Sovjetisk social ingenjörskonst

[Martin Lundvall]

Kul att det uppskattas.
I dessa tider när det är aktuellt med lagstiftning och homosexualitet i Ryssland kan vi blicka tillbaka på hur det var.
1832 kriminaliserades homosexualitet i Ryssland, innan dess hade det varit förbjudet inom armén och flottan.
Under senare delen av Tsarrysslands leverne så var förvisso homosexualitet visserligen förbjudet, men det rådde ändå en relativ tolerans.
I samband med att de gamla ryska lagarna upphörde och ersattes av sovjetiska så var homosexualitet inte längre olagligt, det räknades istället som en sjukdom. Bolsjevikerna hade en stor tilltro till att det gick att utbilda och omforma människan, men jag vet faktiskt inte hur man närmade sig detta ämne för att "bota" patienten. Någon annan kanske vet?

Man kan sammanfatta det med att bolsjevikernas syn på privatlivet inte var något som staten hade rätt att lägga sig i, såvida det inte hotade sovjetmakten...... Det handlade alltså inte om någon tolerans, snarare ett ointresse och att man var konsekventa. Var det lagligt med fri kärlek mellan män och kvinnor så borde det också vara det mellan två personer av samma kön.
Frågan marginaliserades, Sovjetunionen hade mer trängande problem.

1933 blev det emellertid återigen straffbart med homosexualitet. Detta ligger i linje med att den tillsynes juridiska liberala familjelagstiftningen vrids tillbaka och blir mer konservativ. Fokus läggs åter på kärnfamilj, barnafödande och traditionella könsroller. Frågan är fortfarande marginaliserades och det finns inte något större behov av att motivera lagen, min gissning är att den inte passar med den mer konservativa synen på familjepolitik. Den åker så att säga med bara utav farten.
Homosexualitet kopplas bland annat samman med kapitalism och nazism, Gorkij deklarerar bland annat att om nazism utrotas så utrotas samtidigt homosexualitet. Anledningen till detta kan vara att det i början seklet var relativt vanligt med homosexuella relationer i borgerliga kretsar. Det sågs då som en dekadens livsstil. Hur mycket detta påverkar vet jag inte, förefaller mig lite otroligt att man 20 år senare gör den kopplingen. Jag tror snarare att Sovjetunionens ledare under 30-talet var machomän som hade upplevt inbördeskrig och de såg inte homosexualitet som ett manligt ideal.

Manlig homosexualitet är från och med 1933 straffbart, medan kvinnlig homosexualitet klassas som sinnessjukdom.
Detta upphör först att gälla 1993. Som parentes har jag dock för mig att det var lagligt i DDR från mitten 60-talet.

/Martin

[varjag]

Även jag tackar Martin för en intressant och välforskad tråd i ett ämne varom jag vet för litet.

Ser fram emot ngt om elektrifieringen av det väldiga Ryssland (Glavelektro & Goelro-planen) som ju var ett av kommunistregeringens erkända storverk. Visserligen byggt för industrialisering - men spann av sig till breda folklagren och ändrade livsvillkoren radikalt även för landsbygdens folk.

Varjag

[Martin Lundvall]

Ska nog kunna ordnas.

/Martin

[sveahk]

Även jag tackar för dina in- och åsikter - fyller utan vidare vissa bildningsluckor!

Apropå homosexulität i Sovjetunionen...har alltid undrat hur det var under det stora fosterländska kriget? Detaljer om den sovjetiska soldatens inställning och beteende gentemot i synnerhet den tyska kvinnan är bekant. Men man/man och för den delen kvinna/kvinna inom krigsmakten under kriget...hur var det med det?

Mellan 1934-1993 dömdes 60.000-250.000 ryska män enligt paragraf 121 ( de flesta fick 5 år). Naturligtvis var en hel del falska anklagelser och skådeprocesser med i spelet - ändå kan man fråga sig om även soldater finns med i de siffrorna?

För övrigt kan det vara av intresse att veta att i slutet av sjuttio-talet och början på åttio-talet fanns det homosexuella i Sibirien som i vilket fall var lokalt sanktionerade. Det behövdes personal i den kalla osten, det gällde att ta vara på de som kom - hetero eller homo var där mindre viktigt - och i och med att det fanns en lag i Sovjetunionen som säger att blott gifta får en våning...ja, världshistoriens första homo-giftermål slöts troligtvis i Sibirien under denna tid...!

Hans K

[Martin Lundvall]

Bra fråga och intressant input.
Jag vet inte, ska se om jag kan hitta något. Jag kollade i Ivans war, men den har inget bra sakregister och det är hur som helst bara några stycken personliga betraktelser, alltså inte representativt.

Jag har raljerat en del över Sovjetunionens naiva inställningar till hur det nya samhället skulle växa fram av sig själv utan något större arbete från staten. Tog man bara bort alla regler så skulle det kommunistiska samhället uppstå av sig själv lika säkert som solen går upp varje dag.
Det kan därför vara nyttigt att se ett mycket konkret problem som Sovjetunionen faktiskt försökte lösa men aldrig lyckades.

Under första världskriget, inbördeskriget och påföljande svält fanns det miljontals föräldralösa barn i Sovjetunionen, så kallade besprizorniki.
Hur många det handlar om är svårt att säga, en siffra som nämns 1921 är 4,5 miljoner. 1927 så är statistiken mer tillförlitlig, 300 000 barn betetckandes då som hemlösa, flesta var då inhysta i barnhem. Maximalt hade Sovjetunionen 500 000 barnhemsplatser runt 1922. En del av dessa hade kvar åtminstone en förälder men denna kunde inte försörja sitt barn. Dessa sökte sig in till städerna där de samlades i stora gäng, ofta kring järnvägsstationer. Stöld, våld och prostitution var vanliga ingredienser i dessa barns liv.

1919 på den allryska kongressen för barnens skydd så var den allmänna tonen att alla barn var statens barn. Det var därför statens uppgift att skydda barnen och lyckas där som familjen som institution misslyckats. Familjen var ju till sin natur en bräcklig konstruktion, något som inte staten var.
Det var inte heller barnen fel att de ägnade sig åt brottslighet, man såg helt klart ett samband mellan fattigdom, desperation och brottslighet. Barnen skulle rehabiliteras och utbildas, inte straffas. Ofta var det meningslöst att försöka straffa, sätta i fängelse var inte möjligt, alternativen var att skicka hem till en mor/släkting som ändå inte kunde försörja barnet eller skicka till ett överfullt barnhem (om det nu fanns)
Se nedan för lite statistik

Lösningen var att skapa hem för föräldralösa. Valet föll på att använda de många övergivna gods och gårdar som aristokratin flytt från. Några aristokratbyggnader fanns inte i städerna då dessa hade övertagits av andra. Genom att barnen flyttades ut på landet skulle också de komma närmare maten. Problemet med detta var dels att byggnaderna sällan var i det skick som krävdes, de hade blivit plundrade och sedan stått öppna och utan underhåll under flera månader eller år. Och även om barnen hade turen att komma till en rik jordbruksbygd så kunde den bygden snart vara fattig, allt beroende på var man bestämde sig för att sända ut spannmålsrekvisatörerna.

Sovjetunionen saknade både resurser och förmåga att koordinera hjälpinsatser.
Inte heller hade barnhemspersonalen någon makt att hålla kvar barnen i hemmen, den grundläggande tanken var att barnen kunde bestämma själv. Ville de inte vara kvar så fick de ge sig av. Många gånger använde barnen barnhemmen som en vilostation, innan de återigen begav sig iväg.
Inte heller fanns det plats till alla barn och ungdomar.

NEP förvärrade faktiskt situationen då staten nu skar ner sina utgifter. De lokala sovjeterna (som ansvarade för barnhemmen) passade på att stänga ner barnhem och dagis. Dagis hade inneburit att ensamstående mödrar hade kunnat jobba, barnen fick klara sig själva eller blev övergivna om deras mödrar skulle fortsätta arbeta. Vilket i sin tur förvärrade problemet med hemlösa barn. Den ena handen vet inte vad den andra gör.

I samband med att Sovjetunionen nu återinförde statsbudget och intäkt/kostnadsresonemang så blev nästa naturliga steg att barnhemmen skulle vara självförsörjande. Kunde man sätta barnen och ungdomarna i arbete inom jordbruk så skulle de lära sig ett yrke, kunna odla sin egen mat och sluta vara en belastning för staten.

Nästa naturliga steg var att inse att den förhatliga familjen ändå höll borta många barn från gatorna, det kanske var bättre att barnen stannade hos sina familjer och var en börda för dem än att barnen blev statens börda på barnhem. 1925 föreslogs det att familjer skulle få bidrag för sina barn.

Nästa naturliga steg var att 1926 återinföra adoptionsmöjligheten som hade varit förbjuden sedan 1918. Få ville adoptera, mnga gånger hamnade barnen som arbetskraft hos bönder istället.

För att ge någon omfattning av problemet så kan man säga att 1927 när det fanns 300 000 hemlösa så hade statens allokerat 1,5 miljoner rubel till att ta hand om de föräldralösa, man beräknade att det krävdes 27 rubel per år för att försörja ett barn.

Så även om Sovjetunionen hade visionen om att barnen var statens barn, så fick man efter några år gå tillbaka till det som fungerade och överge ideologin. Familjen blev lösningen, lagen stärktes och restriktioner när staten trädde in blev också mer restriktiv.

Vad jag har läst så var det många av dessa barn som under andra världskriget blev spanare eller andra soldater som krävde initiativförmåga, snabbtänkthet och flexibilitet.

bes.jpg (42.67 KiB) Visad 5072 gånger

/Martin

[sveahk]

Vad jag har läst så var det många av dessa barn som under andra världskriget blev spanare eller andra soldater som krävde initiativförmåga, snabbtänkthet och flexibilitet.

bes.jpg

/Martin

Ett bra exempel på det är säkert Tarkovskys film "Ivans Barndom"...12-årig, föräldralös, ramlar Ivan in i andra världskrigets tragik...

43559.jpg

Hans K

[erep]

Kollektiva kök

I början av tråden nämndes hus med kollektiva kök. Dessa var ju inte något unikt för sovjet. Idéerna fanns även i västvärlden. I Stockholm fanns John Ericssonsgatan 6
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kollektivh ... ssonsgatan
http://www.kollektivhus.nu/pdf/kollhist.pdf
I Helsingsfors fanns Arkadiegatan 20, byggt 1924, med 75 bostäder och ett centralkök och mathissar till lägenheterna. Centralköket fungerade tills 1982. Otroligt!

Att bara säga att det inte fungerade i Sovjet och att det bara blev kommunalkas, är inte korrekt. Partieliten hade hus där det inte var snack om kommunalkas och där cenralkök fungerade. Nu orkar jag inte googla, men "huset vid Moskvafloden" var ett exempel på ett dylikt, för eliten. Huset hade dock inget skydd för utrensningarna.

Utrensningarna

Eftersom de sovjetiska utrensningarna (Stalins utrensningar) nämnts i tråden, är det även skäl att ge utrymme för Timothy Snyders tes, i boken Bloodlands, att Stalins utrensningar i mångt och mycket inte var utrensningar för det ryska folket, utan etniska utrensningar där minoritetsfolken flyttades från Sovjetrikets gränser till Sibirien. Tidigare kände jag inte till mera än sovjetiska östkarelens rensningar vilka definitivt var etniska, men Snyders bok utvidgar perspektivet en hel del. Boken torde vara översatt även till svenska.

[varjag]

Tack för insikterna om tragedin med dessa massor av föräldralösa barn som ju var ett svårt problem för Sovjetstaten.

Av vad jag minns mig ha läst, placerades tusentals gossebarn i militärskolor för uppfostran till officerare och underofficerare i Röda Armén på 30-talet. Skapande en hängiven klass av ungdomar vars enda riktiga ''fader'' var sovjetstaten
och vars enda ''hem'' blev armén.

Majoriteten av dom, torde ha stupat i 2:a VK -

Varjag

[tryggve]

Mycket intressant tråd.

en infllkning, det där med kollektiva kök.... I Mölndal finns t ex ett hus där man har storkök, en kooperativ hyrsesrätt. Iofs så har lägenheterna egna kök också, men som jag har förstått så finns det ett "matlagninsschema", och boende har veckor då de ska vara med och hjälpa till i köket. Sedan äter man i en gemensam matsal.

GRUNDEN FÖR GEMENSKAPEN i huset är arbetet med matlagning och gemensam middag måndag till fredag. Man deltar i matlag var 6:e vecka, men det finns inget tvång att äta. Matlagen utgör också städ­lag. Vi städar våra gemensamma utrym­men. Vid behov deltar vi solidariskt i övriga arbetsuppgifter som kan förekomma.

http://www.boigemenskap.com/om-big/

[Erik Ljungberg]

Mina morföräldrar bode sin sista år i en bostadsrättsförening endast för 55+. Alla medlemmarna hade sin egen fullt utrustade lägenhet med kök mm. I månadsavgiften ingick en lagad måltid om dagen i den gemensamma matsalen och regelbunden städning av lägenheten. Huset hade också gemensamhetslokaler, verkstad och regelbundan aktiviteter som föredrag och underhållning.

Min morföräldrar trivdes utmärkt. De slapp allt trassel med matlagning utöver fika och frukost, fick nya vänner och regelbundan aktivteter. Bröt mycket av deras ensamhet sista åren.

/Erik

Tillägg:
De har till och med en hemsida idag
http://www.borgerskapet.com/om-oss/

Var visst hyresrätt, ej brf.

[Martin Lundvall]

Att bara säga att det inte fungerade i Sovjet och att det bara blev kommunalkas, är inte korrekt. Partieliten hade hus där det inte var snack om kommunalkas och där cenralkök fungerade. Nu orkar jag inte googla, men "huset vid Moskvafloden" var ett exempel på ett dylikt, för eliten. Huset hade dock inget skydd för utrensningarna.

Helt rätt.
För partieliten så var det inte aktuellt med kollektivt boende. Allt var självklart inte bara planer. De sovjetiska planerna var mer ambitiösa än att bygga enstaka hus, hela samhället skulle omstöpas. I den bemärkelse var det ett stort misslyckande.

Fina exempel på kollektiva hus. Jag tycker det ligger en viss charm i tanken.

/Martin

[Amund]

Stort tack för en underbar tråd som tar upp udda företeelser som aldrig skulle komma till min kännedom om man inte kunde läsa om det här på Skalman.

Eftersom det har diskuterats föräldralösa barn så vill jag påminna om de tusentals spanska barnen som evakuerades till Sovjetunionen undan inbördeskriget, dessa assimilerades och några hamnade så småningom i Röda armén. Jag tror även att det togs upp av Francos delegation som besökte Moskva 1956, men jag tror inte någon av dem var intresserade av att flytta tillbaka till Spanien i det läget.

Spanska barn på väg till Sovjet.jpg (4.33 KiB) Visad 4957 gånger

http://www.gutenberg-e.org/kod01/frames/fkod08.html

Apropå barn så undrar jag om det fanns en sorts vurm från Sovjetledningens sida för barn och ungdom eftersom de var mera formbara och hade aldrig upplevt något annat samhälle. Vissa redogörelser tyder på väldigt hårt ideologiskt drillade ungdomskadrer i skildringar från 30-talets Sovjetunionen.

Ser mycket fram emot mera läsning!

[Martin Lundvall]

Nästa ämne är stort och kan lätt bli lite rörigt. Vi börjar med teorin.

Vi fortsätter in på hur bolsjevikerna tänkte att familjen skulle se ut, eller snarare hur den skulle försvinna. Familj och äktenskap var något som de flesta såg som något förlegat. Tankarna som den ryska författaren Tjernysjeviskijs framförde i sin bok "Vad bör göras?" sågs som ett föredöme. Varför skulle inte människor kunna välja att leva sina liv hur de ville och med vem de ville? Vad hade staten med detta att göra? Framförallt såg man familjen som ett förtryckarssystem av kvinnor.
Bolsjevikerna var aldrig ute efter att skapa äktenskap där parterna delade lika på hushållssysslorna. Istället ville man befria äktenskapet från sådant som matlagning, städning och annat hushållsarbete. Endast genom att frigöra äktenskapet från hushållssysslor skulle parterna kunna gå in i det som jämlikar. Äktenskap skulle baseras på kamratskap och kärlek istället för ett sätt att underlätta sitt liv på, det vill säga att kvinnan skötte hushållsarbetet och mannen i gengäld drog in rubler.
Detta skulle också innebära att parterna inte skulle vara beroende av varandra utan skulle enkelt kunna upplösa ätenskapet när de hade tröttnat på varandra.
I efterhand så verkar dessa idéer lite naiva, med tanke på hur stort ansvar staten hade haft om det blivit verklighet. Jag har länge undrat hur Ryssland hade sett ut idag om bolsjevikerna istället hade gått in för att skapa likhet i hemmet istället, ungefär som som trenden ser ut i dagens Sverige, att dela lika på allt.

Det skulle alltså vara fritt att gå in i en relation men också kunna gå ut ur den utan problem. Barn behövde inte en familj för att växa upp. Det fanns de som ansåg att familjetanken inte gick ihop med socialism. I ett socialistiskt samhälle agerade människor inte utifrån kärlek eller blodsband, istället satte man det allmänna bäst först.
Familjen, framförallt mödrar, gjorde sina barn mer skada än nytta med sin irrationella kärlek. Staten kunde istället objektivt se vad barnen behövde och med hjälp av sina överlägsna resurser mobilisera det.
Det fanns tankar om att barn skulle växa upp i barnstäder med mellan 800-1000 barn. Barnen skulle bo i hus indelade efter kön och ålder. I dessa städer skulle det finnas kvalificerad personal som skulle se till att barnen växte upp till goda sovjetmedborgare. Barnen skulle också få chansen att åka på utflykt för att se den förlegade familjen och hur lyckliga barnen var att de fick växa upp i något som kan liknas vid gigantiska internatskolor utan lov.
Jag antar att den förlegade familjen skulle återfinnas en tid på landsbygden och att utflykterna därför skulle vara möjliga.

Detta var visserligen bara tankar, inget som realiserades men det var inte bara de mest radikala som närde dessa tankar. Alexander Goikhbargs (författare av 1918 familjelagstiftnings) hade liknande idéer. Han tyckte till exempel att föräldrarnas kärlek var irrationell och att det vore bättre om de kunde överlåta deras uppväxt till staten. Kollontaj som var mer moderat och kanske mer nyktert ansåg att föräldrars känslor inte helt skulle försvinna, ansåg även att staten borde få en större roll. Staten skulle ta hand om allt medan medan föräldrar fick tid till att jobba och kunde själv välja när det skulle varar med sina barn. Antar att föräldrarna då bara behövde göra roliga saker.

Med tanke på hur kvinnorna hade det före 1914 så var den nya sovjetiska familjelagstiftningen väldigt progressiv.
Före 1914 så var kvinnan underordnad mannen, hon kunde inte ta ett jobb, skaffa inrikespass eller utbildning om hon inte hade sin mans tillåtelse. Skilsmässa var enbart tillåtet vid fall av impotens, exil, otrohet (bevittnad av två vittnen) eller långvarig och oförklarlig frånvaro. Kvinnan hade emellertid rätt att egen egendom som hon förvärvat själv.

Den nya familjelagstiftning gjorde det lagligt med skilsmässa, inga restriktioner. Det räckte att en av parterna ville skiljas. Lagen ogiltigförklarade även kyrkliga bröllop. Den enda lagliga sättet att gifta sig var numera på speciella kontor där ZAGS, (slarvigt översatt byrån för registrering av medborgares tillstånd) Än idag registreras födslar, giftemål, adoptioner, faderskap och dödsfall på dessa kontor. Vilket gör proceduren kring giftemål en smula komisk, man besöker ZAGS för att gifta sig men även kyrkan för att där också genomgå ett kristet bröllop, sedan limousin för att lägga blommor på okända soldatens grav för att avsluta med en hejdundrande fest.
Trots att familjelagstiftningen var så moderna, kanske den ditills mest progressiva så saknade den inte kritiker. ZAGS sågs som en halvmeesyr, äktenskap skulle inte behöva registreras alls. Det nedan staten skulle registrera var födelse och dödsfall. Juristerna som utformade lagen insåg dock att människor under en tid framöver även skulle vilja fortsätta registrera sin kärlek någonstans, om inte något alternativ gavs så skulle kyrkan fortsätta fylla det tomrummet. ZAGS var därför ett sätt att bekämpa kyrkan, den unga sovjetiska staten hade inte heller kapacitet att hantera ett samhälle med fria förbindlser och vilka påfrestningar de skulle medföra.

Andra saker som infördes med den nya lagen, var att det blev olagligt att adoptera. Staten kunde bättre ta hand om föräldralösa.
Alla barn, vare sig födda inom eller utanför äktenskap, betraktades som legitima.
Lite oväntat höjdes röster för att även krav på underhåll skulle tas bort vid en skilsmässa, detta menade man var inte äkta frihet. Feminister hävdade att detta hindrade kvinnans frigörelse. Tillsvidare behölls den. I takt med att det sociala skyddsnätet byggdes ut skulle detta vittra bort.
Inte heller kravet på att det skulle bli olagligt att ärva bifölls. I detta fall så vann de goda argumenten att det skulle vara omöjligt för staten att samla in in och distribuera vidare alla saker till behövande personer.

Kan hända att vi återkommer till vissa saker längre fram, men nu närmast hade jag tänkt att vi skulle se på vad detta fick för konsekvenser.
Elektrifieringen kommer vi till

/Martin

[Martin Lundvall]

Även om det var länge sedan så har jag inte glömt bort detta.

Ett kort inlägg för att komma upp på banan igen.

Vi har tidigare sett hur det rent formellt såg ut med familjepolitiken, hur det i teorin var tänkt att fungera. Kan vara värt att även se hur det såg i verkligheten och vilka hinder som förelåg.

Kvinnornas rätt att skilja sig hade förstärkts men det räcker inte bara att ha legala möjligheter för att skilja sig eller för att vara en självständig individ i familjen. Tidigare hade kvinnan varit sammankopplad med mannen (försörjarens) roll och godtycke.

I samband med att NEP infördes så begränsades också statens roll i ekonomin, lokala myndigheter varken kunde eller vilje (som vi sett) till exempel tillhandahålla barnhem. Många andra offentliga verksamheter skars också ner, matsalar, skolor med mera. Sådana arbetsplatser där främst kvinnor arbetade. Det som också tillkom vara att männen ersatte kvinnorna inom industrin.
1921 var 45% av arbetarna kvinnor, i takt med att männen återvände från krigstjänst så ersatte de kvinnliga arbetarna med manliga.
Detta påverkade möjligheten att ta ut skilsmässa, kvinnan var inte längre legalt bunden till mannen men kvinnorna drabbades i högre grad av de negativa effekterna av NEP. En kvinna som skiljde sig kunde ofta inte hitta ett jobb och hittade hon ett jobb så fanns det inget daghem för hennes barn medan hon arbetade.

Trots detta så ökade skilsmässorna, 1913 slutade 2,2 giftermål av 1000 i skilsmässa, 1925 var det 150 av 1000 som slutade i skilsmässa. Internationellt så torde det varit svårt att hitta något land som kom upp i de siffrorna, i Sverige slutade 45 av 1000 giftemål i skilsmässa.

NEP bidrog till att kvinnorna återigen (?) blev hemmets arbetskraft. Inte förvånande fanns det därför en stark kritik mot NEP i kvinnoförbund. Man yrkade på en återgång till den kommunala tanken och hoppades på så vis lösa två problem, arbetslösheten bland kvinnor men också att kvinnan kunde bli ekonomiskt självständig.

Det fanns laglig rätt till både underhåll av barn och bidrag till den ekonomisk svaga personen i en skilsmässa. Dock var bidraget bara under sex månader. Tvistemål som fick avgöras i domstol ökade markant. Underhållet var en bra tanke, men det skapade ett nytt problem. Den genomsnittliga moskvaarbeteraen tjänade 82 rubel, den genomsnittliaga kostnaden för en familj på tre personer var 107 rubel. Skulle mannen lämna familjen för en ny familj eller fick barn utanför äktenskapet så skulle domstolen säkerligen dömma att han skulle betala en tredjedel av sin lön till den kvinnan som han inte bodde med, vilket gav mycket svåra problem att försörja sig själv och den familjen han bodde med. Man kan tänka sig att det hade varit ekonomisk sunt att mannen hade fått vårdnaden om alla sina barn, hur vanligt det var vet jag inte, bara att det förekom. Ännu mer ekonomiskt sunt hade varit att hålla sig till en familj.
Ett annat alternativ för männen var att helt enkelt förssvinna, under 1920-talet var det totalitära systemets nät grovmaskigt, det var därför lätt att flytta på sig, skaffa nytt arbete och nytt namn.
En anledning till underhåll ökade så mycket var den ekonomiska biten, men också att staten hade varit mycket framgångsrik i att informera om medborgarnas rättigheter. Domstolarna var också generösa med att tilldela underhåll och hade ofta en flexibel inställning till bevis som behövdes presenteras. Detta för att försöka underlätta bördan för de ekonomiskt sett ofta svagare kvinnorna.

/Martin

[varjag]

Intressant läsning Martin, tackar för den.

Ett annat alternativ för männen var att helt enkelt försvinna, under 1920-talet var det totalitära systemets nät grovmaskigt, det var därför lätt att flytta på sig, skaffa nytt arbete och nytt namn

Det kryphålet täpptes till 1932/33 med det s.k. ''Propiska'' - det Interna Passet.
Väbenämnt ur svensk synpunkt, då det sannerligen var en Piska över sovjetmänniskornas liv.

Ursäkta inpasset, mvh, Varjag