Vikingatida vapen

[UrsusRex]

Rätta mig!!!!!!!!!!!! Snälla! Eller fyll på! MEr om vikingarnas vapen tack helt enkelt

Sköld
Skölden tillverkades av lind eller ask, träslag som är både starka och lätta, och de vägde inte mer än några kilo. Ofta använder skalderna trädnamnen lind och ask som kenningar för sköld. Eksköldar gistnade lätt i fukt och var tunga. Sådana otympligheter bar endast dvärgarna, t.ex. Eikinskjalde vars namn betyder just han med gisten sköld. Den svaga punkten är förstås sköldkanten eller "rönd", så den kläddes med råhud eller järn för att stå emot svärdshugg. Framsidan täcktes av läder eller rårandsläder vilket ger bättre skydd mot vapen, väder och vind. Detta område mellan Sköldranden och sköldbucklan kallades "rit" eftersom man målade eller ritade färggranna mönster där.

På riktigt fina sköldar målades mytologiska eller sägenomspunna scener upp. Dessa sköldar kunde ges av hövdingar till skalder för att de skulle skalda till bilderna. En sådan drapa är Egil Skallagrimssons "sköldedrapa" om skeppsstävens glänsande gärde, den relingssmyckande jarlaskölden. Ritens bakgrundsfärg var ofta vit eller blå men alltid ljusare än förgrundsfärgen. På skeppen hängdes sköldarna ut över relingen och fick kontrastera varandra. På Osebergsskeppet var varannan sköld svart och varannan gul och färgerna gick igen i seglet. Vid strider på land skyddades bågskyttar och spjutkastare bakom en sköldmur. Varje sköld överlappades av nästa vilket ökade värnkraften. Om läget var riktigt kritiskt kunde man bilda en sköldborg det vill säga en runtomgående sköldmur. En svinfylking var en avancerande sköldmur iform av en spets med den starkaste kämpen längst fram två bakom honom tre bakom dem o.s.v.

spjut
Spjutet är ett mycket vanligt vapen under vikingatiden, det är ett härskarinsignium och det förekommer i vapengravar och i bilder. Det är också hirdmannens vapen med mytologiska betydelser. Oden, också kallad spjutguden, hade ett spjut kallat Gungner, ett vapen som var smitt av dvärgar. Det gick rakt igenom allt man kastade det mot utan att stanna. Troligen har den här typen av historier varit viktiga för vikingarna och deras samhälle, de bekräftar deras världsbild och ger en ram till livets händelser. En krigare som bär spjut är Odens krigare. Om han dör i striden hämtas han till Valhall. En här som stod inför ett slag kunde välsignas av Oden genom att ett spjut kastades över dem.

Kastspjutet kallades "geir" eller "gaflak" om det var av finare typ det var smäckert smitt och lätt att kasta. Kastspjuten användes strax innan de båda härarna slog ihop. De germanska krigarna under tidig järnålder hade två spjut var med sig till striden. Ett kastspjut och ett stötspjut, förmodligen bar vikingarna också med sig flera spjut till ett fältslag. "Peita" var ett moriskt kastspjut från Poitiers.

Det fanns ryttarlansar som kallades "spjör" men vikingarna föredrog att slåss till fots. De red till häst till fältet men stred till fots. En riktigt exklusiv ryttarlans använd av ryttare med stigbyglar kallades "gungner" efter Odens lans.

Vanligast var "svidan" ett björn- eller vildsvinsjaktspjutliknande (långt ord) med en klack eller tvärstång på holken. Stången var till för att spjutet skulle gå in tillräckligt djupt för att döda men inte rakt igenom säger en del. Kanske stämmer det om man spetsar en björn som sedan faller med all sin tyngd på spjutet men knappast behöver man oroa sig att genomborra någon. Nej jag tror tvärstången finns där som ett handtag att dra i i händelse att spjuttet skulle fastna.

Ett annat stickspjut var "Breidspjót" vilket gjort sig berömt i en saga där en man som såras av ett sådant hinner yttra att de börjar komma på modet nu, bredspjuten innan han dör.
En kort bajonett pik kallades "flein".

Frankernas kastyxa kallades "frakka" medan deras spjut benämdes "frakki" och det namngav förmodligen de riktigt dyra och dammaskerade spjuten som kom därifrån. Ofta var dessa spjuts holkar smyckade med ädelmetaller som mönstrades med niello (en färgmassa gjord av silver och svavel)

Men coolast är ändå huggspjuten som var slipade för att kunna svingas eller stötaa med efter behag. Det kallades "darren" eller "atgeir".
Till skillnad från darren var atgeirens ena sida uthamrad till ett verkligt yxblad medan motsvarande sida var formad som en spets. Gunnar på Lidarändes mest fruktade vapen var ett "atgeir".

Svärd
Svärdet var den frie kämpens vapen. Ibland kallas det sårlök eftersom de tidiga svärden under bronsåldern var lökformade.
Under vendeltiden var svärden dyrbara släktklenoder med ädelstenar och guld i fästena. Men det vikingatida svärdet var enkelt och funktionellt. De var längre och tyngre men också mer hållbara. Ett svärd vägde mellan 1,5 till 2 kilo och var lätt att manövrera och inte alls otympliga och klumpiga som en del tycks tro.

Ett grovt outsmyckat svärd kallades "hrotte" det eneggade svärdet hette "sax". Vikingens svärd var alltid tveeggat och kallades som sådant "vandil" ("som man kan vända"). Det var vandalernas favorit vapen och det är efter det de fått sitt namn.
Svärdet var ungefär lika långt som en normal värja. Klingan kallades brand och dess fäste för hjalt. Shetlandsöarna kallades av vikingarna hjaltland för att de från havet liknar ett övre svärdshjalt av den typ som mitt svärd har.
Mitt på klingan löpte en längsgående ränna (blodrännan) som gick ända ut i spetsen som kallades blodrevel. Den var på ett fint svärd försedd med magiska runor en förbannelse som kallades ett "mal". Runorna kunde även nämna smeden/ägarens namn eller svärdets namn. Rännan i sig har inget med blod eller sårfunktion att göra. Att den skulle förhindra att svärdet fastnade i ett sår p.g.a vakum eller liknande är nonsens. Genom att ha en ränna sparas material och vikt utan att svärdet förlorar sina goda egenskaper.
Blodrännan omges på var sida av "klingåsarna" som fortsätter i "valbastet" till eggarna de var vassa tunnhamrade och ofta med invälvt stål.

De Bästa klingorna importerades från frankerna, som kunde damaskeringens hemligheter. Men till skillnad från dagens metod där stålet viks i flera lager så flätade de järn- och stålstänger vilka sedan smiddes. På så vis uppstår ett ormskinnsliknande mönster vilket kanske är orsak till svärdsnamn som huggorm.
Goda svärd var alltid gamla, så gamla att de ansågs dvärgasmidda. De uppfattades som personligheter och hade egennamn. Sigurd Fafnesbanes svärd hette Gram, det gotiska kungasvärdet Tyrfing, Fafners och senare Olav Haraldssons svärd hette Hrotte, Midfjord Skägges svärd kallades Skövnung, Höders kallades Mistelten, Högnes hette Dainsleif, Odens svärd hette Mimung och Kettil Hoengs svärd bar namnet Dragvandil.

Svärdsskidan var gjord av trä vilket kläddes med läder. Personligen tycker jag min skida i turkisk valnöt eller en skida, jag blev mäkta avundsjuk på, gjord i masursälg utan läderklädsel är snyggast.

Skidan hade beslag med ösor eller öglor för upphängning. Den bars vid sidan i ett vapenbälte som löpte över axeln inte runt midjan som under medeltiden. I skidans spets fanns alltid en doppsko, gärna av silver och ibland försedd med runor.
I fredstid bands skidan fast vid hjaltet med en smal läderrem, det s.k fredsbanden, som löpte på var sida om kaveln (greppet).
På en del skidor hängde små skinnpungar med amuletter som gav magisk kraft och skydd till klingan.

Yxa
Yxan var vikingens favoritvapen. Den bestod av ett tungt, ohyggligt vasst, trekantigt yxblad på ett långt skaft och svingades med två händer. Om yxändens nedre ände löpte långt ner och bildade en djupt inträngande huggspets kallades yxan en "barda" eller "skägga".
Om även yxans övre egg var specialvässad kallades den "snagga". Som det oemotståndligt framryckande vapnet var den tunga yxan en "genja" (vilket jag gett min yxa som namn).

Även mindre yxor fanns: en "tenja" var tunn och inte särskillt tung, en "taparöx" var en rysk handyxa, en "sparda" var en yxa av irisk typ och kastyxan kallades "tveita".
En extremt långskaftad specialyxa hette "långbarda" och var langobardernas och skåningarnas favoritvapen under järnåldern. Den hade en hake på baksidan för att dra skepp intill sig vid sjöstriderna. Haken kallades "hilla" och följdaktligen är det inte svårt att tänka sig var hillebarden har sitt ursprung. "Atgeiren" var ett huggspjut med ena sidan uthamrad till ett verkligt yxblad medan motsvarande sida var formad som en spets. Gunnar på Lidarändes mest fruktade vapen var ett "atgeir".

Vid Mammen på Jylland har man hittat en riktig skönhet till yxa från 900-talet. Den är tausherad med silver d.v.s att silver trådar hamrats in i spår som ristats i järnet.

Pilbåge
Långbågen tillverkades oftast av ask eller idegran och tvärtemot vad många tror fanns lamminerade bågar bestående av flera olika trädslag redan under vikingatiden och förmodligen innan det. Vikingens båge byggdes av alm eller idegran och kallades "almr" eller "ýrr" beroende på trädslag. Laminat bågarna var exklusivare och kallades "tvived".
De hade oftast alm på insidan och idegran på utsidan.

En båge för strid krävde minst en spännkraft på 35 kilo och många bågar krävde betydligt mer. Eftersom det krävs en stark arm för att spänna en sådan båge var och är långbågskyttar tvugna att träna mycket för att upprätthålla sin styrka och skicklighet. En skicklig skytt kunde avfyra ca 12 pilar i minuten.

Tre tolfter pilar var en normal ranson enligt landskapslagarna men i vikinga gravar hittas endast två tolfter oilar. Kanske var pilarna för dyrbara?

På fornnordiska heter pil "ör" eller "skot".

Det fanns sex olika pilar enligt Hjalmar Falk

"Fleinn" en pil för långa avstånd med lång och rak spets
"Krókör" med hullingar. Det var en sådan pil som tog Tormod Kolbrunarskalds liv, ty när den drogs ut följde hans "hjärterötter" med.
"Broddr" med enastående vass och hård, ofta romboid spets.
"Bílda" med skarp lansettformad spets
"Kolven" en fågelpil med stor trubbig järn eller träspets typ bluntpilarna för live
"Lás-ör" med långsmal genombrytning i spetsen vilket gjorde den svår att dra ur ett sår samt idealisk att fästa tyg i för att göra en brandpil.
Skaldkenningar för pil är dynfara,den flygglada, thura (larmstörtaren), Lappkungen Guses tre pilar med flintspets; Fifa (ängsull syftar på fjädrarna), Hremsa (med klor gripande) och Flaug även kallade "lappkungagäld" och "Gusessmide" böslar (småkvistar) akka (benrör)

Stenslunga
Jämte spjut och båge vikingarnas ända viddvapen. Slungan består av en skinnrem med en lite bredare "stenhållare" på mitten. Stenen placeras i hållaren varpå remmen viks dubbel slungas i en cirkel där ena änden släpps medan den andra hålls kvar varpå stenen slungas iväg med enorm kraft. Ofta ser man ungar leka med slumgor på medeltidsveckan men det är ett hyffsat farligt vapen perfekt att jaga sjöfågel med till exempel. I och för sig får väl inte ungarna iväg stenarna med särskilld kraft men föräldrarna borde ändå instruera dem att åtminsone inte slunga bland folk. Särskillt som stenarna ofta far åt andra håll än vad de menats.

Som vikingatidens främste stenslungare framstår Bue Andridsson som i Kjalnäsingasagan dödar män genom att träffa dem i bröstet på mycket stora avstånd

Skolmen
Som sista utväg när man kommit sin motståndare så nära att de långa vapnen som spjut och svärd inte längre gick att använda drog man sin skolm eller vapenkniv. Det är ett utpräglat stickvapen. Skolmens stora blad och relativt korta handtag gör den framtung vilket lämpar sig bra för att använda den som kastkniv också.

hjälm
Man har hittat väldigt få hjälmar från vikingatid, man har däremot funnit bronsbeslagna hjälmar från äldre tider som folkvandringstid och vendeltid, vilket kanske inte är så konstigt eftersom brons överlever bättre i jorden än järn. Hjälmen från Gjermundbu i Ringerike i Norge från mitten av 900-talet är ett av de fåtal vikingatida fynden.
Vikingatida hjälmar var av så kallad Spangenhelm-modell, lätt toppiga med smidda järnband i kors över hjässan och runt huvudet.


Det har diskuterats en del om vikingen överhuvudtaget har burit hjälm, mycket beroende på den ringa fyndfrekvensen. Bildmaterialet talar för att de har burit hjälm, men avsaknaden av hjälmar i vikinga-gravar, som annars innehåller mycket värdefulla vapen och rustningar, gör problemet svårare att förstå. Kanske har de i hög utsträckning burit hjälmar i läder, som vittrar fort i jorden men som inte går att skilja från stålhjälmar på bilderna. Resterna av något som skulle kunna vara en läderhjälm har påträffats under utgrävningarna på Björkö (Birka).

Ibland satte man fast ringbrynja från hjälmens kant, som fick hänga ned som en krage över axlarna. Detta gav bättre skydd för halsen, som är en känslig del som fienden gärna siktade mot. I Gjermundbu-hjälmen sitter det fortfarande en ring i kanten, vilket tyder på att den haft en krage av ringbrynja fästad till sig.

Förmodligen bar man en stoppad hätta eller "luva" under hjälmen. Sådana huvor förekommer under 1000-talet i Normandie och har som funktion att dämpa slag mot hjälmen. Ett slag mot en ovadderad hjälm kan orsaka nästan lika mycket skada som ett slag mot ett oskyddat huvud eftersom hjälmen också är av metall.

De äldre hjälmarna som är hittade i Valsgärde har olika omkrets. En av dem har en storlek som tillåter innervaddering (64 cm) men två av dem är så små att det inte skulle vara möjligt för en fullvuxen människa att ha stoppning i dem (61 cm). Dessa hjälmar är dock så rikt ornerade att det snarare handlar om paradhjälmar än stridshjälmar, vilket grusar möjligheten att dra slutsatser.

Hjälmen är förstärkt rakt över huvudet där man räknade med att många svärdshugg skulle träffa. Hakremmen är fäst på två punkter i linningen för att hjälmen ska sitta stabilt på huvudet.

MVH
Björn

[hangatyr]

Det tveeggde svärdet var inte alls allenarådande: saxsvärdet omnämns i sagorna på flera ställen och har även hittats i gravar.
Saxen kan vara alltå från ett ganska kort vapen, snarast en dolk till lite längre: nästan som ett vanligt svärd.

Hur är det med armborst? jag har hört att armborstet fanns under vikingatid.

[UrsusRex]

Tack, det stämmer när du säger det kommer jag ihåg det

Armborst vet jag inget om men det vore ascoolt om de hade det!

/B

[CJBackfire]

kan nu när vi är inne på det så kan jag rekommendera vikinga utställningen på historiska museét.

[Ja77]

De enda jag kan kommentera är "Yxan var vikingens favoritvapen"

Det ska troligtvis vara de vanligaste vapnet, eftersom "vanligt" folk hadde en eller hadde råd med en gemfört med det dyrare svärdet.

[Stevster]

De enda jag kan kommentera är "Yxan var vikingens favoritvapen"

Det ska troligtvis vara de vanligaste vapnet, eftersom "vanligt" folk hadde en eller hadde råd med en gemfört med det dyrare svärdet.

Måste nog tyvärr påstå att det är fel. Svärdet var det "vanligaste" VAPNET bland de nordmän som begav sig ut på upptäcks-/stridsfärder. Det mest använda REDSKAPET var dock yxan, men den användes till mer än bara som vapen.

[Djinghis Khan]

Rätta mig!!!!!!!!!!!! Snälla! Eller fyll på! MEr om vikingarnas vapen tack helt enkelt

Aha, du vill grillas va!

Sköld
Skölden tillverkades av lind eller ask, träslag som är både starka och lätta, och de vägde inte mer än några kilo. Ofta använder skalderna trädnamnen lind och ask som kenningar för sköld. Eksköldar gistnade lätt i fukt och var tunga. Sådana otympligheter bar endast dvärgarna, t.ex. Eikinskjalde vars namn betyder just han med gisten sköld. Den svaga punkten är förstås sköldkanten eller "rönd", så den kläddes med råhud eller järn för att stå emot svärdshugg. Framsidan täcktes av läder eller rårandsläder vilket ger bättre skydd mot vapen, väder och vind. Detta område mellan Sköldranden och sköldbucklan kallades "rit" eftersom man målade eller ritade färggranna mönster där.

På riktigt fina sköldar målades mytologiska eller sägenomspunna scener upp. Dessa sköldar kunde ges av hövdingar till skalder för att de skulle skalda till bilderna. En sådan drapa är Egil Skallagrimssons "sköldedrapa" om skeppsstävens glänsande gärde, den relingssmyckande jarlaskölden. Ritens bakgrundsfärg var ofta vit eller blå men alltid ljusare än förgrundsfärgen. På skeppen hängdes sköldarna ut över relingen och fick kontrastera varandra. På Osebergsskeppet var varannan sköld svart och varannan gul och färgerna gick igen i seglet. Vid strider på land skyddades bågskyttar och spjutkastare bakom en sköldmur. Varje sköld överlappades av nästa vilket ökade värnkraften. Om läget var riktigt kritiskt kunde man bilda en sköldborg det vill säga en runtomgående sköldmur. En svinfylking var en avancerande sköldmur iform av en spets med den starkaste kämpen längst fram två bakom honom tre bakom dem o.s.v.

Bra skrivet, men du glömde sköldbucklan av stål

En båge för strid krävde minst en spännkraft på 35 kilo och många bågar krävde betydligt mer. Eftersom det krävs en stark arm för att spänna en sådan båge var och är långbågskyttar tvugna att träna mycket för att upprätthålla sin styrka och skicklighet. En skicklig skytt kunde avfyra ca 12 pilar i minuten.

Faktiskt ända upp till 15 pilar per minut

[Dan Koehl]

De enda jag kan kommentera är "Yxan var vikingens favoritvapen"

Det ska troligtvis vara de vanligaste vapnet, eftersom "vanligt" folk hadde en eller hadde råd med en gemfört med det dyrare svärdet.

Om du med vanligt folk menar fria odalmän, och inte trälar, så hade de sannolikt råd att inköpa allt som behövdes i "normal" vapenarsenal.

Om du däremot menar slavarna, så hade de nog inte vapen alls.

[Johan Matsson]

Har läst någonstans om en forntida kampsport som kallas "stav" där man fajtas med just en stav. En kendoliknande grej med en nästan religiös eller magisk innebörd.

[B Hellqvist]

Rätta mig!!!!!!!!!!!! Snälla! Eller fyll på! MEr om vikingarnas vapen tack helt enkelt

Du bad om det...

Sköld
Skölden tillverkades av lind eller ask, träslag som är både starka och lätta, och de vägde inte mer än några kilo. (...) Detta område mellan Sköldranden och sköldbucklan kallades "rit" eftersom man målade eller ritade färggranna mönster där.[/quote]

Min rundsköld väger tre kilo, vilket får betraktas som en övre praktisk gräns.

Men coolast är ändå huggspjuten som var slipade för att kunna svingas eller stötaa med efter behag. Det kallades "darren" eller "atgeir".
Till skillnad från darren var atgeirens ena sida uthamrad till ett verkligt yxblad medan motsvarande sida var formad som en spets. Gunnar på Lidarändes mest fruktade vapen var ett "atgeir".

Väl att märka att det inte finns några arkeologiska fynd av dessa mytomspunna vapen.

Svärd
Svärdet var den frie kämpens vapen. Ibland kallas det sårlök eftersom de tidiga svärden under bronsåldern var lökformade.
Under vendeltiden var svärden dyrbara släktklenoder med ädelstenar och guld i fästena. Men det vikingatida svärdet var enkelt och funktionellt. De var längre och tyngre men också mer hållbara.

Namnet "sårlök" har jag bara stött på i Åke Ohlmarks bitvis suspekta "Fornnordiskt lexikon". Jag skulle bar gärna vilja se det bronsålderssvärd som såg ut som en lök; klingorna var mer lansettformade (som pilträdslöv). Att ett (påstått) namn för bronsålderssvärd skulle ha använts drygt 1000 år senare ställer jag mig frågande till. Vikingatida svärd kunde vara rikt dekorerade, med silvertauscheringar, guld och annat bjäfs. Viktskillnaden mellan vendel- och vikingatida svärd är försumbar, däremot var troligen vikingasvärden bekvämare att hålla och svinga.

Ett svärd vägde mellan 1,5 till 2 kilo och var lätt att manövrera och inte alls otympliga och klumpiga som en del tycks tro.

Ett svärd vägde vanligen mellan 1,0 till 1,5 kilo.

Svärdet var ungefär lika långt som en normal värja.

...och hur lång är en "normal" värja? Ett vikingasvärd mätte vanligen 90-100 cm i totallängd.

Blodrännan omges på var sida av "klingåsarna" som fortsätter i "valbastet" till eggarna de var vassa tunnhamrade och ofta med invälvt stål.

Invällt, det vill säga att remsor av bättre stål vällts (smitts) in mellan enklare stål för att ge en bättre egg.

De Bästa klingorna importerades från frankerna, som kunde damaskeringens hemligheter. Men till skillnad från dagens metod där stålet viks i flera lager så flätade de järn- och stålstänger vilka sedan smiddes. På så vis uppstår ett ormskinnsliknande mönster vilket kanske är orsak till svärdsnamn som huggorm.

Dagens (och dåtidens) metod innefattar både flätning, vridning och vikning. Den korrekta benämningen är "mönstervällning", då "damaskusstål" egentligen är något annat (s.k. wootz). Det är japanerna som viker stålet.

Yxa
Yxan var vikingens favoritvapen. Den bestod av ett tungt, ohyggligt vasst, trekantigt yxblad på ett långt skaft och svingades med två händer.

Yxhuvudet var nog inte så tungt. Ett tungt yxhuvud gör vapnet trögt och jobbigt att svinga, med svårighet att ge bra backhandreturer...

Skolmen
Som sista utväg när man kommit sin motståndare så nära att de långa vapnen som spjut och svärd inte längre gick att använda drog man sin skolm eller vapenkniv. Det är ett utpräglat stickvapen. Skolmens stora blad och relativt korta handtag gör den framtung vilket lämpar sig bra för att använda den som kastkniv också.

Korpen flyger? Finns det några arkeologiskt dokumenterade fynd av skolmar?

Har läst någonstans om en forntida kampsport som kallas "stav" där man fajtas med just en stav. En kendoliknande grej med en nästan religiös eller magisk innebörd.

"Stav" är ett påfund som en i England bosatt norskättling påstår sig ha lärt sig av sina äldre släktingar, och dessa i sin tur generation för generation tillbaka till vikingatiden. Seriösa utövare av västerländska kampsporter fnyser åt "Stav".

[UrsusRex]

AHH!!!! Tack Björn!!!! (Björn är expert på sånt här!!!!)

Invällt, det vill säga att remsor av bättre stål vällts (smitts) in mellan enklare stål för att ge en bättre egg.

Jag och stavning

Dagens (och dåtidens) metod innefattar både flätning, vridning och vikning. Den korrekta benämningen är "mönstervällning",

Vet du någon som smider på det viset? Vrider "flätar" viker och smider? Jag skulle bra gärna vilja ha en sådan klinga nämligen, behöver bara en lottovinst först

Korpen flyger? Finns det några arkeologiskt dokumenterade fynd av skolmar?

Nu ska jag inte säga att det finns fynd av skolmar men jag tänker på skolmen som en kort sax inte något i stil med korpen flyger!!! se bilden:

Länge sedan jag skrev detta till min hemsida och nu håller jag på att göra om den, vill att den ska bli fakta"riktig" DÄRFÖR STORT TACK BJÖRN!!!!

MVH
Björn

[hangatyr]

AHH!!!! Tack Björn!!!! (Björn är expert på sånt här!!!!)

Invällt, det vill säga att remsor av bättre stål vällts (smitts) in mellan enklare stål för att ge en bättre egg.

Jag och stavning

Dagens (och dåtidens) metod innefattar både flätning, vridning och vikning. Den korrekta benämningen är "mönstervällning",

Vet du någon som smider på det viset? Vrider "flätar" viker och smider? Jag skulle bra gärna vilja ha en sådan klinga nämligen, behöver bara en lottovinst först
MVH
Björn

jag känner minst två som gör sådana knivar, förmodligenkan en av dem göra sådana svärd också.
Du kan PM:a mig om du vill veta mer.

[Johan Matsson]

"Stav" är ett påfund som en i England bosatt norskättling påstår sig ha lärt sig av sina äldre släktingar, och dessa i sin tur generation för generation tillbaka till vikingatiden. Seriösa utövare av västerländska kampsporter fnyser åt "Stav".

Ha ha! Intressant.

Vad sägs om eld? Brinnande projektiler brukar fungera väldigt bra på film iallafall. Särskillt om det är "the bad guys" som skjuter dem. Vikingarna har gjort sig kända för att bränna olika saker som t.ex. städer. Sant eller falskt?

[Orm]

Jag kan rekommendera boken "Vapnens historia" (tunn och lättläst med bilder & skisser) i ämnet. Den är lite väl insnöad på vapendetaljer för min smak (föredrar taktik och utveckling) men utgör intressant läsning om man är intresserad. Den germanska s.k. scramsaxen som nämnts ovan beskrivs tex ganska ingående.....

[UrsusRex]

Jag kan rekommendera boken "Vapnens historia" (tunn och lättläst med bilder & skisser) i ämnet. Den är lite väl insnöad på vapendetaljer för min smak (föredrar taktik och utveckling) men utgör intressant läsning om man är intresserad. Den germanska s.k. scramsaxen som nämnts ovan beskrivs tex ganska ingående.....

Tusen tack för tipset!

/B