Det har riktats mycket intresse på de svenskar som stred på Tysklands sida under andra världskriget, de svenskar som stred på det kejserliga Tysklands sida under första världskriget har dock inte tilldragit sig lika stort intresse. Faktum är att sympatierna för Tyskland tycks varit mer allmänt utbredda i Sverige under det första världskriget än under det andra. Dock stred fler svenskar på Tysklands sida under det andra än under det första. Den största orsaken till detta tycks ha varit att man bland tysklandsaktivisterna i stället arbetade för att Sverige skulle aktivt gå in i kriget som Kaiserns allierade. Den officiella linjen blev i stället att skicka svenska observatörer till båda krigförande sidorna för att få kunskaper om den moderna krigföringen. Dessa resor var relativt korta, en av de längsta var översten Gustav Bouvengs nio månader med de tyska trupperna på östfronten.
Ett drygt tiotal svenskar kom dock att som frivilliga strida i tyska armén, det rörde sig mest om officerare som redan tidigare hade kontakter i denna. Bland dessa var sveaartilleristen Nils Rosén som åren 1915-1919 tjänstgjorde i tyska armén, bl.a. vid dess exeditionsstyrka i Finland 1918. Efter detta återinträdde han i svensk tjänst.
En annan var löjtnanten vid Skaraborgs regemente (I 9) Einar Lundberg vilken 1916 tog värvning i tyska armén. Han hamnade vid infanteriregementet Lübeck (3. hanseatiska) nr 162 och stred på västfronten tills han tillfångatogs av brittiska trupper. Lundberg frigavs efter kriget och återvände till Sverige där han bosatte sig i Lund.
Den mest kände av de svenska frivilliga torde dock ha varit husarofficeren greve Gilbert Hamilton. Denne hade gjort försök att deltaga som militärattache eller frivillig i grekisk-turkiska kriget, boerkriget och rysk-japanska kriget 1904-1905. Hamilton hade dock inga framgångar i sina försök, med första världskrigets utbrott 1914 kom en ny chans. Hamilton tog avsked från tjänsten som ryttmästare och skvadronchef vid Kungl. livgardet till häst (K 1) och inträdde med kejsar Wilhelm II:s bifall som ryttmästare vid Livkyrassiärregementet Grosser Kurfürst (schlesiska) nr 1 med fredsgarnison i Breslau. Regementet befann sig i strid med ryska styrkor i Polen när Hamilton anlände dit. Till sin stora besvikelse fick han leda förband som stred till fots, trots detta visade han sig vara en tapper soldat och erhöll 13 sep 1914 järnkorset av 2:a kl. I januari 1915 befann sig Hamilton som skvadronchef vid fronten i Karpaterna. Efter en månad blev han ordonansofficer, snart var dock Hamilton tillbaka vid fronten denna gång som bataljonschef vid det 223:e reservinfanteriregementet. Under sommaren 1915 drabbades den nu till major utnämnde Hamliton av en kraftig magsjukdom och först i september kunde han lämna sjukhuset. I november var han tillbaka i tjänst nu som chef för 22:e reservjägarbataljonen vilken stod vid Pinsk på gränsen mellan Vitryssland och Ukraina. I januari 1918 flyttades Hamiltons förband till Zossen söder om Berlin, som en säkerhetsstyrka att sättas in inför befarande oroligheter i huvudstaden. Några oroligheter utbröt dock inte och i mars skickades man i stället till Finland för att stödja Mannerheim. I maj 1918 återvände Hamilton till Tyskland och fick äntligen återvända till kavalleriet då han utnämndes till chef för Kyrassiärregementet Graf Wrangel (ostpreussiska) nr 3 vilket i fredstid hade sin garnison i Königsberg, nu stod det dock långt inne i Ukraina ca. tjugo mil norr om Odessa. Efter fredsslutet mellan Tyskland och Ryssland skulle regementet hålla ordning i området vilket dock inte var det lättaste, för i området slogs kossacker under sin ledare Hetmanen mot bolsjevikerna, samtidigt som de slogs mot Petljuras ukrainare.
Hamliton lät dock inte den kaotiska situationen inverka på bevarandet av traditionerna t.ex. reds Hubertusjakt på Hubertusdagen den 3 november 1918. Efter kejsarens abdikation 11 november bildades vid många tyska förband efter ryskt mönster soldatråd. Hamilton ingrepp och beordrade själv tillsättandet av soldatråd, på så sätt förhindrade han att regementet förföll till anarki. Detta kunde behövas för nu börjar en äventyrlig återfärd till Ostpreussen, Wrangelkyrassiärerna fick under färdens gång sällskap av Dragonregementet Prinz Albrecht von Preussen (litauiska) nr 1 med garnison i Tilsit. På julaftonen 1918 kunde man efter att Hamilton förhandlat med de ukrainska frikårerna tåga in i Kiev, därifrån begav sig de två regementena under snöstormar, sträng kyla och ständiga små strider mot Ostpreussen. Hamliton led under tiden av dysenteri, så hans färd var nog inte allt för angenäm. Till de två tidigare regementena anslöt under färden Litauiska ulanregementet nr 12 öven det från Ostpreussen, där det hade sin garnison i Insterburg. Efter fruktansvärda strapatser nådde man Ostpreussens gräns därifrån kunde man ta tåget till Königsberg. Stilenligt gjorde så Hamiltons regemente halt utanför stadsgränsen för persedelvård och den 22 februari 1919 tågande man in i Königsberg "med vajande fanor och klingande spel".
Efter regementes demoblisering överfördes den nu rikligt dekorerade Hamilton till VI armékåren. År 1920 var han dock tillbaka till Sverige där han anslöt till Kungl. Smålands husarregemente i Eksjö, 21 okt 1921 blev han detta regementes chef och förblev detta tills regementets nedläggelse den siste december 1927. Greven var senare mycket aktiv i Föreningen Smålands husarer intill sin död 1947.
Greve Hamiltons kontakter med Tyskland tog dock inte slut 1920. År 1929 utnämdes han nämligen till adjutant hos kejsar Wilhelm II vilken levde i exil i Nederländerna, och fram till kejsarens död 1941 vistades Hamilton några veckor om året hos honom. En något omtvistad utmärkelse fick greven mottaga 1939 då han på 25-årsdagen av den tyska segern över ryssarna vid Tannenberg av Adolf Hitler utnämdes till generalmajor i den tyska arméns reserv. Samma år vid firandet av 20-årsminnet av Wrangelkyrassiärernas marsch från Ukraina fick greven en mindre känslig utmärkelse då han gjordes till hedersmedborgare i Königsberg.
I dag torde greve Hamilton dock mest vara känd som den i husaruniformklädde piprökande mannnen viken pryder paketen med piptobaken Greve Hamiltons blandning. Uppgifterna är huvudsakligen hämtade från Lars Ericsons bok Svernska frivilliga: militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talen utgiven av Historiska media 1996.
Mvh,
Marcus Karlsson
Svenskarna som stred för Kaisern
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Svenskarna som stred för Kaisern
Senast redigerad av 1 tyskaorden, redigerad totalt 25 gånger.
Inte så konstigt, innan andra världskriget så hade Tyskland ungifär samma ställning som USA har idag. Man såg av många som västvärldens huvudsakliga kulturbärare, en framstående nation på många områden. Tyska var ett mycket vanligt språk i skolan mmFaktum är att sympatierna för Tyskland tycks varit mer allmänt utbredda i Sverige under det första världskriget än under det andra.
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Tackar för berömmet!
LasseMaja du har helt rätt i att Tyskland hade en ställning i Sverige liknande den Förenta staterna har idag. Både från konservativt håll och från socialdemokratiskt håll sågs Tyskland som en förebild.
Det tyska språket var inte bara vanligt i de svenska skolorna det var det första utländska språk man lärde sig. Så var fallet ända tills efter 1945 då engelskan mer och mer kom att överta denna possition.
LasseMaja du har helt rätt i att Tyskland hade en ställning i Sverige liknande den Förenta staterna har idag. Både från konservativt håll och från socialdemokratiskt håll sågs Tyskland som en förebild.
Det tyska språket var inte bara vanligt i de svenska skolorna det var det första utländska språk man lärde sig. Så var fallet ända tills efter 1945 då engelskan mer och mer kom att överta denna possition.
-
Radiolänkgruppchefen
- Medlem
- Inlägg: 520
- Blev medlem: 7 februari 2003, 20:47
- Ort: Skåne
- Kontakt:
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52