Striderna i Estland 1918

Tillägnad vår saknade medlem Stellan Bojerud
Skriv svar
Användarvisningsbild
Dûrion Annûndil
Medlem
Inlägg: 4941
Blev medlem: 18 augusti 2003, 15:56
Ort: Lite nordöst om Stockholm...

Striderna i Estland 1918

Inlägg av Dûrion Annûndil » 2 oktober 2004, 14:51

[Detta är saxat från tråden "Begreppet Östeuropa" i Idé- och lärdomshistoria-forumet]
pandersson skrev:
Dûrion Annûndil skrev:Rojalister eller revolutionärer? Vad var tyskarnas uppgift?
Jag förstår inte frågan. Lettland och Estland bildade republiker, de tyska trupperna i landet stred mot dessa tillsammans med rekryterade balttyskar. De tyska trupperna hade stöd från Ententen för att slåss mot Bolsjevikerna men stödet drogs bort eftersom de vände vapnen mot balterna istället.
Jag ställde frågan eftersom det här är ett intressant stickspår som jag inte vet mycket om. Hur och mot vilka stred de tyska trupperna som blev kvar i Baltikum efter stilleståndet 1918? Var balttyskarna rojalistiska och stred för ett fortsatt tsardöme, stred då balttyskarna med tyskarna mot balterna? Stred tyskarna mot balttyskarna?

Mvh -Dan

pandersson
Medlem
Inlägg: 273
Blev medlem: 13 augusti 2004, 15:33
Ort: Göteborg

Inlägg av pandersson » 3 oktober 2004, 12:38


pandersson
Medlem
Inlägg: 273
Blev medlem: 13 augusti 2004, 15:33
Ort: Göteborg

Inlägg av pandersson » 3 oktober 2004, 12:48

För att summera.
Befolkningen var delad.
Ingen stred för ett tsardöme.
Bolsjevikerna besegrades snabbt av tyska/estiska/lettiska/brittiska trupper.
Ester och letter stödde huvudsakligen de nyutropade parlamenten.
Tyskbalterna var delad i lojalitet till parlamenten och en tyskstödd regeringen som utnämndes.
Den tyska armen stödde ovan nämnda regering.
Estniska och lettiska parlamentstrogna trupper besegrade den tyska/balttyska armen.

Summa
Estlands och Lettlands republiker slogs mot bolsjeviker och tyska/balttyska fristyrkor.
Bolsjeviker slogs mot Estlands och Lettlands republiker och tyska/balttyska fristyrkor.
tyska/balttyska fristyrkor slogs mot bolsjeviker och Estlands och Lettlands republiker.

PS Eftersom striderna huvudsakligen skedde i Lettland så är rubriken missvisande.

Användarvisningsbild
Dûrion Annûndil
Medlem
Inlägg: 4941
Blev medlem: 18 augusti 2003, 15:56
Ort: Lite nordöst om Stockholm...

Inlägg av Dûrion Annûndil » 3 oktober 2004, 23:50

Tack för mycket intressanta länkar! :) Själv sitter jag ju aldrig på det utmärkta Axishistory-forumet. Striden mot frikåren slätade mitt tyska historiska atlas över...

Mvh -Dan

LasseMaja
Redaktör emeritus
Inlägg: 4809
Blev medlem: 22 januari 2003, 08:19
Ort: Dalarna

Inlägg av LasseMaja » 4 oktober 2004, 09:33

Det fanns alltså två parter som slogs för självständiga baltiska stater?

Användarvisningsbild
affe
Medlem
Inlägg: 378
Blev medlem: 24 mars 2002, 20:38
Ort: Stockholm

Inlägg av affe » 4 oktober 2004, 10:28

Jag skulel vilja rekomendera 3 böcker som ger lite insyn i vad som pågick:

Richard M Watt "When kings depart" (Europeisk tragedi heter den i svensk översättning).
Hans Björkegren - "Gandonerna i Narva", en "fakta-roman" om den svenska estniska frikårens görande och låtande i baltikum 1918-1919
Sivert Wester - "Martin Ekström-orädd frivillig i fem krig", berör lite om vad Martin Ekström, "narvas betvingare" kallad, gjorde i baltikum 1918-1919.

Watts bok är otroligt bra....

/a

pandersson
Medlem
Inlägg: 273
Blev medlem: 13 augusti 2004, 15:33
Ort: Göteborg

Inlägg av pandersson » 4 oktober 2004, 12:19

Kan även rekommendera följande länk. Det är en officiel lettisk länk som tager upp Lettlands historia. Där beskrivs striderna i sammanfattad form. Om någon är intresserad så kan jag försöka hitta några referenser till lettiska verk.

http://www.latvia-usa.org/hisoflatbrie.html

Jag citerar det som berör Frihetskriget.
After the Russian Revolution of March 1917 the Latvian National Political Conference, convened at Riga, asked for complete political autonomy in July. On September 3, however, the German army took Riga. After the Bolshevik coup of November 1917 in Petrograd, the Latvian People's Council, representing peasant, bourgeois, and socialist groups, proclaimed independence on Nov. 18, 1918. A government was formed by the leader of the Farmers' Union, Karlis Ulmanis. The Soviet government established a communist government for Latvia at Valmiera, headed by Peteris Stucka. The Red Army, which included Latvian units, took Riga on Jan. 3, 1919, and the Ulmanis government moved to Liepaja, where it was protected by a British naval squadron. But Liepaja was still occupied by German troops, who the Allies wished to defend East Prussia and Courland (Kurzeme) against the advancing Red Army. Their commander, General Rüdiger von der Goltz, intended to build a German-controlled Latvia and to make it a German base of operation in the war against the Soviets. This intention caused a conflict with the government of independent Latvia supported by the Allies. On May 22, 1919, von der Goltz took Riga. Pushing northward, the Germans were stopped near Cesis by the Estonian army, which included 2,000 Latvians. The British forced the Germans to abandon Riga, to which the Ulmanis government returned in July. In the meantime, the Red Army, finding itself attacked from the north by the Estonians, had withdrawn from Latvia.

In July the British demanded that the German troops retreat to East Prussia. But von der Goltz now raised a "West Russian" army, systematically reinforced by units of German volunteers. These forces, headed by an adventurer, Colonel Pavel Bermondt-Avalov, were to fight the Red Army, cooperating with the other "White Russian" armies of Kolchak, Denikin, and Yudenich, supported by the Allies. But on October 8 Bermondt-Avalov attacked the Latvian troops and occupied the suburbs of Riga south of the river. By November 10, however, the Latvians, aided by the artillery of an Anglo-French naval squadron cooperating with Estonian forces, defeated von der Goltz's and Bermondt-Avalov's troops, attacked finally also by the Lithuanians. By December 1919 all German troops had abandoned Latvia and Lithuania. Only Latgale remained in Red hands; but this province was soon thereafter cleared of Red troops.

Användarvisningsbild
affe
Medlem
Inlägg: 378
Blev medlem: 24 mars 2002, 20:38
Ort: Stockholm

Inlägg av affe » 4 oktober 2004, 13:13

Kul att veta är att Rüdinger von der Goltz soldater varit i Finland och slagits mot de röda och sedan i princip ockuperat Helsingfors, till de vitas stora förtret, och det var med en suck av lättnad man åsåg Goltz avresa till Baltikum. I baltikum for han fram med än mer ond "espirt" än vad han gjort i Finland och blev ganska snabbt hatad av de balter han åkt för att "befria"... Goltz mannar gick under benämningen Järndivisionen...

Lite info finns bla här, http://depts.washington.edu/baltic/papers/worldwar1.htm

/a

pandersson
Medlem
Inlägg: 273
Blev medlem: 13 augusti 2004, 15:33
Ort: Göteborg

Inlägg av pandersson » 5 oktober 2004, 11:56

Något som kanske bör nämnas är att Litauen hade sin egen frihetskamp och inte gjorde gemensam sak med Estland och Lettland. Jag vill minnas att det finns en tidigare utmärkt tråd om Litauens frihetskamp här:
viewtopic.php?t=7044

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 5 oktober 2004, 21:46

Hämtat ifrån "Estniska frihetskriget 1918-1920" av Vello Riomar

Röda armen anfaller Estland

Den 28 november 1918 överskred Röda armen gränsen vid Narva. Estland hade 114 officerare, 481 soldater och 150 hemvärnsmän från Narva att ställa upp med. På grund av besvärligheter med de avtågande tyska trupperna överlämnades vapenförråden till esterna först den 28 november. Det fanns enbart infanterivapen, inte ens gevär till alla. Signal- och transportförband saknades helt. Krigets begynnelseskede var i allt det mest kritiska i frihetskriget.
På grund av brister i militärteknisk industri stod tre vägar öppna för att skaffa sig utrustning: kvarlämnade ryska och tyska förråd, att erövra från fienden samt bistånd utifrån. Det första steget var att organisera service av militär utrustning, vilket dock lyckades väl vid rådande svåra förhållanden. Man utlyste ett krigslån.
Man uppskattar att bolsjevikerna anföll med 3000 man och 16 artilleripjäser. Vid den tidpunkten förekom det såväl estniska, lettiska som finska kommunistiska enheter på den sovjetiska sidan.
Virumaa länsstyrelse hade kunnat överta förvaltningen från tyskarna
12-14 november och utlyste en mobilisering den 24 november.
Till befälhavare för Narva-(Viru- )fronten utsågs general Aleksander Tönisson. Så småningom kom det förstärkningar till de estniska trupperna.
Röda armen förföljde inte de estniska styrkorna omedelbart utan väntade på att fårska trupper skulle anlända. I Narva utlystes Estlands Arbetarkommun under ledning av Jaan Anvelt. Folkkommissariernas Råd i Sovjetryssland gav Kommunen 10 miljoner guldrubel för krigskostnader.
Den 1 december 1918 anlände Estlands första pansartåg under ledning av kapten Karl Parts till fronten. I nuvarande läge kan det kännas underligt att man kunde uträtta någonting med pansartåg. Men man bör ha i minnet, att de krigförande parterna inte förfogade över flygvapen. Landsvägstransporterna byggde på hästfordon och vägarna var i dåligt skick. Jämfört med hästskjutsar rörde sig pansartågen både snabbt och outtröttligt, de kunde medföra tungt artilleri och kunde skydda manskapet mot infanteri eld. Pansartågen var Estlands elitförband. Det är också viktigt att Estlands industri hade kapacitet att bygga om befintligt järnvägsmaterial till bepansrade tåg. Dessa var mycket viktiga i en rörlig krigföring. Ä ven Sovjetryssland och senare Landeswehr hade pansartåg.
Pansartågets närvaro gav ett stöd till de estniska trupperna, men dessa var i alla fall på återtåg. Moralen är alltid hotad i en retirerande arme, särskilt om enheterna är nyformerade och inte besitter erforderlig samhörighetskänsla.
På Narvafronten stred från krigets början en mindre trupp balttyskar, ca 170 man. Balttyskarna betonar gärna än i dag att man minsann stred på estnisk sida mot Sovjetryssland. Snart döptes förbandet till Baltiska bataljonen.
De estniska enheterna gjorde motstånd mot Röda armen, men under hela december 1918 retirerade man och städerna föll den ena efter den andra.

Sydfronten

Pskov var ockuperat av tyskarna. I oktober 1918 började tyskarna i samarbete med monarkistiska ryska kretsar formera en rysk nordkår. Man plockade ihop män från Lettland och även överlöpare från Sovjetryssland. Till att börja med fick kåren vapen, utrustning och pengar av tyskarna. Fr.o.m. den 18 november tillträdde den balttyska översten G. von Neff som befälhavare för kåren och vid den tiden bestod den av ca 1800 man. Det fanns intriger i ledningen och manskapets moral skulle kunna varit bättre. I början på december 1918 slöt Estlands provisoriska regering ett samarbetsavtal med Nordkåren i kampen mot Sovjetryssland.
Röda armen anföll Pskov den 25 november 1918.
Sovjetrysslands 2 NovgOl'oddivision och Röda l lettiska divisionen anföll mot Valga och Tartu samt norra Lettland.
I Vorumaa tillät de tyska ockupationsmyndigheterna inte att estniska militära enheter formerades innan de själva hade lämnat området. Läget fårvärrades av de estniska kommunala myndigheternas försiktiga hållning samt brist på kommunikationer med Tallinn och den provisoriska regeringen.
l december 1918 anlände en fårsta fårsändelse med vapen från Tallinn: 500 gevär med 100000 patroner, vilka på grund av de tyska myndigheternas motstånd fick delas ut nattetid.
Tyskarna inte bara försvårade de estniska truppernas organisation,
utan ibland rent av samarbetade med kommunisterna.
Det var inte bara meningsmotsättningar om utrustning och vapen med de avtågande tyska trupperna, utan det förekom även skärmytslingar med dödsoffer.
Voru föll den 8 december, Valga den 17 december och Tartu den 21
december 1918.
Den ryska nordkårens mannar gjorde inte nämnvärt motstånd mot den röda armen utan fastmera plundrade och terroriserade civilbefolkningen.
Det skall fastslås att som en enhet inom Republiken Estlands arme fanns ett fårband ryssar under ledning av överste S. Bulak-Balachovitj och de stred mycket bra.
Republiken Estland och dess arme organiserades energiskt under reträttperioden. Man skapade befattningen överbefälhavare och överste Johan Laidoner utnämndes till denna. En mobilisering utlystes. Man formerade erforderliga vapenslag såsom aliilleri, kavalleri, pansar, ingenjörstrupper etc.
Med Sovjetrysslands anfall föll ungefär hälften av Estlands fastlandsdel i sovjetiska händer. Det där rådande styrelseskicket medförde omedelbart terror mot befolkningen. Präster samt nationellt sinnade personer ur alla samhällsklasser avrättades.
Sårort det blev uppenbart att Estland skulle anfallas av Sovjetryssland började man söka bistånd från utlandet. Den nyligen bildade Republiken Finland stod därvid i första ledet. Där fanns en opinion får Estlands sak och ett realpolitiskt övervägande att ett fritt Estland är till båtnad för Finland.

Uppbyggnadsarbete och vändpunkt

Den nationella försvarsmakten upprättades såväl av frivilliga som av mobiliserade. För att säkra landet var hemvärnet av stor betydelse. Redan från krigets början ställdes den estniska försvarsmakten på en mera demokratisk grund än Tsarrysslands. Det fanns till exempel principbeslut att soldaten måste förstå givna order. Självfallet var plundring eller lättvindiga dödsdomar inte tillåtna. Det lyckades till och med att säkra föreskriven utbetalning av löner. I början var det dock mycket besvärligt att försörja armen med mat, men så var även fallet med civilbefolkningen.
När kriget var slut på Västfronten öppnade sig en möjlighet att få överbliven militär utrustning. Ett parti av den brittiska lätta kulsprutan Lewis anlände till Estland till reträttperiodens slut och medförde en förstärkt eldkraft och självkänsla hos manskapet.
En äldre rysk kanonbåt övertogs från tyskarna, döptes till Lembitu, och blev till grundplåt i den estniska flottan. Det skapades även en flotta på Peipsi med fartyg som hade erövrats från ryssarna.
Storbritannien hade sänt en flottstyrka till Östersjön under ledning av amiral sir Edwyn A Sinclair. Britterna erövrade ytterligare några ryska fartyg, vilka döptes om och införlivades med den estniska flottan. Estland har 3000 km kust och flottan hade därför en stor betydelse. Krigsfaliygen kunde även bistå markstridskrafterna med artillerield inom de avstånd som pjäserna nådde.
Till slutet av 1918 hade Finlands frihetskrig redan avslutats och det kom frivilliga från Finland, till att börja med 600 man, som senare utökades till 3000. Detta bistånd hade en stor betydelse för den estniska opinionen, att man inte var ensam i kriget mot Sovjetryssland.

Allmän motoffensiv

De avgörande slagen började den 2 januari 1919. Från denna tid hejdades den kommunistiska framryckningen i blodiga slag och de estniska styrkorna övergick till anfall, på den norra fronten med ca 6100 man. Man har uppskattat att de sovjetiska styrkorna var lika stora och att striderna dessförinnan avsevärt hade reducerat deras numerär. De estniska styrkorna hade lyckats förbättra sin bristfälliga utrustning. På
Viru-fronten gjordes den 17 januari 1919 en uppmärksammad amfibieoperation vid Utria, varvid man placerade en estnisk styrka i ryggen på de kommunistiska styrkorna, vilket förorsakade dem stora svårigheter.
På norra fronten stred l estniska divisionen under ledning av generalmajor Aleksander Tönisson. När genombrottet väl hade ägt rum, befriades städerna en efter en. Rakvere föll den 9 januari och Narva den 19 januari 1919. De estniska styrkorna gick över Narva-floden så långt att motståndaren inte längre kunde nå Narva med artillerield. Ur moralisk synpunkt var framgångarna mycket viktiga för den estniska nationella armen. Man måste påpeka att de finska frivilligförbanden som hade stridit här inte ville gå över Narva-floden. Finnarna bedömde den politiska situationen så, att de hade hjälpt esterna att befria sitt eget land men ville inte gå i anfallskrig mot Sovjetryssland.

Offensiven på sydfronten

Den 2 estniska divisionen började sitt anfall vid Viljandi och Jögeva. Ryssarna överraskades av anfallets snabbhet. Tartu befriades den 17 januari 1919. Överallt i Estland kunde man konstatera att kommunisterna hade verkställt avrättningar. Till exempel i Tartu hade 19 personer avrättats efter tortyr, bland dem den ortodoxe biskopen Platon. Man har på många håll funnit dokument, där de kommunistiska makthavarna hade upprättat listor over kontrarevolutionära personer, som man "skulle göra upp räkningen med". På sydfronten kämpade även lettiska kommunistiska skytteförband mot esterna. Det estniska anfallet stannade inte vid den lettiska gränsen. Därvid var det av yttersta vikt att informera den lettiska befolkningen att man inte hade kommit i avsikt att erövra. I Norra Lettland hade det härskat ett kommunistiskt styre och nu blev det möjligt att upprätta nationella lettiska förband. På syd fronten stred ett finskt förband under ledning av general M. Wetzer och ett mindre danskt förband under ledning av major R. G. Borgelin. Med vårt perspektiv kan man fråga sig, varför kom till exempel danskarna och de led faktiskt förluster i stupade. Ett svar är idealism, varför man är beredd att kämpa för sina ideal och riskera sitt liv. Ett känt exempel från senare tid är den internationella brigaden i spanska inbördeskriget.
Valga befriades den 1 februari, Voru den 4 februari och Petseri den \
11 mars 1919. Därmed kan man säga att på två månader befriade man den delen av Estland som hade fallit i kommunisternas händer. Petseri och landskapet Setumaa hörde under tsartiden inte till Livland utan till guvernementet Pskov.
Val till Konstituerande församlingen ägde rum i februari och den sammanträdde för första gången i april 1919.

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 5 oktober 2004, 23:58

Vad gällde balttyskarna så splitterades de som redan sagt i två grupper, i Livland och Kurland så försökte balt-tyskarna gripa makten antingen öppet eller genom marionetter ivrigt understödda av von der Goltz och de tyska frikårerna. I Estland var däremot balttyskarna lojala mot den nybildade Estniska staten och bildade ett egent balttyskt regemente som stred på Narva fronten. Dock så ansågs regementet som politiskt opålitligt och det "lånades" därför ut till den vita ryska "Nord-kåren" (senare "Nord-väst armen") och deltog i dess försökt att erövra Petrograd.

pandersson
Medlem
Inlägg: 273
Blev medlem: 13 augusti 2004, 15:33
Ort: Göteborg

Inlägg av pandersson » 12 oktober 2004, 12:13

Lettland under 1:a VK

Nedanstående bygger på uppgifter ur Arveds Svabe ”Lettlands historia”, 1961.
Under 1:a VK så var Lettland en av huvudfronterna mellan Tyskland och Ryssland. Kurland ockuperades tidigt av tyskarna medan ryssarna behärskade Riga. Ca 700 000 av Lettlands befolkning på 2.5 miljoner flydde landet under striderna.

30:e augusti 1915 bildades Lettiska Flyktingars Centralkommite i Petersburg, detta benämns det första lettiska parlamentet. Ur denna församling kom flera framträdande politiker, bland annat Lettlands förste president Janis Cakste.

Under kriget organiserades under ryskt styre lettiska skyttebataljoner av frivilliga. Dessa hade lettiska som officiellt språk vilket var första gången språket erkändes officiellt inom Ryssland. Alla lettiska organisationer, förutom bolsjevikerna, stödde bildandet av dess bataljoner. Efter mobiliseringarna så uppgick de lettiska styrkorna till 30-40 000 man fördelat två brigader. Av dessa var 16 000 man stridsberedda trupper. Brigaderna kommenderades av general A. Misins och överste A. Auzans. Dessa användes till Rigas försvar.

Efter den ryska revolutionen så bröt armeorganisationen samman. 13 mars 1917 valde de lettiska skytteregementena ett parlament med mensjeviker som ledande parti. Deras mål var att genomdriva Lettlands autonomi inom en demokratisk rysk republik. Efter att bolsjevikerna genomdrivit omval av komitteerena togs 17 maj en resolution om separatfred med Tyskland och överlämnande av makten till sovjeter.

19:e augusti attackerade den tyska armen och erövrade Riga den 21:a. Cesis blev centrum för bolsjevikernas organisation Iskolastrels. Valka var säte 12:e armens (där de lettiska brigaderna ingick) exekutivkommitte som fortfarande var mensjevikstyrd/socialistrevolutionärerna.

Efter bolsjevikernas kupp så organiserades val. Bolsjevikerna erhöll 96% av rösterna inom de lettiska regementena. Valdeltagandet från civilbefolkningen var lågt, 136 000 röster med Bondeförbundet som största parti. Bondeförbundets representant, J. Goldmanis, bröt de lettiska organisationernas förbindelser med folkkommisariernas råd strax innan Lenin upplöste den konstituerade församling med hjälp av trupper från bland annat Iskolastrels i form av deras 6:e regemente. 15:e januari lämnade representanter för Estlands och Lettlands adel en deklaration till ryske ambassadören i Stockholm att de inte längre såg sig som ryska medborgare.

18 februari återupptog tyskarna sin offensiv och de lettiska styrkorna, som nu uppgick till 4 regementen, retirerade till Ryssland med 12:e armen. 12 000 man deserterade och omhändertogs av tyskarna. Lettland och Estland kom därmed under tysk kontroll.

Mars 1918 demobiliserades de kvarvarande lettiska förbanden. Huvuddelen av soldaterna förblev inom Ryssland. 2 000 man skall ha hamnat i Fjärran Östern och organiserats av Lettiska Nationalrådet till 2 regementen som senare sändes till Lettland.

13 mars började Sovjetryssland organisera en lettisk sovjetdivision bestående av 3 brigader innehållande 3 infanteriregementen a 1 200 man. Rekryterna var letter boende inom ryssland samt utlänningar. Dessa användes på alla fronter i det ryska inbördeskriget. Mest namnkunnig är general Jukums Vacietis juli 1918 blev överbefälhavare för Uralfronten samt 4 december överbefälhavare för armen. 8 juli 1919 förflyttades Vacietis till krigsakademin.

Fördraget i Brest-Litovsk 3 mars innebar att Ryssland avsade sig Kurland, Ösel och Riga. 27 augusti avsade sig Ryssland även Livland och Estland. Baltikum var därmed inte längre en rysk provins. 12 april 1918 sammankallde tyska generalstaben ett möte i Riga där man beslutade om att be Wilhelm II att förena Estland, Livland samt Kurland i ett baltisk hertigdöme som skulle träda i union med Preussen. Kejsaren svarade förfrågan med att ett hertigdöme kunde grundas, men att Tysklands krig i Frankrike var avgörande. Det lettiska nationalrådet i Petersburg protesterade mot de tyska planerna och kontakterade ententens sändebud. Samtidigt som Tyskland kapitulerade, 11 november 1918, meddelade Storbritannien att landet de facto erkände Lettiska nationalrådet som ett oavhängigt organ. 3 maj hade motsvarande deklaration lämnats till Estlands motsvarighet.

pandersson
Medlem
Inlägg: 273
Blev medlem: 13 augusti 2004, 15:33
Ort: Göteborg

Inlägg av pandersson » 12 oktober 2004, 15:41

Lettlands Frihetskrig
Nedanstående bygger på uppgifter ur Arveds Svabe ”Lettlands historia”, 1961.

17 november 1918 beslutades att följande dag utropa Lettland som stjälvständig demokratisk republik. Den suveräna makten, intill den folkvalda församlingens sammanträdde, skulle ligga hos Folkrådet som skulle vara temporärt parlament. Åtta partier var representerade från Riga och Livland och bestod av 40 medlemmar. Folkrådet kompletterades med 21 kurländska delegater och 18 latgalska och ca 16 representanter för minoriteterna. Ordförande Cakste, ministerpresident Karlis Ulmanis. De socialistiska partierna deltog ej i regeringen.

Tysklands representant i Baltikum A. Winnig krävde 15% av mandaten i folkrådet till den tyska minoriteten samt garantier för att tyska skulle jämställas med lettiska och diverse adelsprivilegier inte skulle avskaffas. I december accepterade Winnig att en lettisk arme skulle få bildas bestående av 6 000 man under tyskt överbefäl.

Ryssland annullerade fördraget i Brest-Litovsk 18 november och Röda armen på ca 20 000 man invaderade Lettland 5 december. Den tyska armen retirerade i stort sett utan strid. De stridigheter som förekom var främst från det balt-tyska lantvärnet. Utbildning av lettiska enheter började 18 december på engelska krigsfartyg i Rigas hamn. 3 januari intogs Riga av Röda armen. Moskva utnämnde en lettisk lydregim under P. Stucka och Vacietis som överbefälhavare över den sovjet-lettiska armen som bestod av en rysk division och en lettisk skyttedivision. Under 5 månader kontrollerade bolsjevikerna Riga varvid 3 632 motståndare avrättades enligt bolsjevikiska källor.

2 januari utrymde Ulmanis regering Riga och tog säte i Liepaja. O. Kalpaks utsågs till befälhavare över armen. Republikens arme bestod vid denna tidpunkt av 400 man och lantvärnet hade 1 200 man. Vid Venta hejdades den Röda Armen och Liepajas region förblev under Republikens kontroll. Ulmanis begav sig till Köpenhamn och utverkade från engelsmannen att de skulle erhålla 5 000 gevär och 50 automatgevär. Under hela denna tid så var de lettiska styrkorna underordnade den tyska armen. Ulmanis begav sig därefter till Tallin för att organisera mobiliseringen av lettiska stridskrafter i Estland samt norra Livland under överste Laidoners.

14 februari utnämndes Rüdiger von der Goltz till befälhavare över den tyska armen i området. Han förbjöd Lettlands regering att genomföra mobiliseringen. Under H. Manteuffels ledning ordnades en straffexpedition bestående trupper från lantvärnet som sköt sympatisörer till Ulmanis regering.

3 mars gick de gemensamma tyska och lettiska styrkorna till anfall och Jelgava befriades innnan månadens slut. 6 mars 1919 stupade Kalpaks ocj J. Balodis blev kommendant till den lettiska brigaden. 16 april stormade Manteuffels trupper den lettiska regeringsbyggnaden. Ulmanis och regeringen sökte beskydd hos den brittiska legationen och tog nytt säte på båten Saratov, under engelskt flottbeskydd. Denna vistelse varade till 27 juni. En tyskbaltisk regering utnämndes av kuppmakarna under A. Niedra.

Riga erövrades av von der Goltz 22 maj. Under anfallet stupade Manteuffel. Den lettiska enheten under Balodis gjorde sitt intåg följande dag. 4 000 fängslades av lantvärnet för samarbete med bolsjevikerna varav en stor del avrättades. Niedra beslutade att de estniska trupperna, som tillsammans med lettiska styrkor under Zemitans fördrivit Röda Armen från norra Livland skulle fördrivas. 3 juni 1919 utnämnde Laidonis och Zemitans en demarkationslinje som de ej tillät de tyska trupperna att överstiga och förhandlingar inleddes. Slaget vid Cesis utbröt som slutade i nederlag för de tyska trupperna 22 juni. Tyska armen bestod av 7 000 man infanteri och 560 man kavalleri. Est-lettiska armen bestod av 5 500 ester och 1 430 letter. Den tyska armen drog sig tillbaka till Jugla. 3 juli utropades vapenstillestånd efter allierade påtryckningar. Ulmanis återvände till Till Riga med Saratov 8 juli. De lettiska styrkorna under Balodis och Zemitans förenades nu till en arme. Det tyska lantvärnet blev underställt som ett regemente under irländske överstelöjtnanten Alexander. Lantvärnet användes senare mot Röda Armen i Latgale.

von der Goltz slöt avtal med Paul Bermondt och tog säte i Jelgava. Bermondt disponerade 30-40 000 man varav 7 000 ryssar. Tyska ambassaden lämnade nu Riga och flyttade till Jelgava. 8 oktober började Bermondts arme röra sig mot Riga. Huvuddelen av den lettiska armen var på östfronten mot Röda Armen. Endast 11 500 man, varav 5 000 i stridsberedskap fanns disponibla för Rigas försvar. Rigas förstad intogs av Bermondts arme men övergången av Daugava förhindrades. Brittisk och fransk flotta attackerade Bermondts trupper och lettiska enheter korsade floden. En månads lugn förflöt innan de lettiska trupperna fick utrustning från de allierade och Bermondts arme blev tillbakaslagen med hjälp av de allierades flottor.

General Eberhardt övertog därefter befälet över Bermondts arme i den tyska regeringens namn och krävde ett upphörande av striderna. Lettland avbröt de diplomatiska förbindelserna med Tyskland och rensade Kurland från tyska styrkor från 1 december. Bermondts arme återtågade genom Litauen till Preussen.

3 januari 1920 påbörjade Lettlands arme sin offensiv i Latgale. Motståndare var den 15:e armen som numera huvudsakligen bestod av ryssar. Lettland slöt fördrag med Polen som sände tre divisioner till hjälp. Efter en månads strid var Latgale rensat från bolsjevikiska styrkor och 1 februari slöts stillestånd mellan Lettland och Ryssland. Sammanstötningar pågick i den neutrala zonen fram till fredsfördraget 11 augusti 1920 då Ryssland avsade sig för all framtid sin suveränitet över Lettlands territorium och de jure erkände republiken Lettland.

Lettiska armens förluster uppgick till ca 3 500 man döda och lika många sårade. Invånarantalet hade minskat från 2.5 miljoner 1914 till 1.6 miljoner 1920. 236 000 lettiska medborgare återvände till Lettland efter republikens självständighet.

Användarvisningsbild
Bagheera
Medlem
Inlägg: 2001
Blev medlem: 17 september 2003, 03:16
Ort: Göteborg, Stockholm, Umeå

Inlägg av Bagheera » 13 oktober 2004, 04:34

Tack Pandersson.

pandersson
Medlem
Inlägg: 273
Blev medlem: 13 augusti 2004, 15:33
Ort: Göteborg

Inlägg av pandersson » 13 oktober 2004, 11:25

Jukums Vacietis har skrivit en bok om de lettiska skytteregementena "Latviesu strelnieku vesturiska nozime", den finns utgiven så sent som 1989 men jag har inte sett den på annat språk än lettiska men förmodar att den finns tillgänglig även på ryska. Jag förmodar att den tager upp lettiska regementen ur en sovjetisk synvinkel. Jukums Vacietis avrättades 1938.

Jag råkade även läsa mer om letters gärningar i samband med kriget, frihetskriget och ryska inbördeskriget. Det är lite subjektivt men ger intressant information.
http://www.centropa.org/reports.asp?rep ... 9&TypeID=0

För Estlands del så kan man läsa på Estlands krigsmuseum om deras frihetskrig.
http://www.laidoner.ee/cms/english/gene ... of-indipen

Skriv svar