från baser i Nordamerika.
Detta ifall Storbrittanien skulle falla.
Sedan det visat sig att britterna skulle klara av att hålla ut, gick projektet på lågfart,
till förmån för mer "normala" projekt.
Den första flygningen genomfördes därför först i augusti 1946.
Den första bombplansversionen som var tänkt för strid
(de 22 B-36A var bara för utbildning och testverksamhet)
var B-36B, som började levereras 1948 i 73 exemplar.
De hade en spännvidd på 70.1m, en längd på 49.4m och en höjd på 14.2m.
Max startvikt låg på 149ton och max bomblast på 32.7ton,
även om man kunde överlasta flygplanet med upp till 39 tons bomblast.
Den defensiva bestyckningen bestod av 16st 20mm-akan, i 8st dubbeltorn,
med ett eldledningssystem jämförbart med B-29:ans.
Maxhastigheten låg på 610km/h och actionsradien
med 4.5 tons bomblast på mer än 6´500km.
Tjänstetopphöjden låg på 13´000m.
Motorerna kunde nås via tunnlar genom vingarna under flygning.
Timingen var dock inte den bästa, sådär i början av jetepoken,
varför man senare försåg dem med 4st jetmotorer för att förbättra prestandan.
Den första versionen som fick jetmotorerna var B-36D.
Den första spaningsversionen var RB-36D,
som hade samma defensiva bestyckning som bombplanen
och kunde nå mer än 650km/h, mer än 15000m höjd
och därtill med en aktionsradie på c:a 8´000km.
Sedemera kom den defensiva bestyckningen att reduceras till 2st 20mm-akan
i bomb och spaningsversionerna i den s.k. Featherweight III-versionen.
De sista bombversionerna togs ur tjänst 1958-1959, sedan de ersatts av B-52:or.
B-36G/YB-60 var tänkt som en helt jetdriven konkurrent till B-52:an.
Till de ovanligare versionerna hör GRB-36F, som kunde bära med sig ett jaktflygplan:
och NB-36H "The Crusader", som bar med sig en kärnreaktor ombord för test:
Mer info på US Air Force Museum
