Skyttarna i bombplanen
Skyttarna i bombplanen
Finns det någon "hall-of-fame" för bombplans-besättningen som skötte kulsprutorna ombord? Liknande den för flygarässen.
Helst vill jag slippa något "moget" svar från Eisbär.
/Widèn
Helst vill jag slippa något "moget" svar från Eisbär.
/Widèn
tja, skyttarnas position verkade vara mest utsatt. minst bepansring där de satt osv. du kanske kan finna något på denna länk
http://www.acepilots.com/sources.html
http://www.acepilots.com/german/ger_aces.html
MVH jocke
http://www.acepilots.com/sources.html
http://www.acepilots.com/german/ger_aces.html
MVH jocke
Senast redigerad av 1 Joachim, redigerad totalt 26 gånger.
- subskipper
- Medlem
- Inlägg: 1226
- Blev medlem: 23 mars 2002, 16:30
- Ort: Örebro (Äntligen hemma igen)
Inte som jag känner till. I allmänhet så har väl skyttarnas segerlistor varit av en något tveksam natur då försvaret av ett bombplan byggde på principen att samlad eldkraft från hundratals kulsprutor skulle driva bort anfallaren. Detta gjorde att ett stort antal trodde sig ha skjutit ner samma fiende och på så sätt har stora diskrepanser smugit sig in i de officiella dokumenten. Det kan vara en av anledningarna till avsaknaden av en Hall of Fame för "Aerial Gunners".
~Henric Edwards
~Henric Edwards
Henric's post har full valör. 60 tornskyttar fraan en USAAF bomber-box aatervande till basen och ALLA rapporterade att den Fw 190/Me 109 de skjutit mot - hade exploderat/brunnit/piloten hoppat - resultat i amerikansk statistik; 'scratch 60 German fighters'. Det starkte den amerikanska moralen. I verkligheten hade, som USAAF tveksamt maaste erkanna, om inte offentligt - bombplanens skyttar mycket lite inverkan paa det tyska jaktforsvaret. Det var saadan 'skytte-matematik' som ledde till maanga anfall dar Tyskland inte längre kunde ha naagra jaktplan kvar - innan verkligheten uppenbarades och jakteskort blev den enda tankbara losningen.
Mrkos - den enda svaarigheten for en skytt paa ett bombplan - ar att traffa. En stor svaarighet. Ditt eget flygplan ror sig hela tiden, maalet ror sig HASTIGT hela tiden. Nar du skjuter - ror sig vapnet oroligt hela tiden.
Overlagsenheten i kaliber (om nu 20mm ShVAK) - ar bara att du kan oppna 'störande eld' paa langre avstaand och kanske faa oppositionen att bli nervos eller tanka om...Men det enda som raknas - ar TRAFFAR i maalet. Stannar 'han' borta och anvander kanoner har du daalig chans for 'hans' siktning ar battre an din, kommer 'han' nara - har du battre chans med en 12,7mm BS eller ett par ShKAS 7,62 och eldhastighet - att faa in traffar - allt naturligtvis - om 'han' inte traffar dig forst. Det ar ungefar saa - som verkligheten gestaltade sig for skyttarna vare sig i TB-3, Pe-8, Il-2/3, Pe-2 eller Il-4.
Overlagsenheten i kaliber (om nu 20mm ShVAK) - ar bara att du kan oppna 'störande eld' paa langre avstaand och kanske faa oppositionen att bli nervos eller tanka om...Men det enda som raknas - ar TRAFFAR i maalet. Stannar 'han' borta och anvander kanoner har du daalig chans for 'hans' siktning ar battre an din, kommer 'han' nara - har du battre chans med en 12,7mm BS eller ett par ShKAS 7,62 och eldhastighet - att faa in traffar - allt naturligtvis - om 'han' inte traffar dig forst. Det ar ungefar saa - som verkligheten gestaltade sig for skyttarna vare sig i TB-3, Pe-8, Il-2/3, Pe-2 eller Il-4.
Skyttarna i bombplan var mer eller mindre chanslösa att träffa något så länge de inte fanns i stort antal. De akterskyttar som satt i bomplanen i början av kriget hade nästan ingen effekt mot fiendeplan, som lätt kunde kurva runt och skjuta bombplanet i sidan, underifrån eller uppifrån.
Det var först när man ökade kulsprutornas antal och bombplansformationernas storlek som man effektivt kunde börja skydda sig mot fiendeplan. Mest kända är förstås de amerikanska flygande fästningarna, som i sina stora formationer, enorma antal kulsprutor åt alla håll och robusta konstruktion (4 motorer, t.ex.) var mycket svåra att skjuta ned. Den mest effektiva taktiken mot dem var att flyga rakt mot dem på kollisionskurs, öppna eld några sekunder innan, hoppas att man lyckats ha ihjäl piloterna eller förstört styrsystemet, och sedan snabbt stiga en bit uppåt innan man kolliderar. Det krävde nerver av stål och en rejäl dos tur.
Det var först när man ökade kulsprutornas antal och bombplansformationernas storlek som man effektivt kunde börja skydda sig mot fiendeplan. Mest kända är förstås de amerikanska flygande fästningarna, som i sina stora formationer, enorma antal kulsprutor åt alla håll och robusta konstruktion (4 motorer, t.ex.) var mycket svåra att skjuta ned. Den mest effektiva taktiken mot dem var att flyga rakt mot dem på kollisionskurs, öppna eld några sekunder innan, hoppas att man lyckats ha ihjäl piloterna eller förstört styrsystemet, och sedan snabbt stiga en bit uppåt innan man kolliderar. Det krävde nerver av stål och en rejäl dos tur.
- Radiolänkgruppchefen
- Medlem
- Inlägg: 520
- Blev medlem: 7 februari 2003, 20:47
- Ort: Skåne
- Kontakt:
Re: Skyttarna i bombplanen
Verkar vara svårt att hitta. Dock finns en sida på nätet som tar upp detta + hänvisar till litteratur i ämnet: http://www.afa.org/magazine/1991/0491aces.htmlWidde skrev:Finns det någon "hall-of-fame" för bombplans-besättningen som skötte kulsprutorna ombord? Liknande den för flygarässen.
Helst vill jag slippa något "moget" svar från Eisbär.
/Widèn
- Per Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1186
- Blev medlem: 24 mars 2002, 21:51
- Ort: Stockholm
Oeskorterade bombplan lyckades aldrig skydda sig mot fientlig jakt under hela kriget.JAB skrev:
Det var först när man ökade kulsprutornas antal och bombplansformationernas storlek som man effektivt kunde börja skydda sig mot fiendeplan.
I den första av de beryktade Schweinfurträderna, som hade tyska kullagerfabriker i Schweinfurt som mål, förlorade USAAF 60 av 312 bombplan.
Det andra försöket kostade 60 bombare av 291 insatta i strid. Av de som kom tillbaka var 138 skadade.
Det har du helt rätt i. Först när de allierade fick jaktplan med lång räckvidd (t.ex. Mosquitos) blev förlusterna små. Mitt förra inlägg var mera tänkt som exempel på skillnaden mellan britternas/amerikanernas bombare, som hade bra sätt att skydda sig, om man jämför med tyskarnas och ryssarnas bombare, som var riktiga "sitting ducks" utan eskort.Per Andersson skrev:Oeskorterade bombplan lyckades aldrig skydda sig mot fientlig jakt under hela kriget.JAB skrev:
Det var först när man ökade kulsprutornas antal och bombplansformationernas storlek som man effektivt kunde börja skydda sig mot fiendeplan.
I den första av de beryktade Schweinfurträderna, som hade tyska kullagerfabriker i Schweinfurt som mål, förlorade USAAF 60 av 312 bombplan.
Det andra försöket kostade 60 bombare av 291 insatta i strid. Av de som kom tillbaka var 138 skadade.
Det har ar lite utanfor amnet - men ALLA forkrigsbombplan konstruerades for den 'radarfria' atmosfaren. Traditionell Luftbevakning innebar att jaktplanen utan mycket stor tur - had daalig chans att naa stridskontakt med inflygande bombforband. Nar det hande - kalkylerade man, skulle det galla enstaka flygplan i rote eller grupp och bombplanen skulle i forband och med 'koncentrerad forsvarseld' avvisa jakten. Teorin var helt korrekt daa chansen till stridskontakt var relativt laag. Det var radar, som andrade hela denna idylliska bild - och medgav koncentrerade jaktanfall mot inflygande bombforband. I Idyllien rackte det med ett par tre ksp - men mot radarledd jakt forslog inte ens den amerikanska teorin om att nyttja bombplanets halva 'payload' för skyttar och torn/vapen/ammunition.