- 0725x.jpg (18.19 KiB) Visad 11072 gånger
Chefsbyte i turkiska 6.armén
I oktober 1915 inträffade något för britterna oförmånligt, nämligen att 6.armén fick en ny chef, vilket britterna hårdhänt blev varse först långt senare. Den tillträdande arméchefen var 72-årige fältmarskalken Colmar von der Goltz Pascha (1843-1916), en av tyska arméns ledande militärteoretiker, som redan tidigare 1883-1896 tjänstgjort i Turkiet och talade turkiska. Han hade pensionerats 1911, men vid krigsutbrottet återkallats i tjänst och utsetts till militärguvernör i det ockuperade Belgien. Missbelåten med att behöva trakassera belgisk civilbefolkning begärde von der Goltz aktiv fronttjänst och blev glad då han sändes till Turkiet.
Sista etappen i marschen mot Bagdad
Ovetande om att turkarna nu stod under ytterst kompetent ledning, marscherade Townshend och hans trupper vidare mot Bagdad längs norra stranden av Tigris, varvid han åtföljdes av kanonbåten HMS Firefly och några ytterligare fartyg på floden. Försörjningsleden blev allt längre och en flodpråm behövde cirka två veckor för att ta sig från Basra och fram till 6.divisionen.
Framryckningen stördes oupphörligt genom alltmer effektiva och förlustbringande turkiska eldöverfall, men britterna lyckades hela tiden att driva undan turkarna och den 22 november 1915 nåddes den gamla staden Ktesifon (Ctesiphon), som varit huvudstad i Parterriket och 570-637 e Kr räknats som världens största. När de imponerande ruinerna av den gamla huvudstaden kom inom sikte, återstod blott jämförelsevis futtiga 32 kilometer till slutmålet Bagdad. En eller två dagsmarscher till och segern skulle vara vunnen.
Intagandet av Bagdad skulle allvarligt destabilisera turkarna och ge britterna en efterlängtad revansch för debacklet vid Gallipoli, som de tvingats att under närmast förödmjukande former retirera från i januari 1916.
Slaget vid Ktesifon
Brittisk spaning fastställde att Ktesifon var starkt försvarat men Townshend beslöt sig i förtröstan på turkarnas låga stridsvärde likväl att genast anfalla frontalt på tre kolonner, samtidigt som kavalleriet och lätt infanteri skulle omfatta de turkiska ställningarna norrifrån. Kringgångsrörelsen gjordes dock för snäv, så att även detta i realiteten blev ett frontalanfall.
Stormningen den 22 november blev framgångsrik men dyrköpt. Turkarna tvingades uppge sin främsta försvarslinje. Påföljande dag gjordes turkiska motanfall, som fördes fram ganska försiktigt och blev tämligen verkanslösa. Townshend hade emellertid förlorat halva sin styrka i stupade, skadade och sjuka, vartill kom att försörjningsläget var mycket ansträngt, vilket inte minst gällde den dramatiskt underdimensionerade sjukvården.
Townshend beslöt sig därför att dra sig tillbaka till Kut, vilken tillbakaryckning började den 24 november och slutade den 3 december. Denna reträtt blev besvärlig och stördes kraftigt av turkarna, vars artilleri sänkte den lilla brittiska flodeskadern.
Från brittisk sida hävdas det att slaget vid Ktesifon var oavgjort därför att även turkarna drog sig tillbaka, men de återvände bara till sina förläggningar i Bagdad för att ladda upp inför förföljandet av britterna. Faktum är att turkarna segrade genom att avvärja det brittiska försöket att ta Bagdad och att tvinga britterna till reträtt.
Belägringen av Kut
Townshend ville fortsätta reträtten till Qurna eller Basra för att förbättra underhållsläget och organisera en fungerande sjukvård, men general Nixon, som tillbragt hela tiden i sitt bekväma högkvarter i Basra, ansåg att turkarna var odugliga och att de inte skulle kunna storma Kut, som skulle försvaras tills dess ytterligare trupper tillförts från Basra.
Von der Goltz hade inte bråttom utan beslöt sig för att låta britterna i egen takt ”krepera av hunger”, varför han lät inringa staden den 7 december. Turkiskt artilleri grupperades för att förhindra att britterna skulle kunna föra fram förnödenheter på floden.
De följande 147 dygnen blev ett ”Stalingrad i miniatyr”, där Townshend ville slå sig ur inringningen, men där Nixon överoptimistiskt utlovade undsättning. Försörjningsläget försämrades och det lilla, som kunde släppas ner till försvararna från flygplan, var inte ens en bråkdel av behovet. Hästarna slaktades, truppen sattes på halva ransoner och sjukdomar grasserade.
Turkarna och von der Goltz bidade tålmodigt sin tid. Han var inte beredd att offra en enda man för att erövra Kut, utan ville utnyttja tiden till att stärka sina trupper i syfte att långsiktigt driva ut britterna ur Mesopotanien och därefter invadera Indien.
Undsättningsförsöken
I slutet av december 1915 började undsättningsstyrkan sin 350 km långa framryckning från Basra mot Kut. Styrkan som stod under befäl av generallöjtnant Fenton Aylmer (1862-1935) benämndes Tigriskåren och bestod av 7.brittisk-indiska och 12.indiska divisionerna jämte understöds- och underhållsförband.
Den 3 januari 1916 stötte kåren på kraftigt motstånd vid Sheikh Sáad, men turkarna under befäl av chefen för XVIII.armékåren, överste Halil Bey (1882-1957), drog sig därefter omedelbart några kilometer uppströms. Britterna följde efter och mönstret upprepades gång på gång med brittiska förluster som resultat, såsom vid Wadi den 13 januari, som kostade 1 600 man i döda och skadade samt vid Hanna den 21 januari, där de brittiska förlusterna uppgick till 2 700 man.
De brittiska motgångarna ledde till att general Nixon avskedades och ersattes med generalen Sir Percy Lake (1855-1940). Förstärkta med 3.brittisk-indiska och 13.indiska divisionerna fortsatte britterna framryckningen fram till den 8 mars då de av turkarna slutgiltigt tillbakaslogs vid Dujaila med en förlust av ca 4 000 man. Därmed hade kraften gått ur undsättningsförsöken och den 12 mars avskedades general Aylmer och ersattes av general Gorringe.
Den postume segraren
Sedan undsättningsförsöken misslyckats sökte general Townshend friköpa garnisonen för 1 miljon brittiska pund jämte överlämnande av alla vapen och förnödenheter, men då detta erbjudande avvisades såg han sig den 29 april 1916 tvungen att kapitulera, vilket uppfattades som en mycket allvarlig prestigeförlust för britterna och innebar att flera arabiska stammar började samarbeta med turkarna i tron att de därigenom ”satsade på rätt häst”.
Men den som egentligen var ”rätt häst” gick det inte längre att satsa på, för tio dagar tidigare hade Leopold Wilhelm Colmar Freiherr von der Goltz Pascha i Bagdad avlidit av tyfus i en ålder av 73 år. Han jordfästes på en kulle invid Tigris, men flyttades sedermera till tyska ambassadens trädgård i Konstantinopel (Istanbul), där han vilar än idag.
I spetsen för en ganska unik och känslosam militärparad red hans efterträdare den till generalmajor befordrade Halil Pascha till den av truppen älskade marskalkens grav och anmälde där med hög röst inför gravstenen att marskalkens stridsplan lyckats och att fienden kapitulerat.
Före sin död hade den gamle fältmarskalken närmast profetiskt skrivit att han såg det pågående kriget endast som en episod i ett större sammanhang och vars slut skulle innebära de underkuvade folkens frigörelse från den europeiska – och inte minst brittiska – kolonialismen.
