Jag hörde nyligen om en känslig avhandling i Norge där författaren vill tona ned den nationalistiska yran kring den norska nationaldagen och Eidsvollslagen. Han menade att det som idag tolkas som en stark självständighetsrörelse i samband med tvångsanslutningen till Sverige 1814 mera var en rädsla att de unga norska männen skulle offras i Sveriges omättliga krigsföretag runtom i Europa.
Med reservation för att jag minns alla detaljer rätt så är det ju en intressant fråga i sig. Intressant är även frågan om inte de norska männen redan gjorde krigstjänst i den danska armén i sådan utsträckning att skillnaden inte borde ha blivit så stor? danskarna krigade väl nästan lika mycket som Sverige eller hade norrmännen någon form av undantag till krigstjänst i så fall?
Jag vet att norrmän alltid har försvarat norskt territorium under svensk-danska krigstillstånd, men sattes det upp reguljära norska regementen som skickades till exempelvis de danska krigsföretagen i Tyskland? Om svaret är nej på den frågan bör en anslutning till Sverige ha tett sig skrämmande med tanke på Sveriges många krigsföretag som tog sin tribut i de yngre mansåldrarna, de stackars norrmännen kunde knappast veta att Sverige av år 1814 krigat klart inom överskådlig tid.
Norsk nationalism och krigshistoria
Re: Norsk nationalism och krigshistoria
At tro något sådant år 1814 verkar minst sagt irrationellt, men rädslor behöver ju inte vara logiska. Några större krigsföretag på kontinenten hade Sverige vid det laget inte varit involverat i sedan 1710-talet
Re: Norsk nationalism och krigshistoria
Nu har jag hittat var jag hörde detta och det var denna i sändning ca: 11 minuter in i programmet.
http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=1814
Europa låg i aska och även Norge var drabbat av den brittiska blockaden under Napoleonkrigen. Det rörde sig om en antisvensk propaganda som även danskarna var med om att underblåsa, bilden av ett Sverige som representerar allt det onda, ett Danmark som såg avträdandet av Norge som tillfälligt. Att Sverige accepterade Eidsvollslagen och landets status tog nog udden av skräckpropagandan.
Historikern Morten Ottosens poäng verkar ändå vara att bilden av en stark norsk självständighetsrörelse vid den här tidpunkten 1814 kanske är lite mer komplicerad än vad man försöker ge sken av idag?
http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=1814
Europa låg i aska och även Norge var drabbat av den brittiska blockaden under Napoleonkrigen. Det rörde sig om en antisvensk propaganda som även danskarna var med om att underblåsa, bilden av ett Sverige som representerar allt det onda, ett Danmark som såg avträdandet av Norge som tillfälligt. Att Sverige accepterade Eidsvollslagen och landets status tog nog udden av skräckpropagandan.
Historikern Morten Ottosens poäng verkar ändå vara att bilden av en stark norsk självständighetsrörelse vid den här tidpunkten 1814 kanske är lite mer komplicerad än vad man försöker ge sken av idag?
Re: Norsk nationalism och krigshistoria
Det som Ottosen sier virker ikke urimelig, selv om ordene "det enorme anti-svenske propagandamaskineriet" kanskje er en noe tendensiøs beskrivelse av Norge anno 1814. Det var embetsmenn og storbønder som ledet an i opinionsdannelsen vil jeg tro, kanskje ikke så unikt for Norge på den tiden. I 1814 var det enorm fattigdom i Norge etter mange år med regelrett sult og blokade. Det var derfor ikke urimelig for en vanlig nordmann, som man kanskje kan si var en fjellbonde og/eller fisker, å akseptere anerkjennelse av selvstendig grunnlov i et unionsrike.
Når det gjelder angsten for at norske soldater skulle havne "nedover i Europa" så antar jeg at dette hadde basis i leiesoldatvirksomheten som danskekongen hadde en sterk tendens til spesielt på 1600-tallet. I fredelige tider en enkel måte å tjene penger på for en konge, samtidig som han slapp å betale kost og losji for sine soldater. Her hadde nordmenn en tendens til å utgjøre en forstørret andel av styrkene (de eksakte tall er ikke kjent da elle styrkene var "danske" men det Bergenske regiment var for eksempel sterkt desimert pga dette), og det er mange interessante ekspedisjoner der som jeg ikke kjenner i særlig detalj. Jeg vet at de deltok i stort antall i James' forsøk på å gjenerobre den engelske kronen (de var da på protestantisk side), i den spanske arverekkefølgekrigen og i det tyrkiske inntoget i Østerrike-Ungarn. Men denne virksomheten tok slutt litt innpå 1700-tallet - av årsaker vel kjent her.
Om de norske soldatene:
Den selvstendige norske hæren ble opprettet i 1640 og hadde i nesten 200 år som hovedoppgave å håndtere den svenske trusselen. De danske kommandanter kunne rekruttere fra den norske bondehæren etter behov og spesiell skikkethet, og det fantes flere helnorske kompanier i den danske hær. Mytteriet i Kongens garde i 1771 er eksempel på nasjonalfølelse. Grovt fortalt var historien slik at Garden (flertallet var nordmenn) skulle oppløses og fordeles på danske garnisoner, hvilket nordmennene ikke fant seg i, og forlangte fripass hjem til Norge.
Den dansk-norske marinen var en annen sak, hvor man mer direkte gikk i dansk krigstjeneste. Faktisk bestod den hovedsakelig av norske sjømenn. Derfor var det også der en tydelig norsk identitet, hvor man hadde regler om at det var forbudt å hjelpe landsmenn i slåsskamp - noe som førte til forlenget straff. Mange gikk også i nederlandsk sjøtjeneste for å unngå dansk.
Alt i alt gikk jeg vel litt i retning av en digresjon nå, men kortversjonen er som Ben sa, at en slik bekymringen kan virke irrasjonell i 1814. Men det er nyanser her, for eksempel satt flere tusen nordmenn i engelske prison-skip fra blokaden og krigstilstanden med England, og blokaden satte dype spor i den norske befolkningen.
Når det gjelder angsten for at norske soldater skulle havne "nedover i Europa" så antar jeg at dette hadde basis i leiesoldatvirksomheten som danskekongen hadde en sterk tendens til spesielt på 1600-tallet. I fredelige tider en enkel måte å tjene penger på for en konge, samtidig som han slapp å betale kost og losji for sine soldater. Her hadde nordmenn en tendens til å utgjøre en forstørret andel av styrkene (de eksakte tall er ikke kjent da elle styrkene var "danske" men det Bergenske regiment var for eksempel sterkt desimert pga dette), og det er mange interessante ekspedisjoner der som jeg ikke kjenner i særlig detalj. Jeg vet at de deltok i stort antall i James' forsøk på å gjenerobre den engelske kronen (de var da på protestantisk side), i den spanske arverekkefølgekrigen og i det tyrkiske inntoget i Østerrike-Ungarn. Men denne virksomheten tok slutt litt innpå 1700-tallet - av årsaker vel kjent her.
Om de norske soldatene:
Den selvstendige norske hæren ble opprettet i 1640 og hadde i nesten 200 år som hovedoppgave å håndtere den svenske trusselen. De danske kommandanter kunne rekruttere fra den norske bondehæren etter behov og spesiell skikkethet, og det fantes flere helnorske kompanier i den danske hær. Mytteriet i Kongens garde i 1771 er eksempel på nasjonalfølelse. Grovt fortalt var historien slik at Garden (flertallet var nordmenn) skulle oppløses og fordeles på danske garnisoner, hvilket nordmennene ikke fant seg i, og forlangte fripass hjem til Norge.
Den dansk-norske marinen var en annen sak, hvor man mer direkte gikk i dansk krigstjeneste. Faktisk bestod den hovedsakelig av norske sjømenn. Derfor var det også der en tydelig norsk identitet, hvor man hadde regler om at det var forbudt å hjelpe landsmenn i slåsskamp - noe som førte til forlenget straff. Mange gikk også i nederlandsk sjøtjeneste for å unngå dansk.
Alt i alt gikk jeg vel litt i retning av en digresjon nå, men kortversjonen er som Ben sa, at en slik bekymringen kan virke irrasjonell i 1814. Men det er nyanser her, for eksempel satt flere tusen nordmenn i engelske prison-skip fra blokaden og krigstilstanden med England, og blokaden satte dype spor i den norske befolkningen.