Ålandsexpeditionen

[Johan Olofsson]

Jag satt nyligen en solig eftermiddag på en uteservering, eller på en terass som den gängse benämningen är i Helsingfors. När trängseln tilltog fick jag sällskap av först en och sedan ytterligare en yngre man - yngre än mig själv, alltså. Och när vi hade hunnit med några glas blev vi pratsamma.


Det finns en kategori finländare som väldigt gärna vill diskutera finländsk och svensk historia soliga sommareftermiddagar, jag har träffat en och annan genom åren, och dessa båda unga män var uppenbarligen av det slaget. Det stör mig inte alls. Tvärtom passar det mig rätt bra, eftersom jag inte har så god koll på backhoppare och skidlöpare och rallyförare.


Nå, denna eftermiddag gick det inte många minuter efter att de klurat ut att jag är född i Sverige innan de tyckte att Av Sverige Begångna Oförätter var det mest passande diskussionsämnet. Inte vet jag, kanske hoppades de att jag artigt skulle resa mig och tacka för sällskapet så att det fick bordet för sig själva.


Jag har vanan inne, och tråkade ut dem med att i stort sett hålla med om hela katalogen från ansökan om EU-medlemskap till Klubbekriget.


Dock snubblade jag på ålandsfrågan, vilket ledde till att vi ju fick fördjupa oss i den.

Och vi kunde konstatera att det verkade som om varje hederlig finländare och varje hederlig svensk torde ha diametralt motsatta uppfattningar om regeringen Edén-Brantings politik (med förbehåll då, såklart, för att rätt många svenskar inte har den blekaste aning).

Mitt bordssällskap förklarade övertygande att det icke kunde finnas skuggan av ett tvivel bland de historieintresserade finländarna om att regeringen i Stockholm 1917 hade territoriell expansion på sitt program. Eller i varje fall: Inför chansen att förbättra skyddet av Stockholm genom att knyta Ålandsöarna till riket genom att "bara" sända ut ett par kanonbåtar (och några fotsoldater), då var lockelsen för stor och svenskarna föll i fällan [...och bör därför inte ha några åsikter om finländska expansionistiska strävanden i östlig riktning].


Mina argument om att redan regeringen Swartz' tillträde i mars 1917 var ett tecken på krigstidströtthet, och att regeringen Edén-Branting ett halvår senare representerade genuin anti-militarism och (naiv) tro på fredliga alternativ för att lösa mellanstatliga tvister, de argumenten vann inte gehör. Det lär skola finnas dokument som visar att Sverige visst då avsåg att annektera Åland - so oder so.

Det som egentligen fascinerar mig mest är att jag får intrycket att värderingen av samma källmaterial leder till helt olika resultat i Sverige respektive Finland.

Jag läste in mig på Ålandstvisten för sådär en tio år sedan, men var då handikappad av att jag inte förmådde läsa ett ord finska. Det har jag nu börjat åtgärda. Så när jag nu här i detta forum har chansen att fråga människor med insyn i finsk litteratur och debatt, ber jag om hjälp med litteraturhänvisningar, så att jag själv kan gå till biblioteket och försöka översätta och förstå:

Vad är det de historiker hänvisar till som menar att Sveriges regering med militära medel avsåg att lägga rabarber på Åland?

Tack på förhand!

[Schwemppa]

Tja, svenska trupper var obestridligen på Åland, och ålänningarna ville ju tillhöra Sverige (även om Nationernas Förbund bestämde annorlunda). Jag har läst om det här någonstans, minns att i boken visades ett uppslag från en svensk veckotidning från 1918 med ett reportage om det som ska bli "Sveriges nyaste landskap". Så något låg det nog i luften.

Måste gräva i biblioteket, så får vi se...

[Spaningsledaren]

För min del tror jag inte det finns nâgon grund för den hâr annekteringshypotesen.

Däremot är det obestridligt att det fanns en opinion pâ Âland för landskapets inlemmande i Sverige. Drivande här var bl.a tidningsmannen Julius Sundblom. (Frâgan gick f.ö. ett antal âr efter kriget till skiljedom i Haag varvid utslaget blev att öarna, med en generöst tilltagen självstyrelse, skulle fortsätta att tillhôra Finland.)

Jag finner det helt naturligt att man i finska kretsar ytterst noggrannt spanade efter varje litet tecken som skulle kunna tydas som ett spel under tâcket mellan den här âländska opinionen och den svenska statsledningen.

Rent militärt var den âländska neutralitet/deminitarisering som Sundblom förfâktade till nackdel för de tvâ strandägarna kring Bottenhavet/Bottenviken. Hâr hade Finland och Sverige nämligen militärt helt sammanfallande intressen, nämligen att med bl.a befâstningar tvärsöver Âlands hav spärra tillträdet norrut.
(Öarna kom f.ö. att befâstas av ryssarna under det första vârldskriget och av finnarna under det andra. Finskt KA pâ bl.a S:a Signilsskär kompetterade dâ det svenska i St. Roten-omrâdet.)

I övrigt skulle jag knappast tro att Âland som sâdant intresserade Sverige.
(Vem som helst kunde t.ex. konstatera att det inte gick nâgon större nôd pâ âlänningarna.)

Landet Sverige hade givetvis alla skäl i världen att verka för ett sjâlvstândigt och starkast möjliga Finland.
Jag tror inte de svenska politikerna överlag var dummare än att insâg just detta.

Diplomaten och sedermera tidningsmannen o. nazisten Rûtger Essén skrev en bok om "Östersjöfrâgan" en bit in pâ 20-talet. Skall se om jag hittar det ex. jag vet att jag haft nâgonstans i mina gömmor. Âterkommer i sâ fall efter förnyat studium.

[Urban]

tja, en majoritet av ålänningarna ville tillhöra Sverige och Sverige ville nog faktiskt ha Åland:

"Under 1919 anordnades dessutom i frågan en ny folkomröstning på Åland, där 9 735 av Ålands 10 196 röstberättigade män och kvinnor uttalat sig för återförening med Sverige. De styrande i Finland skapades istället en lösning där Åland fick ett regionalt självstyre inom Finlands gränser. "

"I maj 1920 infann sig i Stockholm en åländsk delegation, som inför konung och regering ånyo gjorde gällande kravet på folkomröstning på Åland. Det svenska svaret blev som förut, att Sverige inte skulle uppge sina sträfvanden att hävda Ålandsbefolkningens rätt att själv bestämma över sin nationella framtid. Denna tilldragelse framkallade omedelbart motåtgärder från den finländska regeringens sida.

På Åland anställdes undersökning av finländska regeringsmedlemmar; redaktör Sundblom och vice häradshöfding Björkman häktades i juni för högförräderi, och till Åland överfördes finsktalande trupper. En samtidig notväxling mellan de svenska och finländska regeringarna konstaterade, att frågan inträtt i ett synnerligen kritiskt skede, och svenske ministern i Helsingfors hemkallades för att avlägga rapport. I denna situation ingrep den brittiska regeringen genom en anmaning till Nationernas förbunds råd att ta Ålandsfrågan under behandling. "

"Den så kallade Ålandsfrågan uppkom genom traktatsvidriga ryska befästningar på Åland under första världskriget som väckte mycken oro i Sverige och framkallade en interpellation i riksdagen. Efter Finlands utropade självständighet ställdes frågan på sin spets: ålänningarna sände en deputation till Stockholm varvid man uttryckte sin vilja att tillhöra Sverige.

Tvisten löstes 1921 av Nationernas Förbund varvid Åland tillerkändes republiken Finland, med villkoret att Ålands språk och kultur respekterades. Sveriges statsminister Hjalmar Branting sade sig inte kunna acceptera beslutet, men deklarerade samtidigt att Sverige inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel."

Allt citerat från wikipedia.

[Schwemppa]

Vecko-Journalen 10. februari 1918 var det. Rubrik: "Åland, det nyaste av svenska landskap? Vecko-Journalen har lyckats erhålla ett antal bilder från Ålandsöarna illustrerande hur land och folk te sig i den bygd som förklarat sig vilja bli en svensk besittning"

Fanns avbildat i Suomen Vapaussota Kuvissa (Finlands frihetskrig i bilder) del 1, Otava H:fors 1934 (sid. 188-189). Bilderna var av de främsta sevärdheterna på Åland.

Så här skriver Henrik Meinander i Finlands Historia del 4 (Schildts H:fors 1999) om den här episoden (sid 73-75):

(citat)

UTRIKESPOLITISKA STRÖVTÅG

Knappt hade fredsförhandlingarna med Rådsrepubliken avslutats innan den sedan senhösten 1917 diskuterade frågan om Åland borde anslutas till Sverige gick in i en avgörande fas. Ögruppens befolkning var helt svenskspråkig och hade alltid stått i nära förbindelse med den svenska östkusten, men regeringen i Stockholm var inte speciellt intresserad av dess invånare utan såg den framförallt som en för Sverige fördelaktig militär utpost. I februari 1918 lät svenskarna landsätta trupper på Åland med hänvisning till en åländsk medborgaradress med 7000 namn, i vilken Sverige ombads överta kontrollen över ögruppen. Tyskarnas snabba uppdykande några veckor senare föste bort svenskarna, men efter Tysklands förlust i världskriget aktualiserades frågan på nytt.
Den lokala eliten med tidningen Ålands chefredaktör Julius Sundblom i spetsen hade alltsedan tvisten inleddes stått i nära kontakt med den svenska regeringen. Ålänningarna anhöll med diplomatiskt flankstöd från Stockholm om att frågan skulle avgöras vid fredskonferensen i Paris och föreslog enligt tidens melodi en folkomröstning. Finlands politiska ledning och tongivande opinion förhöll sig totalt avvisande till idén. Blotta tanken på att Finland frivilligt skulle avstå från en del av sitt territorium var omöjlig i en situation då endast ett drygt halvår hade förflutit sedan man hade försvarat landets suveränitet med vapen i hand. Den svenska regeringens opportuna annekteringsförsök kopplades osökt ihop med den ytterst knappt tilltagna hjälp som Finland 1918 hade erhållit från det officiella Sverige.
Även den svenska folkopinionen var ambivalent inställd till den nya östgrannen. Ländernas gemensamma historia var naturligtvis inte glömd och garanterade att det fanns gott om borgerliga Finlandsvänner, som under ofärdsåren och de olika skedena av världskriget hade sympatiserat med finländarna. Det mest konkreta uttrycket för denna hållning var den svenska frivilligbrigadens heroiska insatser i det finska kriget 1918. Den svenska regeringen hade emellertid i enlighet med sin sedan 1812 bedrivna defensiva östpolitik nogsamt aktat sig för att blanda sig i striden. Det fanns fullt skäl att uppfatta kriget som en perifer konflikt inom det ryska imperiet, för vilken det inte lönade sig att offra en sekellång utrikespolitisk stabilitet. Den svenska landstigningen på Åland var ett avbrott från denna linje, men motiverades av att Tysklands offensiv i Baltikum förväntades leda till stora gränsförskjutningar i Nordeuropa, vilket förstås hade fått annekteringen av Åland att framstå som en petitess.
De svenska socialdemokraterna hade i sin tur av ideologiska skäl visat förståelse för det röda Finland. När den vita terrorns omfattning hade blivit uppdagad, riktade både den socialdemokratiska och liberala pressen i Sverige hård kritik mot de nya makthavarna i Finland, vars tysksinnade politik redan hade väckt misstänksamhet. Samma attityd gjorde att man inte visade Finland någon speciell förståelse i Ålandsfrågan, utan entydigt stödde sin regerings strävanden att få till stånd en för Sverige gynnsam folkomröstning.
Mannerheim misstroddes också i nämnda politiska kretsar, för även om han var ententesinnad var det allmänt känt att han inte var en anhängare av parlamentarisk demokrati. Dessutom ansågs Mannerheim ytterst vara ansvarig för den vita terrorn. Här hjälpte föga att han var svenskspråkig och hade anor i det svenska riddarhuset. Tvärtom framstod aristokraten Mannerheim som en relikt från det gamla ståndssamhället. Egentligen var han mer kunglig än självaste Gustaf V, vars maktbefogenheter var kringskurna och vars hov endast hade skuggan kvar av den prakt som Mannerheim hade vant sig vid i de kejserliga salarna i S: t Petersburg, Moskva och Warszawa. När det svenska hovet inför Mannerheims statsbesök i Stockholm i februari 1919 gjorde ansatser att undervisa riksföreståndaren i kunglig etikett avsnäste han försöket som en provinsiell förolämpning.
Konflikten om Åland var således förknippad med många andra friktionsytor i de svensk-finska relationerna. Schismen förblev olöst efter att Finland våren 1919 hade lyckats förhindra att frågan avgjordes vid fredskonferensen i Paris. Ett år senare, närmare bestämt den 6 maj 1920, fullföljde Finlands regering ett löfte från våren 1918 och godkände en lag om åländsk självstyrelse. Ålänningarna var inte alls nöjda utan fick bråttom att kungöra att ögruppen inom kort skulle anslutas till Sverige, varav följde att Finlands regering såg sig tvungen att sända trupper till Mariehamn, fängsla den rebelliske Sundblom och hans parhäst vicehäradshövding Carl Björkman och anklaga duon för landsförräderi. Regeringen i Stockholm reagerade med skarpa diplomatiska noter och kallade hem sitt sändebud från Helsingfors. Även i Finland bedömdes läget som allvarligt, men man antog att de hårda tagen skulle väcka respekt hos svenskarna, vars krigarbragder numera omtalades endast i historieböckerna.
Efter att ärendet i september 1920 hade skjutits över till Nationernas Förbund började knuten lösa sig på ett för Finland gynnsamt sätt. Ett bidragande skäl var att Finland samma höst hade ordnat upp sina östrelationer genom freden i Dorpat. President Ståhlberg lyckades i fördragets ingress införa en passus om att Rådsrepubliken hade erkänt "Finland, inom Storfurstendömet Finlands gränser, såsom ett oavhängigt och suveränt rike". Bolsjevikregeringen erkände därmed Finlands rätt till Åland och lät förstå att den borde rådfrågas ifall ögruppens internationella status förändrades. Kravet var i denna situation gynnsamt för Finland. Det tjänade onekligen också Rådsrepublikens långsiktiga intressen, eftersom det var bättre att ögruppen tillföll den svagare grannstaten.
Västmakternas inställning dikterades igen av att man önskade fastställa status quo inom Östersjöregionen för att hålla bolsjevismen på avstånd. Finland framstod som en av de viktigaste länkarna i den antibolsjevistiska kedjan av nya randstater, vilket gjorde att dess ansökan om medlemskap i NF gick igenom den 16 december 1920 trots att Ålandsfrågan ännu var olöst. Det räckte med att Finland förband sig att låta NF kontrollera att landets nationella minoriteter inte diskriminerades. När Ålandsfrågan kom upp till avgörande behandling vid NF: s session i Genève den 20 juni 1921 utgick Finland som segrare. En vecka senare fastslog NF: s beslutande organ att ögruppen skulle förbli en del av finska statens territorium. Ålänningarna tvingades erkänna att deras språk- och religionsfrihet inte på något sätt kränktes. NF bedömde att ögruppens svenskhet kunde garanteras genom en bestämmelse om att Ålands landsting och kommuner vore skyldiga att upprätthålla endast svenskspråkiga skolor. Landskapets invånare skulle åtnjuta fullt finskt medborgarskap, men hemortsrätt kunde uppnås endast efter fem års vistelse på Åland.
Beskedet emottogs med glädje i Finland och ledde till att regeringen genast vidtog åtgärder för att utvidga Ålands självstyrelse enligt NF: s direktiv. Lagändringen godkändes av riksdagen den 9 december 1921, och i paketet ingick även en amnesti för åländska värnpliktsvägrare. Sundblom och Björkman hade fått amnesti av president Ståhlberg redan i oktober 1921, och ännu samma höst utnämnde Sverige ett nytt sändebud i Helsingfors Parallellt med dessa åtgärder av förlikning slöt Finland och Sverige tillsammans med åtta andra europeiska stater den 20 oktober 1921 ett avtal, enligt vilket Ålands sedan 1856 erkända status som neutral och demilitariserad zon bekräftades på nytt. Finland hade rätt att sända trupper till ögruppen endast ifall Åland eller fastlandet via det hotades av en militär attack. Rådsrepubliken blev inte tillfrågad och erkände därför inte avtalet.

(citat slut)

Så det var på ålänningarnas begäran de svenska trupperna kom. Men när tyska krigsfartyg dök upp vid horisonten blev det visst bråttom... Man förstår att Sverige inte ville blanda sig i världkriget om man bara kunde undvika.

[Schwemppa]

Pucktvåa, Urban Men vi citerade iaf inte samma källor..

[Johan Olofsson]

Tack.
Det var just en likartad passus i Meinanders Det Fria Finland Formas som för 10 år sedan fick mig att läsa några svensk- och engelskspråkiga verk i ämnet. Någon förståelse för vad Meinander grundar sig på för källor fick jag dock aldrig, och jag fick ge upp i tron att förklaringen var min oförmåga att läsa de finska verk som behandlar ämnet.

I februari 1918 lät svenskarna landsätta trupper på Åland med hänvisning till en åländsk medborgaradress med 7000 namn, i vilken Sverige ombads överta kontrollen över ögruppen.

Den svenska regeringens opportuna annekteringsförsök kopplades osökt ihop med den ytterst knappt tilltagna hjälp som Finland 1918 hade erhållit från det officiella Sverige.

Den svenska landstigningen på Åland var ett avbrott från [den sedan 1812 bedrivna defensiva östpolitiken], men motiverades av att Tysklands offensiv i Baltikum förväntades leda till stora gränsförskjutningar i Nordeuropa, vilket förstås hade fått annekteringen av Åland att framstå som en petitess.

När den vita terrorns omfattning hade blivit uppdagad, riktade både den socialdemokratiska och liberala pressen i Sverige hård kritik mot de nya makthavarna i Finland, vars tysksinnade politik redan hade väckt misstänksamhet. Samma attityd gjorde att man inte visade Finland någon speciell förståelse i Ålandsfrågan, utan entydigt stödde sin regerings strävanden att få till stånd en för Sverige gynnsam folkomröstning.

[Schwemppa]

Ovan nämnda "Suomen Vapaussota Kuvissa" är alltså ett bildverk, men från bildtexterna kan man dra ihop ett händelseförlopp som följer:

-Den åländska delegationen befann sig redan i Stockholm när striderna i Finland bröt ut.
-I början av kriget samlades skyddskårister i Nystad i Finland, främst från Egentliga Finland. En del av dem var inte mer än skolpojkar. Man beslöt sig för att ta Åland från ryssarna. Så uppstod Nystads expedition som började marschen över isarna 7.2.1918.
-Det första man gjorde då man kom fram var att ta Sottunga och Prestö telegrafstationer i besittning 14.2. Man hade begärt om vapenförsändelse från finska ambassaden i Stockholm, och man sände ut fartyget Hero 13.2. i vapenlast. Hero stoppades dock nästa dag vid Furusund av svenska myndigheter.
- Samma dag som Hero stoppades, lade en annan expediton ut mot Åland. Svenska pansarfartyget Thor och två andra fartyg med svenska landsättningstrupper. Avsikten var att "förhindra våldsamheter mot skärgårdens fridsamma befolkning".
-Sedan vidtog diverse förhandlingar mellan ryska, svenska och finska trupper. Uppenbarligen om vem som hade mest rätt att vara där...
-Finnarna gick två strider mot ryssarna om Godby, där finnarna segrade. Svenskarna deltog uppenbarligen inte.
-Sveriges sjöminister försvårade finnarnas kontakthållning med general Mannerheim och gav dem tom. felaktiga uppgifter. Finnarna gick till sist med på att lägga ner sina vapen för svenskarna - som gjorde honnör - och segla med dem till Sverige. De återvände så småningom till Finland via Torneå för att fortsätta striden.
-5.3. dyker en tysk flottavdelning upp utanför Eckerö.

Så långt alltså den boken. Man bör komma ihåg att den är färgad av tidsandan (1934) men fakta borde väl stämma...

[David Asplund]

Ålandsaktionen var ett sätt av den socialdemokratiska delen av den svenska regeringen att markera gentemot revolutionär socialism. Överhuvudtaget stod SAP inför vägskälet mellan reformism och revolution här. Det var också ett sätt att markera SAP:s anspråk på nationalism. Man var mot Finlandsaktivism och för en mildare variant Ålandsaktivism. Den förra riskerade dessutom att föra Sverige ut i krig medan Ålandsaktionen skedde under "sken" av en humanitär intervention: skydda den "svenska" befolkningen där mot asiatiskt barbari. Sedan förde ju Sverige upp frågan i NF för att kunna ansluta ögruppen till riket. Ett cyniskt rävspel... Kanske dags att göra upp med det förflutna med alla Erik Palmstiernor (även kallad Sjöstjärna) och dylika högersocialdemokrater.

[Spaningsledaren]

De f.g. inläggen ser jag som i grunden OT.
- Det fanns en högljudd och livaktig âländsk opinion.
- Det fanns diverse tidningsskriverier.
- Det fanns diverse militârpolitiska övervâganden och sensibiteter.
- Givet allt detta fanns det -ocksâ- en finländsk misstänksamhet.
Allt detta är riktigt.

Trâden handlar sedan om huruvida det sedan - i sak - fanns svenska regeringsplaner pâ en svensk annexion av Âland. Här uppfattar jag att ingenting i den vägen -faktiskt - framkommit. Den som här anser sig ha nytt material att framlägga - om just detta- ombedes redovisa.
Dock inte ett eller annat skriverier i typ Veckojournalen.

[Urban]

Får väl fortsätta vara O.T...

Hittade en fin sida där man har försökt att med modern svenska förklara vad den juristkommission som tillsattes 1920 av Nationernas Förbund 1920 kom fram till.

Se http://www.alandsframtid.nu/index.php?o ... d=88888894

Det som är intressant är kommissionens slutsatser:

"Kommissionens slutsatser är entydiga. Av flera skäl kan Finland inte hävda att Åland rättsligen tillhör Finland, och att Ålandsfrågan skulle vara en intern angelägenhet. Kommissionen sammanfattar sina slutsatser. ”Från vilken synpunkt man än betraktar frågan om Ålandsöarnas ställning, visar sig tvisten därom sålunda vida överskrida gränserna för en tvist av rent inre rättslig natur.” Uttalandet får anses vara en ovanligt tydlig markering gentemot Finlands ståndpunkt att Åland tillhör Finland. Enligt kommissionens slutsatser befinner sig följaktligen Åland endast i Finlands militära besittning. Inte under dess rättsliga suveränitet. "

Dock är sidan en partsinlaga från de som idag vill göra Åland självständigt, men jag kan inte läsa det franska originaldokumentet.

Att Åland sedan blev finskt kan nog härledas till politik i Nationernas Förbund.

Sverige blev inte glada men Sveriges statsminister Hjalmar Branting påstås ha sagt "sade sig inte kunna acceptera beslutet, men deklarerade samtidigt att Sverige inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel."


Det man kan säga är att så vitt jag kunnat se INTE finns något regeringsbeslut om att militärt annektera Åland, utan enbart att skicka trupp för att skydda befolkning samt medla.

"Samtidigt med upproret i Finland kom Ålandsfrågan i ett nytt läge. Hos svenska regeringen infann sig den 2 februari en deputation från det stora flertalet av Ålands befolkning med en adress, undertecknad av 7 135 till myndig ålder komna män och kvinnor, vari begärdes Ålandsöarnas införlivande med Sveriges rike.

Kungen mottog deputationen på det hjärtligaste och uttalade den förhoppningen att Sveriges regering skulle finna en utväg att i samförstånd med Finland kunna förverkliga Ålandsbefolkningens önskan. Av fruktan för våldsamheter genom den på Åland befintliga ryska garnisonen begärde senare ombud för Ålands befolkning hjälp och skydd av Sverige. Transportfartyg eskorterade av pansarbåtar avsändes 13 februari att avhämta svenska undersåtar och ålänningar, som ville bli överförda till Sverige.

Emellertid anlände från Finland en av regeringens skyddskårer (tillhörande "vita gardet"), som inlät sig i segerrik strid med ryssarna och av dessa tillkallade finska rödgardister. Svenska regeringen sökte genom kommendörkaptenerna G. Starck och H. Åkermark samt kapten H. Elliot åstadkomma medling mellan "vita gardet" och upprorsmännen och få Åland utrymt av ryssarna. Den 20 och 21 februari ingicks överenskommelser, enligt vilka både ryssarna och "vita gardet" omedelbart skulle lämna Åland.

Det senare skulle med svenska hjälpmedel över Sverige föras till Finland, men dess vapen stanna i svenskt förvar, tills inbördeskriget i Finland var slut. Till att övervaka Ålands evakuering samt skydda befolkningen mot övergrepp avsände svenska regeringen 23 februari en bataljon infanteri och en kulsprutepluton till Åland, sedan riksdagen så gott som enhälligt gett sitt bifall till detta och anvisat en halv miljon kronor för detta. Efter att upproret i Finland kuvats, återkallades de svenska trupperna i maj. " Källa: Wikipedia.

[David Asplund]

Trâden handlar sedan om huruvida det sedan - i sak - fanns svenska regeringsplaner pâ en svensk annexion av Âland. Här uppfattar jag att ingenting i den vägen -faktiskt - framkommit. Den som här anser sig ha nytt material att framlägga - om just detta- ombedes redovisa.

Antar att ni åsyftar mig. Om jag inte minns fel var det Sveriges agerande i Ålandsfrågan som fick NF att ta ställning till huruvida öarna skulle tillhöra Sverige eller Finland. Om regeringen nekat ålänningarnas anslutning till det svenska riket så hade frågan aldrig kommit upp på dagordningen. Eller hur? Man skall inte göra det alltför bekvämt för sig genom att peka på en åländsk opinion och sedan säga: Ja, vi taga väl öarna då. Regeringens dubbelmoral under denna tidsperiod är uppenbar. Man nekade intervention på fastlandet (där det var fullt krig) medan man riktade sig på Åland (man kände ju till den åländska opinionen).

[David Asplund]

Hade regeringen ställt sig negativt även till Ålandsaktivismen (såsom den gjort mot Finlandsaktivismen) så riskerade de kanske regeringsmakten. Regeringens primära mål var att genomföra allmän rösträtt, detta fick inte riskeras. Så det var en eftergift för en stark svensk opinion.

Visserligen sympatiserade också Branting och Palmstierna med den vita sidan. Så Ålandsaktivismen var en ett slags kompensation...

[Spaningsledaren]

En gâng till:
Det fanns en (stark/välartikulerad/vâlorganiserad) âländsk opinion fôr landskapets anslutning till Sverige och därmed, indirekt, mot dess fortsatta knytning till "riket".

Det finns absolut ingenting som pâ minsta sätt skulle gôra det möjligt att hävda att den här opinionen (Sundblom, Björkman o. Co) skulle ha anstiftats eller manipulerats utifrân (läs: frân rikssvenskt hâll).

Enkelt uttryckt noterade man i Sverige att den hâr opinionen fanns.
(Det hade kanske varit mycket begärt att förvänta sig att den svenska allmänna opinionen eller den svenska regeringen skulle stâllt sig principiellt eller pâ andra grunder avvisande.)

Det mâ sâ vara att det sedan, här och där i svenska kretsar ( inkl i delar av veckopressen), liksom i motsv. âländska, fanns en viss besvikelse kring skiljedomsutslaget. Sâ brukar det vara i dylika sammanhang.
Vi kan vâl anta att tillfredstâllelsen var desto mer ogrumlad i Helsingfors.

[Johan Olofsson]

Det mâ sâ vara att det sedan, här och där i svenska kretsar ( inkl i delar av veckopressen), liksom i motsv. âländska, fanns en viss besvikelse kring skiljedomsutslaget. Sâ brukar det vara i dylika sammanhang.
Vi kan vâl anta att tillfredstâllelsen var desto mer ogrumlad i Helsingfors.

Men vi är här långt längre fram i tiden än jag försöker koncentrera frågan till.

David har helt rätt i att flottministern frih. Palmstierna (soc.dem.) är en relevant figur.

Hade han konstitutionella och/eller praktiska möjligheter att föra en politik som avvek från den som utrikesministern och statsministern officiellt, så som det uttrycktes i Gustav V:s trontal, förde?

[Vad han må ha haft för personliga preferenser är inte ointressant, men frågan är ju vilket utrymme det fanns för honom i så fall att föra resten av regeringen bakom ljuset.]