Vem som far makten efter en revolution har inget med begreppet att göra, sen kan man ju diskutera hur försvarslösa de andra partierna var. Alla sovjeterna som grundades fick ocksa stor makt.LasseMaja skrev: Nu kommer du in på din egen revolutionsdefinition antar jag, som då slår fast att den grupp som störtar den sittande makten måste ha folkets stöd för att en revolution skall få kallas revolution. Men hur ofta är det helt säkert att de som störtar en regering eller de som griper makten efteråt har ett stöd av folket? Kan man kalla februarirevolutionen en revolution när den ledde till att kaddetterna blev det dominerande partiet när dessa bara hade stöd av 5 %?
[qutoe]är att de ledande bolsjevikerna röstade huruvida man skulle gripa makten med våld, eller om man skulle fortsätta att försöka ta makten utan våld. Februarirevolutionen däremot var oplanerad och det innefattade ett mycket större antal deltagare.
Jag kan nog tänka mig att det förekom en omröstning i det gardeskompani som var det första som revolterade och därmed riskerade sina liv, inga större politiska händelser är helt oplanerade. Men även om en revolution är planerade så ser jag det inte som något hinder, det är den rådande samhällssituationen som är vesäntlig inte hurvida revolutionärerna planerar eller inte, det gör varken från eller till, utan ett samhälle i upplösning så blir det ingen revolution.[/quote]
Fast nu tycker jag att det blir harklyveri.
Jag anser att vid en revolution sa krävs det ett större folkligt deltagande och det ska ocksa leda till nagon form av omvälvning i samhället som majoriteten önskar. Februarirevolutionen uppfyller de kraven men inte bosljevikernas kupp. Bolsjevikernas kupp var istället en kupp da det var ett litet som utförde den och den var planerad. Det ledde förvisso till omvälvande händelser men knappast sa som majoriteten av befolkningen ville.
/Martin