loop skrev:Löwe
att han stödde Hitlers maktövertagande är inte troligt. Att han var emot att Spanien skulle lyckats med sin revolution, handlade mer om storpolitik. Han ville nog ha ett icke fascistiskt Spanien som inte utgjorde ett hot emot de borgerliga demokratierna i västeuropa. Vis av erfarenheterna från ryska revolutionen så förstod nog han att om Spanien och Frankrike skulle skakas av revolutioner så skulle nog det väntande tyska anfallskriget lyckas väldigt ra speciellt som om det nog skulle finnas massor av femtekolonare och ev. inbördeskrig samtidigt. Se bara på det samtidiga Kina, där ryssarna lade sig i lite här och var. Men den stalinistiska analysen från att socialdemokrati och fascism var två sidor av samma mynt spelade nog in en smula.
Okej, då förstår jag bättre.

Stalin var alltså mot socialismen i Spanien, just därför han anade att detta kunde leda till
mer fascism och inte mindre. Onekligen en intressant och skarpsynt förklaring, som jag aldrig tänkt på själv. Men nu när du säger det, så låter det ju en smula rationellt.
Å andra sidan får man konstatera att Hitler lyckades platta till Frankrike rätt mer rejält än väntat, tack vare deras svagheter. Och den moderna tyska armén naturligtvis. Men det var kanske inte vad man väntat sig innan. 8)
Ändå kan man fråga sig: om Stalin inte ville ha socialism i Spanien, och ej heller fascism; varför gav han då inte stöd till liberalerna istället för sina egna (kommunisterna)?
Parallellen med Kina får du gärna förklara mer ingående, du menar att (det ryska) stödet till Mao skulle ha stött de japanska imperialisterna?
Helt klart tror jag att Stalins syn på just
fascism=socialdemokrati spelade in en hel del. Dock får man ju sätta allt i situationen; de tyska socialdemokraterna slog ju ner de tyska bolsjevikerna tillsammans med Freikorps. Dessutom var ju Tyskland ryssarnas huvudfiende.
När vi idag i Sverige sitter och läser historia kan vi tycka att Stalin var irrationell som jämförde fascism och socialdemokrati, men då ska man komma ihåg att det svenska folkhemmets ingenjörer (Hansson och Wigforss m. fl.) hade en
betydligt mjukare framtoning än de hårt pressade SPD:arna i Weimarrepubliken på 20-talet.