Spanska inbördeskriget

[lampros]

Francoregimen kommer kanske alltid att ha en mörk aura. Men realiter gjorde han vad Mannerheim gjorde för Finland i dess inbördeskrig, räddade landet från Röda faran.

[von Adler]

Vilken röd fara då, om jag får fråga? Vad exakt, gjorde den demokratiskt valda regeringen innan Francosidans uppror som gjorde den till en "röd fara"?

Estland och Lettland beslagtog på 20-talet de tysktalande godsägarnas jord och delade ut den till arrendatorerna, utan att det förelåg någon "röd fara".

Jag tycker överlag det är väldigt mycket åsikter om de röda, om eventuella ursäkter för deras krigsbrott och att de vann striden om propagandan, men väldigt lite källor och diskussion i den här tråden.

Skalman brukar vara betydligt bättre än så.

[spett]

Jag har inte kommit till den bok i det ämnet som jag har.

Men exempelvis :
Det nya avtalet för lantarbetare garanterade löner till ett sammanlagt större belopp än värdet på skörden.

Många industrier hade tagits av arbetarna.

Alla dömda för upproret -34 hade släppts, enligt lag fick de sina gamla arbeten tillbaka och de som krossade upproret hade börjat ställas inför rätta.

Kyrkor brann mest dagligen.

[loop]

För att förstå spanska inbördeskriget så måste man förstå kyrkans roll i Spanien och hur mycket feodala inslag det fanns.
Franco var redan ökänd, det var pga hans brutala krossande av ett annat arbetaruppror(För övrigt var kommunisterna små i Spanien) var anledningen till att han hade skickats till Mallorca.
Spanien var efterblivet och så ville Franco, kyrkan och nationalisterna ha det.

[von Adler]

Kyrkor brann mest dagligen? Så lite över 300 kyrkor bör ha bränts ner på ett år då? Vad finns det för källor för det?

[spett]

Det redovisades månadsvis i Cortes.
Pyromandåden ledde sällan till att kyrkorna totalförstördes eftersom de byggda i sten och pyromanerna inte var så professionella.

[Dûrion Annûndil]

Men realiter gjorde han vad Mannerheim gjorde för Finland i dess inbördeskrig, räddade landet från Röda faran.

Det där blir ju lite av ett historiskt felslut, om man nu jämställer "Röda faran" med de sovjettrogna kommunisterna i PCE eller de revolutionära anarkisterna i POUM. Eftersom dessa var politiskt sett små i förhållande till de mer moderata och reformvänliga socialistiska grupperingarna i regeringen 1936. Det var först i och med revolten av militären som de mer radikala och militanta fick betydelse och inflytande. Om inget hade hänt hade ju militären och kyrkan i sig själv varit starka krafter mot att regeringen skulle blivit just "röd".

Mvh -Dan

[loop]

Men realiter gjorde han vad Mannerheim gjorde för Finland i dess inbördeskrig, räddade landet från Röda faran.

Det där blir ju lite av ett historiskt felslut, om man nu jämställer "Röda faran" med de sovjettrogna kommunisterna i PCE eller de revolutionära anarkisterna i POUM. Eftersom dessa var politiskt sett små i förhållande till de mer moderata och reformvänliga socialistiska grupperingarna i regeringen 1936. Det var först i och med revolten av militären som de mer radikala och militanta fick betydelse och inflytande. Om inget hade hänt hade ju militären och kyrkan i sig själv varit starka krafter mot att regeringen skulle blivit just "röd".

Mvh -Dan

POUM var oberoende marxister, ungefär som Socialistiskapartiet innan de blev nassar. Anarkisterna höll till i FAI och CNT och lite andra mindre grupper.
De två största grupperna i Spanien, var CNT syndikalistfacket och UGT den socialdemokratiska fackföreningen. Det sovjettrogan kommunistpartiet i Spanien var litet vid krigets utbrott,men växte sen. Sovjet var nästan de enda som skickade hjälp så de fick ett ökat stöd.

[Dûrion Annûndil]

Sorry, jag blandade ihop POUM och CNT.

Som sagt, militärrevolten ökade dramatiskt det kommunistiska inflytandet på den republikanska regeringen, för plötsligt stod man utan sin militär. Då återstod milistrupperna från de mer radikala vänstergrupperna som enda räddningen att slåss mot revolten. De inledande dygnen tvekade man olyckligtvis med att ge dessa beväpning från militära förråd, av rädsla för dem, och falska förhoppningar om att fler officerare skulle förbli lojala, vilket nog ledde till att fler militära garnisoner föll i revoltörernas händer än som kunde förhindrats.

Efterhand blev man dessutom helt beroende på vapenleveranser från Sovjet, för västmakterna upprätthöll sitt vapenembargo medan nationalisterna fick både trupp och utrustning från Nazityskland och Italien. Detta beroende ökade PCE:s inflytande så pass att Komintern kunde infiltrera krigsorganisationen och regeringen och genom politiska gester och militär inkompetens styrde skutan mot avgrunden tills det var för sent att göra något åt saken.

Mvh -Dan

[loop]

Sorry, jag blandade ihop POUM och CNT.

Som sagt, militärrevolten ökade dramatiskt det kommunistiska inflytandet på den republikanska regeringen, för plötsligt stod man utan sin militär. Då återstod milistrupperna från de mer radikala vänstergrupperna som enda räddningen att slåss mot revolten. De inledande dygnen tvekade man olyckligtvis med att ge dessa beväpning från militära förråd, av rädsla för dem, och falska förhoppningar om att fler officerare skulle förbli lojala, vilket nog ledde till att fler militära garnisoner föll i revoltörernas händer än som kunde förhindrats.

Efterhand blev man dessutom helt beroende på vapenleveranser från Sovjet, för västmakterna upprätthöll sitt vapenembargo medan nationalisterna fick både trupp och utrustning från Nazityskland och Italien. Detta beroende ökade PCE:s inflytande så pass att Komintern kunde infiltrera krigsorganisationen och regeringen och genom politiska gester och militär inkompetens styrde skutan mot avgrunden tills det var för sent att göra något åt saken.

Mvh -Dan

Fast kommunisterna var mer för militären än milisgrupperna. Milisen var i händerna på de som PCE inte gillade. Men Komintern(Moskva) inblandningen var inte bra. Hade Stalin menat allvar medhjälpen så hade den skett på ett annat vis.

[spett]

Eftersom dessa var politiskt sett små i förhållande till de mer moderata och reformvänliga socialistiska grupperingarna i regeringen 1936. Det var först i och med revolten av militären som de mer radikala och militanta fick betydelse och inflytande. Om inget hade hänt hade ju militären och kyrkan i sig själv varit starka krafter mot att regeringen skulle blivit just "röd".

Mvh -Dan

Moderata och reformvänliga socialistiska grupperingar fanns inte i Spanien 1936. Var har du fått det ifrån ?
Klasskrig var både teori och praktik.

[Marcus]

Jag bytte namn på tråden eftersom den handlar mer om kriget än böckerna.

/Marcus

[Dûrion Annûndil]

Moderata och reformvänliga socialistiska grupperingar fanns inte i Spanien 1936. Var har du fått det ifrån ?
Klasskrig var både teori och praktik.

Den segrande Folkfronten leddes av den reformvänlige Azaña, vars regerings ministrar togs från reformvänliga Unión Republicana och Izquierda Republicana, vilka var mer socialdemokratiska än revolutionära. Att majoriteten av partierna och större delen av väljarbasen i Folkfronten var revolutionärt eller anarkistiskt vänster motverkade ju dock reformpolitiken. För vänstern var de inte tillräckligt radikala, och för högern var de alldeles för radikala. Eventuell reformpolitik försvann i det polariserade lägets våldsretorik, de mest militanta hade ju börjat utföra politiska mord och organisera sig för strid.

[spett]

Ja så var det. De mer liberala partierna var litet grann som gisslan.
Att premiärminister Casares Quiroga inte ville beväpna de revolutionärna massorna var inte konstigt.
Själv representerade han de Galiziska separatisterna och de revolutionära massorna mördade dussinvis präster per dag även utan gevär.

[Dûrion Annûndil]

de revolutionära massorna mördade dussinvis präster per dag även utan gevär.

"Dussinvis per dag" är möjligen en överdrift från samtiden, först när revolten var ett faktum tog det dock ordentlig fart med prästmördandet. men visst mördades folk till höger och vänster av politiska grupperingar. Falangisterna mördade journalister, domare och politiker. Mördandet som "lösning" hade redan etablerats under arbetarrevolten 1934, då militären och ordningsmakten avrättade folk utan skiljedom i många fall.