Svensk-Norska unionen

[Robert Sköld]

Detta ämne fascinerar mig, hur kom det sig att man från Sveriges sida tillät Norge att träda ur unionen, utan väpnad konflikt? Insåg man att det inte var möjligt att ha en union uppbygd kring Sverige som den ledande parten. Var de Norska frihetssträvandena på tok för starka för att göra denna union möjlig överhuvudtaget?

För att sammanfatta mina frågor, varför sprack denna Union? Fanns det krafter inom Sverige och Norge som ville att den skulle bestå och utvecklas?

/Robert Sköld som faktiskt tycker att "Sillsalladen" är rätt vacker!

[SuperPalle]

Anledningen till att Norge kunde gå ur unionen utan en väpnad konflikt är vad jag vet att England inte ville ha en konflikt eftersom norge var en utav deras större handelspartners och därför stödde dom Norge, sedan så tror jag att Tyskland också stödde Norge och kanske frankrike eller Ryssland. Varför dom sista vet jag inte. Med sådana fiender så kunde inte vårat lilla Sverige gå i krig.

Eder
- Palle

[Robert Sköld]

Okej, det var ungefär som jag anade också, jag hade för mig att det var stomaktspolitik bakom det.

/Robert Sköld

[SuperPalle]

Nu när jag tänker på det så skulle det ju faktiskt kanske blivit den lilla gnista som behövdes för att starta första världskriget. tänk.

Men är det någon som vet mer säkert vilka makter som stödde vilka och varför?

[Stefan Lundgren]

Enligt NE var det nära att ett krig hade brutit ut.

Stefan

[Robert Sköld]

Ja, och man lyckades kyla ner det heta läget genom Karlstads-förhandlingarna!

/Robert Sköld

[Örjan]

Ja, och man lyckades kyla ner det heta läget genom Karlstads-förhandlingarna!

Krigsrisken var betydligt överdriven eftersom båda delegationerna hade instruktioner om att ge efter ifall förhandlingarna hotades av sammanbrott.

[Gyps]

hur tight var uninonen egentligen.

fanns gemensam valuta?
Var det enkelt för norrmän att få jobb i sverige?

Fanns det något som var gemensamt??

[Robert Sköld]

Ett gemensamnt kulturarv hade och har man ju till en viss del. Likaså vet jag att Unionen ur ett försvarssyfte var viktig för de båda länderna, bland annat under Krimkriget. Norge riskerade då att bli anfallna av Ryssland, och vann väl en viss, om än liten, säkerhet på detta.

/Robert Sköld

[Örjan]

hur tight var uninonen egentligen.

fanns gemensam valuta?
Var det enkelt för norrmän att få jobb i sverige?

Fanns det något som var gemensamt??

Från och med 1870-talet ingick Danmark, Sverige och Norge i en myntunion.

Den svensk-norska unionen var en underlig konstruktion där båda länderna visserligen hade gemensam kung men i princip skötte sig själva. Undantaget var utrikespolitiken som formellt sköttes av kungen men i praktiken av den svenska regeringen. Dessutom fanns det en viss särlagstiftning som gynnade handeln mellan Sverige och Norge.

[Schwalbe]

Vissa belackare skyllde allt på Oscar II, och att hans alkoholisering gjorde att vi misste Norge.

[Stefan Lundgren]

Det var också ett under att det inte blev ett öppet krig.

Stefan

[Örjan]

Det var också ett under att det inte blev ett öppet krig.

Stefan

Det yttrades hårda ord om Norge från högern medan liberalerna och socialdemokraterna tyckte att norrmännen hade full rätt att lämna unionen ifall de önskade det. Men inte ens högern var villig att gå i krig för unionens skull. Som jag skrev i ett tidigare inlägg var det klart redan innan karlstadsförhandlingarna började att krisen skulle få en fredlig lösning. Det var inget under!

[Dilbert]

Ett ganska sorglustigt exempel på hur de svenska aktivisterna kom att förakta Oscar II för förlusten av Norge återfinns i Sven Lidmans halvt självbiografiska roman Thure-Gabriel Silfverstååhl från 1910. Den militäriske och oerhört fosterländskt sinnade hjälten - som bl.a. "omvänder" en ungsocialist - planerar att skjuta kungen som hämnd för att denne "förrått" Sverige och låtit Norge bli fritt. Men när han får syn på den gamle monarken ångrar han sig - dock knappast p.g.a. någon överdriven respekt för överheten:

Så ser han ut. - Detta slappa, nedfallna ansikte - denna utlevade gubbe - utan ålderns värdighet - utan maktens avglans över sina drag - utan ett skimmer av den utvaldes storhet! En sömnig operettmonark är det mot vilken han vill rikta det dödande vapnet - en farsfigur är det han mätt med den sårade fosterlandskänslans tragiska mått. --- Det är denne utlevade gubbe, som en gång behandlade Uppsala universitets rektor magnificus som ett stadsbud --- den man som satt där var redan död - en larv - ett uppmålat lik - och mot denne ville han rikta allvarets vapen - denne skulle han kalla till doms inför sanningens eviga och höga domstol.

Den unge ädlingen hatar och föraktar alltså den gamle monarken så mycket att han inte ens vill bevärdiga honom med en kula, utan kastar bort sitt vapen. Både i norsk och svensk press väckte stycket en enorm indignation, men Sven Lidman försvarade det som en rimlig reaktion inför den "oerhörda nationella kränkning som vederfors vårt land år 1905".

I kapitlet "Vapenlek" i Sven Lidmans självbiografiska verk Vällust och vedergällning ges en oerhört skarp skildring av de ideal och känslor som präglade de svensknationella och militaristiska kretsarna i samband med unionsupplösningen. Mycket läsvärd, liksom alla de fyra delarna i självbiografin!

[Stefan Lundgren]

Örjan

Jag använde bara "under" för att lite skämtsamt markera att ett krig mellan Norge och Sverige var nära.

Stefan