Historieskrivningen kring Gustav IV - Sann eller propaganda?

[Karl XVII]

Den svenska historieskrivningen ställer sig entydigt emot Gustav IV som en syndabock för Sveriges olyckor under Napoleonkrigen. Man ser honom som mannen som delade på Sverige och Finland, som en galen man som stod emot Napoleon, helt utan bildning och kompetens.

Jag har läst Gustav IV:s memoarer och jag tycker man får en annan bild av honom då än den bild man får av all annan historieskrivning. Det som låg honom i fatet verkar vara att han var väldigt troende och väldigt ärlig. Han gick emot Napoleon på ren tro och ja, visst hade han rätt med facit i hand!. Napoleon skulle falla tillslut, men omvärlden tisslade och tasslade som man alltid gjort och lät honom få hålla på. Gustav IV var den enda som sa ifrån på skarpen.

Tänk er en liknande situation om en enda person skulle gå emot Hitler. Det är lite samma dignitet. Jag förvånas väldigt mycket över det faktum att man i dagens historieskrivning INTE tar hänsyn till det faktum att Sverige hade en kung som ensam stod emot Napoleon!

Jag tycker orden mot honom präglas av typisk revolutionärspropaganda som var så vanlig för just den tiden. Danskarna skickade flygblad som smädade kungen, det är verkligen klassisk propaganda. Samma typ av propaganda som ledde till Axel von Fersens död året efter statskuppen.
Man kan alltså inte utgå för att det är sanningen som förmedlas i historieskrivningen! Man bör hålla sig väldigt kritisk till de källor vi har till vårat förfogande från den tiden.

Hur såg finländarna på Gustav IV? Har man samma bild som svenskarna? Det vi vet är ju att Gustav IV ville försvara Finland till varje pris, det var inte han som gav upp Finland! Det vi också vet är att Gustav IV ställde upp på slagfältet personligen vilket är klart till hans fördel vid en bedömning av hans insatser.

Jag vet att den finländska historieskrivningen ser 1809 som början på det moderna Finland. Men hur såg man på Gustav IV i Finland år 1809 och hur ser man på honom idag? I Finland fanns ju inte så mycket adel så man var desto mer beroende av kungen. Det var kungamakten som stod för försvaret och man hade investerat mycket i Finland tiden innan statskuppen med Sveaborg som en stor satsning. Gustav IV förlät aldrig kapitulationen vid Sveaborg.

Jag misstänker att hela sanningen inte har kommit fram. Propaganda låg i tiden, det var en del av vapnet mot den gamla ordningen. Det känns som att dagens historieskrivare har svalt allt med hull och hår.

Jag rekommenderar verkligen att läsa Gustav IV:s memoarer. En bortglömd liten lunta som absolut inte kan ses som ett ilsket försvarstal. Han är förvånansvärt stabil i sitt sätt att skriva framförallt med tanke på hans instabila, depressiva leverne nere på kontinenten.

[Ben]

Inte helt. För att citera Svenskt Biografiskt Lexikon:

G:s historia dikterades länge av hans segrande vedersakare, som skildrade honom som en vettvilling, en löjlig eller sinnessvag Don Quijote, vars blinda fanatism förde riket till avgrundens brant. På sin höjd kunde de erkänna, att han som enskild människa ägde vissa aktningsvärda egenskaper— men det var inte alla som medgav ens detta. Länge mötte denna uppfattning blott spridda gensagor, o invändningarna kom ofta från personer, som egentligen inte åsyftade någon upprättelse av G utan främst ville komma åt 1809 års män eller Karl XIV Johan. Först genom Sam Clason (1909—13) kom en verklig revision. Clason påvisade de starka propagandistiska inslagen i den gängse åskådningen o hävdade, att olyckorna 1808—09 till stor del berodde inte på G:s missgrepp utan på de ledande ämbetsmännens slapphet o pessimism. G:s utrikespolitik var enligt Clason motiverad av handelsförbindelserna med Storbritannien, som mottog en stor del av Sveriges export o var i stånd att avspärra färdlederna till sjöss. Clasons teser rönte mothugg, i mera moderat form av bl a L Stavenow, i mera bestämda ordalag av bl a N Edén, men de fick också stöd o vidareutvecklades av yngre historiker. Alltjämt framstår Clasons källkritiska utgångspunkter som ovedersägligen riktiga, o hans uppfattning om ämbetsmännens roll har åtminstone delvis blivit godtagen. Föreställningen om G som en nykter realpolitiker
har däremot inte kunnat upprätthållas.

[von Adler]

Det intrycket jag fått, efetr mycket läsande är att Gustav IV Adolf var;

Envis (han ville inte ge upp motståndet mot Napoleon).
Varmt troende (han tycktes tro på idén om Konung av Guds nåde).
Enväldig (och ovillig att släppa den makten).
Teatralisk (kanske kan man kalla det romantistiska drag, kanske ärvde han det från sin far).
Administrativt begåvad (lagarna om skifte, förmågan att balansera budget och inse kostnaderna för kriget, förhandlingarna om understöd från Britterna).
Militärt och strategiskt (rent stridsmässigt) inte full så begåvad - och utan möjlighet att helt inse de begränsningarna.

Hade Gustav IV Adolf fått sitta kvar och behållt Finland hade han förmodligen setts som principfast, ståndaktig, klarsynt och visionär, en man som styrde Sverige i en fast och riktig kurs (mot Napoleon, som förlorade) under långa och mörka perioder, som en ekonomisk visionär (p.g.a. skifteslagarna) och som helt rätt för Sverige under den tiden.

[Anders25]

Nedan återberättar jag en del av den historia, som jag själv fann oerhört intressant :

I samband med 200 års minnet av Sveriges förlust av Finland, så sändes i svt i programmet Go'kväll en sammanhållen serie historiaprogram om vardera c:a 10 minuter av Christopher O'Regan, där han berättade om Gustav IV Adolf.

Christopher O'Regan vederlägger den gängse bilden av kungen. Fram träder istället bilden av en mot kungen riktad konspiration som kunde spåras tillbaka från tiden då kungens far, Gustav III började inskränka adelns privilegier (för att kunna driva igenom sociala reformer som ett led i att förekomma en spridning av franska revolutionen till svensk mark)

Kriget i Finland: Militära ledningen under överbefälhavaren Klingspor gör sig skyldig till en rad besynnerliga felbedömningar, och tvärt emot det Gustav IV Adolf förespråkar, att stanna och försvara landet fot för fot, så kastas armen i en lika besinngslös som meningslös flykt norrut och lämnar Finland helt utan försvar. Fälttåget saboterades från allra första början av adliga officerare som stod den kungafientliga oppositionen nära och av finska separatister. Kommendanten på Sveaborg, Kronsted, lämnar över fästningen till ryssarna, trots en stark garnison, gott om ammunition, goda förråd. Allt hamnar i ryssarnas händer.

För den som är intresserad, så har Christopher O'Regan, även gett ut en bok med titeln "I stormens öga. Gustav IV Adolfs regeringstid och revolten 1809."

[Psilander]

Diskussionen kring Gustav IV Adolf är mycket intressant.

Jag upplever framförallt kuppen mot honom som ett sätt för de ledande generalerna att skydda sig själva. Visserligen hade GIVA inga järnnypor men en ordentlig granskning (SOU ) efter krigsslutet av generalernas insats hade nog låtit lite huvuden rulla.

Efter stora nordiska kriget 1721 förfaller Sverige till nån form av bananrepublik med spretande särintressen inom framförallt adeln. Därav att vi inte väljer väg heller förrän i GIII:s kupp 1771. Dessa särintressen mm lyser tydligt igenom i tex Anjalaförbundet. Lite hårdare tag vid Anjalamyteriet skulle nog ha lett till en mer uppstyrd och lojal officerskår 1809.

En intressant notering är den vita armbindeln som ett tecken på lojalitet. Den säger ganska mycket om tillståndet i riket skulle jag vilja säga....

Finland hade nog kunnat försvaras till ett högt pris för både riket och lokalbefolkningen.

Tror vissa delar av vår officerskår satte i halsen när Bernadotte tog över. De hade önskats sig en halvmysig furste som Karl August men fick nån som tog i med de järnnypor som hade behövts kanske redan 50år tidigare.

[Fredrik Andersson]

Jag tror inte att man kan klassificera Gustav IV Adolf som varken bra eller dålig. Som så många gånger annars måste man bedöma hans agerande utifrån den tidens värderingar, de förutsättningar som han regerade under och hur hela samhället höll på att förändras. Revolutionens tankegångar spreds ju likt en skogsbrand över Europa vid den här tiden.

Som nämts var han en av få som rakryggat stod upp emot Napoleon medan resten av kontinenten antingen kuvats eller valt att samarbeta med kejsaren i Paris. Priset vi fick betala var Finland, en dryg tredjedel av vårt territorium. ett högt pris måhända men jag tror att finnarna i dag är ganska nöjda med att styra sig själva.

Tillbaka till kungen. Snarare än att hävda att G IV A var en dålig och misslyckat kung skulle jag vilja hävda att han hade otur helt enkelt. Som Psilander säger, hade man granskat officerskårens insatser under kriget hade nog inte G IV A varit den enda som fick kicken. Om kriget slutat annorlunda hade han med stor sannolikhet suttit kvar på tronen och vi hade med stor sannolikhet inte haft en gravid tronföljare med rötter i Frankrike.

Men när man nu led ett så katastrofalt nederlag att man tvingades lämna ifrån sig en stor del av rikets territorium så måste ju någon stackare få skulden för det. Officerskårens ambition att skydda sina egna intressen i kombination med tidens revolutionära tankegångar tror jag är svaret på G IV A: öde.

[viktorlundberg]

Den svenska historieskrivningen ställer sig entydigt emot Gustav IV som en syndabock för Sveriges olyckor under Napoleonkrigen. Man ser honom som mannen som delade på Sverige och Finland, som en galen man som stod emot Napoleon, helt utan bildning och kompetens.

Jag har läst Gustav IV:s memoarer och jag tycker man får en annan bild av honom då än den bild man får av all annan historieskrivning. Det som låg honom i fatet verkar vara att han var väldigt troende och väldigt ärlig. Han gick emot Napoleon på ren tro och ja, visst hade han rätt med facit i hand!. Napoleon skulle falla tillslut, men omvärlden tisslade och tasslade som man alltid gjort och lät honom få hålla på. Gustav IV var den enda som sa ifrån på skarpen.

En mycket intresant vinkling på bilden av kungen dock måste man vara källkritisk när man läser vissa saker. När du läser memoaren av Gustaf IV så skrev han den själv. När man skriver saker om sig sjäv brukar man oftast skriva bra egenskaper och saker om sig själv, och inte dåliga. Om jag minns det rätt från historielektionerna var det Gustaf IV själv som förklarade krig mot Frankrike som så smånngom ledde till att Sverige förlorade Finland. Om han inte skulle förklara krig så skulle Sverige aldrig förlorat Finland i kriget mot Ryssland. Det är en av de anledningar att man beskyller Gustaf IV för förlusten av Finland.

[a81]

Som nämts var han en av få som rakryggat stod upp emot Napoleon medan resten av kontinenten antingen kuvats eller valt att samarbeta med kejsaren i Paris. Priset vi fick betala var Finland, en dryg tredjedel av vårt territorium. ett högt pris måhända men jag tror att finnarna i dag är ganska nöjda med att styra sig själva.

De som lever i Finland 2012 tycker säkert det, men Finland fick ett besvärligt 1900-tal med två krig, fattigdom och en hotfull "vänskap" med Sovjetunionen. Som en del av Sverige hade 1900-talshistorien troligen sett annorlunda ut.

Hade Sverige inte hade förlorat Finland 1809, hade troligen nästa möjliga tillfälle att förlora Finland varit Första världskriget (om ett lite större Sverige inklusive Finland) gått in i kriget på Tysklands sida. Neutralitetspolitiken kom väl med Bernadotte?

[von Adler]

Det är i och för sig inte alls omöjligt att Sverige med Finland blandat sig i Krimkriget.

[diskutera]

Det är i och för sig inte alls omöjligt att Sverige med Finland blandat sig i Krimkriget.

Tror du verkligen det?

Anta att Finska kriget aldrig ägt rum. Visst, lite paradoxalt med tanke på att kriget var en konsekvens av bl.a. IV-Gurras attityd mot Napoleon men detta antagande känns troligare än en svensk seger i detsamma. Då hade Sverige och Ryssland inte krigat sedan III-Gurras Ryska Krig, dvs drygt 60 år av fred mellan rikena. Mycket vatten hinner flyta under broarna på 60 år, särskilt med tanke på generationsskiftet och ändrade "attityder" i samhället.

1743 års gränser hade nog betraktats som rätt "naturliga" ur svensk synvinkel. De påminner ju i mångt och mycket om Vasatidens östgräns. Tror även Sverige vid den här tiden skulle haft fullt upp med att bygga upp den egna välfärden, så krig var nog det sista som stod på önskelistan. Historiskt sett var Sverige uruselt rustat vid tiden för krimkriget och jag tror även att ett (något mer militäriskt) bestående Sverige med Finland, inte hade varit i stånd att föra offensivt krig i Ryssland på 1850-talet.

[Ben]

Det är fullkomligt omöjligt att veta hur den historiska utvecklingen hade blivit om kriget 1808 aldrig brutit ut. Det finns absolut inget nödtvång i att precis allt annat skulle ha utvecklat sig på exakt samma sätt om historien hade hoppat över finska kriget.

Vad man däremot med viss sannolikhet kan förmoda är att det i den östra rikshalvan under 1800-talet i något läge hade börjat växa fram så starka självständighetstankar att Sverige fått svåra bekymmer med inre splittring. Ur det perspektivet var fredsslutet 1809 förvisso synnerligen traumatiskt på kort sikt, men sannolikt mycket lyckosamt på längre sikt. Att det sedan följdes av en ny kungadynasti av utländskt ursprung var förmodligen en bonus. Karl Johan kunde se på freden 1809 utan emotionellt engagemang och dra slutsatsen att Sverige gjorde bäst i att släppa tankarna på revanschkrig.

[von Adler]

Det är i och för sig inte alls omöjligt att Sverige med Finland blandat sig i Krimkriget.

Tror du verkligen det?

Anta att Finska kriget aldrig ägt rum. Visst, lite paradoxalt med tanke på att kriget var en konsekvens av bl.a. IV-Gurras attityd mot Napoleon men detta antagande känns troligare än en svensk seger i detsamma. Då hade Sverige och Ryssland inte krigat sedan III-Gurras Ryska Krig, dvs drygt 60 år av fred mellan rikena. Mycket vatten hinner flyta under broarna på 60 år, särskilt med tanke på generationsskiftet och ändrade "attityder" i samhället.

1743 års gränser hade nog betraktats som rätt "naturliga" ur svensk synvinkel. De påminner ju i mångt och mycket om Vasatidens östgräns. Tror även Sverige vid den här tiden skulle haft fullt upp med att bygga upp den egna välfärden, så krig var nog det sista som stod på önskelistan. Historiskt sett var Sverige uruselt rustat vid tiden för krimkriget och jag tror även att ett (något mer militäriskt) bestående Sverige med Finland, inte hade varit i stånd att föra offensivt krig i Ryssland på 1850-talet.

Va? Viborg var ju Sveriges östgräns från 1293 ända tills Kexholm erövrades 1617, så under Wasa-tid var 1743 års gränser knappast naturliga.

Utan finska kriget består nog den Gustavianska absolutismen och de nära banden med Storbritannien. Sverige var inte långt från att sluta upp bakom britterna i Krimkriget, men Oscar I ville ju ha en bred koalition med Preussen och Österrike - det är inte säkert att Gustav V (Gustav IV Adolfs son) skulle varit lika försiktig. Man ville ha tillbaka Nyslott och Kexholm och Viborg. Bernadotterna ville inte vara beroende av en utländsk allians för att bevara sitt territorium, därav en del att avstå och prioritera goda resurser med Ryssland, men det är inte alls säkert att Holstein-Gottorparna sett det på samma vis.

Välfärd är ett 1900-talsprojekt, och det är några år kvar till 1870-talets enorma järnvägsutbyggnad, så något större projekt hade inte Sverige just då.

Att Sverige inte var i stånd att föra krig inne i Ryssland (eller Preussen) hindrade varken Hattarnas Ryska Krig, Pommerska Kriget eller Gustav III.s Ryska Krig. Uppsättningen allierade är dessutom så gott som optimal för Krimkriget.

Det är förstås svårt att veta, men jag tror inte vi kan säga vad som hade hänt eller inte.

[Psilander]

Anta att Finska kriget aldrig ägt rum. Visst, lite paradoxalt med tanke på att kriget var en konsekvens av bl.a. IV-Gurras attityd mot Napoleon men detta antagande känns troligare än en svensk seger i detsamma.

Finska kriget 1809 är en konsekvens av framförallt den stora Segern vid Svensksund 9 juli 1790. Då insåg ryssarna potentialen i framförallt den svenska (Chapmanska) skärgårdsflottan och vilket hot Sverige kunde utgöra mot den ryska huvudstaden. Genom att förhandla till sig Finland i förhandlingarna med Napoleon vid Tilsit 1807 så kunde man med stöd av Europas mäktigaste makt skapa en stor buffert runt St Petersburg. Notera likheterna med freden i TIlsit och "Ribbentrop-Molotov pakten".....

[gnikam4]

Angående Gustav IV och Finland så har jag någonstans läst/hört att han skulle vara den ende svenske kung som kunnat tala finska. Vilket om det stämmer ju är lite ironiskt...

[Schwemppa]

Hertig Johan, sedermera Johan III höll vid ett par tillfällen tal till folket i Åbo, och hade alltså åtminstone kunnat memorera så mycket finska.

Trots sökande har jag inte hittat närmare källa till hans förmenta finskakunskaper, men jag vet att jag läst det någonstans.