera, som engelskan).
Det här lämnar ett ganska smalt fönster för kolonisationen om man anser att kolonisationen inte kan ha startat före korstågen. Men här står man ju handfallen inför vår bristande kunskap i svensk medeltida dialektologi. Fickor av "kortstavighet" har visst påträffats i Svealand ännu i nusvenska dialekter, liksom i norska Brännöysund om jag inte missminner mig. Inflyttare från Gästrikland (jfr. Gesterby), Hälsingland (jfr. Helsinge) och Dalarna (Dalkarby) kan ha fört med sig både diftonger och kortstavighet bra mycket senare än man skulle tro på basen av fornsvenska texter. Dessutom verkar modern forskning anta, att de fornsvenska texter som upptecknats i Svealand, speciellt Stockholm, har påverkats av götsk ortografisk förebild. Ett uppländskt öu eller öy kan således ha skrivits ö, enligt konvention. Det här förklaras väl av den politiska situation som så väl illustrerats av Henrik och Fredrik Lindström i storsäljaren "Svitjods undergång".
Summa summarum måste man väl säga att om finlandssvenskan på riktigt härstammade från en urnordisk (vendeltida) språkart borde man kunna finna åtminstone en eller två drag som skiljer dialekterna från en antagen äldre fornsvensk (12-1300-tals) uppländska. Det är ju faktiskt fallet med t.ex. gutniskan men inte med finlandssvenskan. Om det alltså fanns befolkningsgrupper av urnordisk börd i Finland före vikingatiden må de ha varit mycket små grupper i relation till de senare kolonisterna, för de verkar inte ha lämnat spår i våra dialekter. Men det finns nog inga inga språkliga kännetecken som kunde bevisa att kolonisationen inte börjat innan det första korståget. T.ex. sen vikingatid skulle säkert passa lika bra.
Det finns en utmärkt artikel av Ann-Marie Ivars om detta i boken "när kom finlandssvenskarna till Finland". Hon behandlar ännu ett kännetecken, ett slags speciell kustsvensk jä-brytning som kan ge vissa fingervisningar till, men är ingalunda i konflikt med vad jag skrivit ovan.
ursprunget redovisat. Demonstrativa och besläktade pronomina behandlas i kapitel 3.4.2.-3.4.4.
