Øst for Trøndelag er spadeformede jernbarrer i stort tal fundet tværs over Sverige helt til Østersøen i provinserne Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Hälsingland og Gästrikland. Jernbarrerne ligner økser, og altså spader.
Jernets udbredelse følger de to floder Ljungan og Ljusnan
Ljungan: “is a 322 kilometer long river in Sweden. It originates near Trondheim and the Norwegian border. The river runs through the Swedish counties of Jämtland and Västernorrland. (eng. Wikipedia)
Ljusnan: “is a river in Sweden, which is 440 kilometers long. The river starts in northwestern Härjedalen and then continues throughout the province into Hälsingland all the way to the Bothnian Sea. (eng. Wikipedia)
En kvinde, Marta Lindeberg, har i en over 300 sider lang doktorafhandling fra 2009 samlet mængder af materiale.
Mainstream i svensk videnskab har tilsyneladende ikke skænket det en tanke, at jern og mennesker kan være vandret ind fra Norge. ”Vad gäller det norrländska området så kom kunskapen att framställa järn från den östliga Ananino-kulturen (Forsberg 1996:173ff; Ramqvist 2001;3, 2007:163f)”, omkring den midterste del af Volga-floden.Eftersom den största delen av forskningen kring järnåldern i Mellannorrland har koncentrerats kring uppodlade områden och fornlämningstyper som också finns i Mälardalen så har Mellannorrland många gånger kommit att tolkas som en periferi till det centrum som Mälardalen anses ha utgjort. Vad gäller de spadformiga ämnesjärnen har de fynd som har gjorts utanför Mellannorrland fått en omotiverat stor genomslagskraft i tolkningarna.
Av de 1720 kända spadformiga ämnesjärn som påträffats i Sverige är 1655 stycken påträffade i Norrland. Flertalet av de spadformiga ämnesjärnen har påträffats längs kusten i Hälsingland och Medelpad och längs de stora älvarna Ljusnan och Ljungan, samt i Storsjöbygden i Jämtland.
Ett mindre antal spadformiga ämnesjärn har påträffats utanför Sverige. Från Finland kommer två fynd: ett från Saltvik på Åland och ett från Rakanmäki, Tornio i Lappland. I Rakanmäki hittades ett ämnesjärn i anslutning till en metallhantverksplats. Lokalen dateras till Kr.f.–400-tal. Invid ett gravfält fanns boplatsspår och lämningar efter järnframställning, smide och bronshantverk.
I Norge har spadformiga ämnesjärn huvudsakligen påträffats i områden i höjd med Mellannorrland. I Nord-Trøndelag har ämnesjärn framkommit i Sagmoen i Værdalen, Egge i Stenkjer och Fossli i Overhalla. Från Rindal i Nord-Møre kommer ett fynd.
Den tidiga järnframställningen är huvudsakligen lokaliserad till de västra delarna av Gästrikland där den tycks ha bedrivits i stor skala från tiden kring Kr.f. (Eriksson, Persson & Ulfhielm 2008:76). Lokaliseringen till myrar i skogsmark visar att det i Gästrikland redan från början var myrmalm som utgjorde råvaran. En analys gjordes på ett ämnesjärn funnet vid Kråknäset i Torsåkers socken i Gästrikland och gav en datering till 60 BC–150 cal. AD.
En stor depå med norska järnbarrer påträffades 1987 i Nordre Bjerke i Gran kommune, Oppland (mellem Oslo og Lillehammer). Tyvärr var ämnesjärnen i ovanligt dåligt skick men det gick att fastställa att depån innehöll minst 568 ämnesjärn och den vägde sammanlagt 77 kg. Tre prover för 14C-analys togs mellan ämnesjärnen in situ och alla dessa gav överraskande nog dateringar till förromersk järnålder.
Ämnesjärnen har sannolikt sin tyngdpunkt i perioden omkring folkvandringstid.
Majoriteten påträffas i depåer. Dessa har tolkats som handelslager som grävts ned på väg från producent till konsument och som av olika orsaker blivit kvar i jorden. Depåerna finns på randen till de mellannorrländska skogsområdena, inte centralt i bygderna. Den geografiska beteckningen Mellannorrland innefattar Medelpad, Hälsingland och Jämtland, ett område som på många sätt under järnåldern uppvisar liknande materiell kultur. Ämnesjärn har av Pär Hallinder och Kerstin Haglund definierats som järn som getts en specifik form men som inte utgör ett bruksföremål.
Många depåfynd från järnåldern förklaras utifrån Odins lagar i Ynglingasagan. Där meddelas att en person efter döden får med sig till Valhall de föremål som finns med på gravbålet och det som grävts ned i jorden.
Ämnesjärnsdepåerna har under forntiden behandlats på samma sätt och har lagts ned i jord, sand eller myr mark på platser som i hög grad liknar varandra. Detta menar jag visar att de bör ses som en sammanhållen grupp och att det fanns en gemensam idé bakom depositionerna. Att detta skett utifrån ett ritualiserathandlande påvisas av regelbundenheten i den typ av platser som valts för att deponera järn, de typer av platser som valts för att deponera ämnesjärn samt att enstaka depåer har lagts ned i korsform, eller i cirkelform.
De spadformiga ämnesjärnen har alltid varit problematiska att tidsbestämma eftersom de endast undantagsvis förekommer med andra daterande föremål. De föremålsdaterade depåerna pekar på en datering till perioden omkring folkvandringstid. Folkvandringstida gravar finns vanligen också i närheten av fyndplatserna för depåerna. Detta är fallet även i områden där folkvandringstida fynd hör till ovanligheterna, exempelvis i Jämtland.
Det är oklart exakt hur järnframställningen förhåller sig till de spadformiga ämnesjärnen.
Gert Magnusson menar (1986) att särskilt Jämtland under äldre järnålder har haft en överproduktion av järn. Magnusson har utifrån slaggvolymerna på de strandbundna järnframställningsplatserna i Jämtland försökt göra en uppskattning av hur mycket järn som kan ha producerats. Han bedömer att den jämtländska förhistoriska produktionen har omfattat minst 3400 ton järn, men poängterar att siffran måste ses som ett hypotetiskt minimital på grund av en mängd svårbedömbara faktorer. Denna järnproduktion räknar han om till 4,8 miljoner spadformiga ämnesjärn, men uppskattar att det kan röra sig om så mycket som 6-7 miljoner.
Per Ramqvist (1991) skriver att Mjälleborgen (på Frösön, opkaldt efter Frö/Frey, den største ø i Storsjön, Jämtland) endast kan förklaras som en samordnande länk mellan inlandets järnproduktion och kustlandets konsumtion. Till Mjälleborgen fraktades allt råjärn för att sedan transporteras vidare ut mot kusten. I Mjälleborgen framkom ett ämnesjärn och inom en radie av en kilometer har ytterligare tre fynd av ämnesjärn gjorts. Mjälleborgen ligger på Öneberget och är den enda fornborg i Norrland där lämningar efter hus har undersökts. Mjälleborgen, som idag uppfattas som liggande i centrum av den rika bygden på Frösön, utgör en av Storsjöbygdens äldsta lämningar från järnåldern.
Smidestekniskt är ämnesjärnen i stort sett bara användbara som råämnen för plåtar, och kan ha haft en mer specifik funktion som kittelämnen vid tillverkningen av järnkittlar.
Det spadformiga ämnesjärnets form associerar sannolikt till holkyxan, som var den äldre järnålderns universalredskap. Holkyxan kan knytas såväl till röjning av skog för odling som till smide och järnframställning – företeelser som i sin tur associerades till den tid då landet först röjdes och järn började framställas – en fas som tydligt kontrasterar mot den fyndfattiga perioden före ca 200 e.Kr.
Också i Trøndelag och Møre i Norge är holkyxan, på samma sätt som i Norrland, den vanligaste yxan under större delen av järnåldern. Från dessa områden kommer några fynd av spadformiga ämnesjärn. Också i Norge finns således en geografisk koppling mellan spadformiga ämnesjärn och holkyxor och mellan den åttkantiga klyvyxan och de norska järnbarrerna.
Från perioden kring 200 e.Kr. framträder plötsligt odlingen, husgrundsterasser och gravar i form av högar längs kusten. Det är en fullständigt genomförd förändring med en stark betoning på bofasthet med husgrundsterrasser och gravhögar som ännu syns tydligt i landskapet.
Kittelgravskicket är i Mellannorrland huvudsakligen koncentrerat till decennierna omkring år 400 e.Kr.
Vestlandskittlar som benbehållare är vanliga i Norge, särskilt i Trøndelag och på Vestlandet, därav namnet. I Norge har 112 vestlandskittlar påträffats. I Sverige är vestlandskittlarna väl företrädda i Medelpad där det norska inflytandet är starkt under framförallt romersk järnålder och folkvandringstid.
De spadformiga ämnesjärnen är tidskrävande att framställa och är på intet sätt en ideal och lättarbetad form vid vidareförädling till de flesta typer av föremål, undantaget plåtar. Möjligen har de använts till att tillverka järnkittlar, en föremålsgrupp som dock är relativt ovanlig och som i dagsläget endast föreligger i en handfull exemplar från Mellannorrland. Funktionen som kittelämnen kan dock inte till fullo förklara formen, vilkensannolikt har uppkommit utifrån symboliska, snarare än praktiska, bevekelsegrunder. Ämnesjärnen har därför knappast heller tillverkats i miljontals som det tidigare har förutsatts, utan i mindre antal och för specifika ändamål.
Som tidigare nämnts så påträffas de flesta fynd av depåer med ämnesjärn längs Ljungan och Ljusnan.
I Forsa i Åre socken hittades ett ämnesjärn i en åker ca 200 meter norr om Indalsälven. Nedanför fyndplatsen går en bro över älven som utgör del av en urgammal färdväg som fortsätter över fjället mot Trondheim. Här gick pilgrimsleden till Nidaros och även Armfeldts karoliner försökte ta sig hem från Norge efter denna led.
Den förhistoriska religionen avspeglar sig fortfarande i ortnamnen. I Gästrikland är det Vi, ofta i direkt anslutning ett Vall, som förekommer centralt i socknarna. Ordet Vall har i det här fallet en specialbetydelse som ‘gräsmark lämplig som samlingsplats‘.
Mytologiskt förefaller järnframställningen kunna knytas till skogen. I Voluspá (vers 40) beskrivs hur Fenrisulvens avkomma föds av den gamla i jarnviðr, det vill säga i järnskogen. Att ämnesjärnen deponerades
på gränsen mellan bebyggelsen och skogen förefaller därmed följdriktigt.
Forfatteren skriver, at ”Ämnesjärnen har huvudsakligen ingått i ett gåvoutbyte mellan gårdarna, kanske företrädesvis i samband med bröllop och andra sociala transaktioner”. Hun sætter jernet ind i en frugtbarhedskontekst. Cirka 50 gange nævnes ordet frugtbarhed. Forfatteren Marta Lindeberg vil måske selv en dag blive sat ind i en kontekst, som kunne være: At i Sverige på den tid skulle alt være genus/køn, og at feminismen stod stærkt.