Katastrofhistoria: Kyrkobranden i Santiago 1863, 2.500 döda

Diskussioner kring händelser under revolutionernas & imperialismens tid.
Skriv svar
Ördög
Medlem
Inlägg: 386
Blev medlem: 24 mars 2004, 09:26
Ort: Helsingfors

Katastrofhistoria: Kyrkobranden i Santiago 1863, 2.500 döda

Inlägg av Ördög » 10 december 2013, 22:09

Som jag konsterade i tråden om kyrkbåtsolyckor har jag ett svårförklarligt intresse för katastrofer. Jag har på Flashbacks forum öppnat trådar trådar om katastrofer och olyckor i det förgångna, gärna sådana som är mer eller mindre okända i vår tid och på våra breddgrader. I förhoppning om att ämnena också kan intressera en och annan Skalmanit, öppnar jag versioner av samma trådar här.

För ett par dagar sedan hade det gått exakt 150 år sedan en av de mest förödande eldsvådorna i historien.
Branden i jesuitkyrkan i Santiago de Chile den 8 december 1863 är antagligen den värsta brandkatastrof som drabbat en enskild byggnad, och som inte utlösts av krig eller jordbävning. Över 2.000 människor omkom, mest kvinnor och barn.

Jesuitkyrkan (Iglesia de la Compañía de Jesús) var en av Santiagos främsta helgedomar. Den hade uppförts redan i 1600-talets början, och byggts upp igen efter två jordbävningar 1647 och 1730 samt en brand 1841. Kyrkan var framför allt helgad åt kulten av jungfru Maria, där den obefläckade avlelsens fest, den 8 december, är en av de viktigaste högtiderna.

Flashback skrev jag utifrån diverse nätkällor en egen version av olyckans förlopp. Här väljer jag att återge en artikel som fanns införd i Helsingfors Dagblad den 12 februari 1864, en tidning som finns i inscannad version på Nationalbibliotekets webbplats. Lägg märke till redaktörens hånfulla ton mot de påviska påfunden ...
En förfärlig brand i den fordna jesuiterkyrkan "La Compania", i republiken Chilis hufvudstad S:t Jago utbröt den 8 December sistlidet år. Nära 2,000 personer, mest qvinnor och barn, blefvo lågornas rof.

I Valparaiso utkommande tidningar innehålla skildringar af denna förfärliga olyckshändelse:

La Compania-kyrkan har sedan 1857, alltsedan jungfru Maria obefläckade aflelse inom den katholska verlden gjort så mycket väsen, varit invigd för ett slags systerskap, benämndt "Mariæ Döttrar", till hvilket samfund emot en årlig afgift tillträde stod öppet för alla qvinnor och familjer i hufvudstaden.

Alla år från den 8 November till den 8 December firades här stora fester, vid hvilka musik, sång och briljant eklärering öfverflödade. Presterna hade alla möjliga knep för att draga så många som möjligt till denna Mariakult. Så hade man t. ex. i kyrkan inrättat ett slags gudomlig poststation, genom hvilken Mariæ döttrar voro i tillfälle att korrespondera med den heliga jungfrun. Hvarje thorsdag ställdes den öppnade postlådan på altaret framför kultens förnämste komediant och ledare, presten Ugarte.

Elden utbröt klockan 8 på aftonen, under det mer än 3,000 personer deribland högst 100 karlar befunno sig i kyrkan, der jungfru Mariæ månads sista dag firades. Den med konstgjorda blommor och brännbara ämnen fyllda kyrkan upplystes af mer än 20,000 gaslågor. En kyrkoväktare, som var sysselsatt med att tända de sista flammorna, närmade tändlågan till en af gasflammor bildad halfmåne, som befanns vid foten af en målad Mariebild. Gasen utströmmade i detta ögonblick under största tryckning, så att flamman upplågade mycket högt och fattade i altarklädet, gick derifrån till det af träd byggda altaret, samt vidare upp till taket. Allt detta var ett ögonblicks verk och så mycket lättare, som hufvudaltaret var upplyst af mer än 2,000 gaslågor. Genast fattade elden i kyrkans präktiga kupol. Förvirringen steg till sin höjd. Hela församlingen trängde sig till hufvudportarne, af hvilka den åt Calle de la Bandera endast var till hälften öppnad. Under denna förvirring störtade några af vanmakt ned i portalerna, andra knuffades omkull af den påträngande mängden, så att alla sidodörrar snart voro barrikaderade af en kompakt massa af menniskokroppar.

Redan förtärde lågorna altarena vid sidoväggarna, och de brinnande, nedfallande takbjelkarna tände eld på kläderna och satte hela församlingen i brand.

Det var en ryslig syn : ingen räddning var mera möjlig för dem som lågo öfver hvarandra i portalerna. Hundratals herkuliska armar ansträngde sig att rädda ett enda offer från döden ; fåfängt försök ! Man skulle ha fått rycka sönder kroppen led för led förr än man kunnat skilja dem från menniskohopen.

Imellertid förtärde elden kupolen, som med ett fruktansvärdt dån störtade tillsammans. Från kyrkans takhvalf föllo brinnande bräder och oljolampor på de olyckliga qvinnorna hvilkas hår och kläder snart stodo i ljusan låga. Man ville knappt tro sina ögon. På ena sidan eldregnet från taket och de på den tättpackade folkmassan nedstörtande altarena, på den andra det ohyggliga virrvarret vid utgången. Elden nådde redan andra dörrar. För att rädda en enda af dessa olyckliga behöfdes en halftimmas öfvermänskliga ansträngningar. Man omtalar att en landtbo lyckades rädda några offer från döden. Han kom händelsevis ridande förbi olycksstället, stadnade sin häst vid kyrkodörren, som var barrikaderad af hundratal på varandra liggande förqväfda menniskokroppar, kastade med van hand sin lazzo öfver högen på måfå in i kyrkan. Repet fattades ögonblickligen af tio händer. Landtbon fästade lazzon vid sin sadel och lät hästen sålunda draga ut några olyckliga som höllo sig fast vid tåget. Han upprepade detta tre eller fyra gånger, men då gick repet af.

Lågorna slogo fyra alnar högt upp från golfvet, och fingo sin näring mer af den brinnande tättpackade, menniskomassan, än af kyrkans ruiner. I stället för en kyrka, trodde man sig se ett helvete. Personer, som skreko efter hjelp, fäktade omkring sig med armarna, skakade det brinnande håret, refvo sig under dödsångesten i ansigtet, och sedan störtade ned ! Qvinnor, som icke mera egde styrka att röra sig, sågos, liksom i en optisk synvilla, först bleka och sköna, sedan aftärda, derefter med brinnande lockar, och ett ögonblick efter liknade de, redan förkolnade, liflösa bildstoder. Det gafs ett ögonblick, då hela rymden mellan hufvuddörren och sakristian liknade ett oerhördt stort bål. Orörliga grupper framstodo i detta rysliga skådespel, hvilka knappast kunde igenkännas för att vara menskliga varelser. Man såg fruktansvärda strider mellan döden och lifvet, strider mellan män, qvinnor och barn, belysta af det hemska skenet af de alltförtärande lågorna.

Antalet omkomna uppgifves vara 1931. Således endast omkring 1000 räddade, hvilka hunnit ut innan dörrarne barrikaderades af på hvarandra fallande menniskor.

Förbittringen mot presterskapet är stor; man beskyller det för att genast hafva skyndat sig in i sakristian och tillåst dörren, för att kunna rädda kyrkans tillhörigheter, ehuru det härigenom tillbommade den enda ännu praktikabla utgången. - Municipalitetet har hos presidenten anhållit att kyrkan måtte jemnas med jorden och aldrig mera uppbyggas, men presterna arbeta emot. Detta har ytterligare retat folket.

Republikens president, hr Perez, har genom ett dekret befallt att ruinerna efter kyrkan skola nedrifvas, och den plats, hvarpå den stått, förvandlas till en fredlig, inhägnad park.
Frånsett uppgiften om att olyckan orsakades av en gaslåga - alla moderna redogörelser säger att det var en oljelampa över altaret som tuttade eld på ett draperi - så verkar detaljerna i Helsingfors Dagblad hålla streck.

Mellan 2.000 och 3.000 människor omkom i infernot - ett hårt slag för den chilenska huvudstaden, som vid den här tiden hade cirka 100.000 invånare. Hela familjer utplånades; man beräknar att fem procent av alla stadens kvinnor dog. Det tog tio dagar att få ut alla kroppar ur ruinerna. Enligt en uppgift var det bara sju av de döda som kunde identifieras. De döda begravdes i en gemensam grav på Santiagos stora kyrkogård.

Ruinerna av kyrkan jämnades som sagt med marken, och på stället anlades en park med ett minnesmärke över katastrofen. Också det monumentet flyttades senare till kyrkogården, men ett annat minnesmärke avtäcktes i stället och finns kvar än idag.

Kyrkklockorna såldes som skrot, och några av dem hamnade i Mumbles i Wales, därifrån de 2010 återbördades till Santiago. Men bandet mellan Wales och Chile gjorde att man också i Swansea höll en speciell minnesstund med anledning av 150-årsdagen.

Länkar:

http://en.wikipedia.org/wiki/Church_of_the_Company_Fire
http://es.wikipedia.org/wiki/Incendio_d ... %B1%C3%ADa

http://www.memoriachilena.cl/602/w3-article-31438.html
http://chile-catastrofes-tragedias.blog ... pania1.htm
http://www.uc.cl/es/la-universidad/noti ... a-compania
http://www.flickr.com/photos/28047774@N04/4654571034/

http://www.dibam.cl/Recursos/Contenidos ... 863III.pdf

Santiago bells: Swansea service to mark Chile cathedral fire
http://www.bbc.co.uk/news/uk-wales-sout ... s-25279970

How Swansea and Chile are linked by the bells of Santiago
http://www.walesonline.co.uk/lifestyle/ ... go-6377327

Skriv svar